Fråga Lund och bildningen som placerades i kylan

I helgen läste jag en Understreckare som jag tänkte skriva något om. Sedan kom annat emellan. Tankarna lever sitt eget liv, i alla fall hos mig. Kreativiteten går inte att styra. Den enda som är konstant är viljan att tänka, skriva och förmedla uppslag för andra att inspireras av, reta sig på och kanske också lära sig något av. Artikeln är skriven av Jan Östling och den handlar om TV-programmet Fråga Lund, som sändes mellan åren 1962 och 2000, alltså under den svenska skolans guldår då bildning var något som ansågs värdefullt och angeläget för alla.

”Fråga Lund” var inte bara ett omåttligt populärt tv-program med en grupp särpräglade och uttrycksfulla vetenskapsmän i huvudrollen. Det tillkom i ett speciellt skede i såväl universitetets som mediernas moderna historia. Det gamla universitetet, med sina månghundraåriga anor, stod i början av 60-talet inför en väldig expansion. Nya studentgrupper fick tillträde till den högre utbildningen och mötte där en akademisk värld som länge hade varit reserverad för ett exklusivt fåtal.

Där, i mellanrummet mellan tradition och nytänkande och i mötet mellan akademiker av den gamla stammen och nya studentgrupper hände något. Universitetet blev en vital plats som kokade av kreativitet och kritiskt tänkande, med kunskapen i fokus. Det går så klart inte att återskapa, men insikten om detta kan användas som jämförelse med hur det ser ut på högskolan idag. Idag talas det om studentcentrerat lärande, om effektivitet och åldrarna på dem som söker till utbildningarna sjunker stadigt. Andelen 19-åringar som kommer direkt från gymnasiet och som varit övervakade av lärare sedan mycket unga år ökar hela tiden, och lektorernas makt över verksamheten minskar stadigt. Skillnaden är påtaglig, och tänkvärd!

Vid samma tid hade televisionen fått status som det stora framtidsmediet. Många hoppades att den skulle bli ett redskap i upplysningens tjänst, inte endast ett forum för nöje, spänning och förströelse. Men kultur- och vetenskapsprogrammen hämmades av att de var modellerade på radions före­läsningstradition och inte anpassade till det nya mediets betingelser. Några år in på 60-talet stod det klart att man måste finna nya former. Den äldre monologiska transmissionen lockade inte längre tittarna i tillräcklig utsträckning. Med sin kombination av humor och folkbildning kom ”Fråga Lund” att förnya den publika kunskapsförmedlingen i ett skede då offentligheten var stadd i snabb förvandling.

Fråga Lund är ett resultat av tidsandan, och det är den jag vill peka på. Kunskap är aldrig en isolerad verksamhet. Universitetet är toppen på ett lands kunskapsisberg. Finns inte bredden och ett kollektivt intresse för att värna bildning i samhället kan inga toppforskare ta sig upp till pyramidens topp. Eller, upp kommer de så klart alltid, men de kommer bara så högt som helheten tillåter. Därför är program som Fråga Lund, Vi i femman och andra liknande (men idag ack så ovanliga) så intressanta. Idag är det Smartare än en femteklassare som fyller det utrymme i TV-tablån som Fråga Lund skapade. Och det är mer än något annat en spegling av samtiden och rådande kunskapsläge. En indikation på hur det faktiskt är ställt med kunskapen i Sverige idag. Hur såg det ut, då på 1960-talet?

I den unga televisionens lokaler fylkades det åtskilliga personer med högre universitetsexamina, företrädesvis inom humaniora. Mats Rehnberg, Nils Erik Bæhrendtz, Hans Villius, Hans ”Hatte” Furuhagen och Lars Ulvenstam verkade som chefer och programledare med ansvar för kultur- och folkbildningsutbudet. Att de alla hade lagt fram licentiat- eller doktorsavhandlingar gjorde dem inte bara till garanter för ett kvalificerat innehåll. De borgade även för att det fanns en levande förbindelse mellan etermedier och universitet.

Gunnar Ollén var en annan av dessa lagerkransade humanister som gjorde stora insatser under televisionens pionjärtid. Han hade disputerat på en litteraturhistorisk studie av Strindbergs lyrik. År 1950 blev han chef för Sveriges Radios södra distrikt. Stockholmaren Ollén var övertygad om Sydsveriges potential. I en anda av kreativ expansion under tidigt 60-tal gick han in för att profilera ut­budet mot kvalificerad underhållning och göra de regionala särdragen till en tillgång. Det var i detta sammanhang som ”Fråga Lund” blev till.

Programmets primus motor var från första början docent Jan-Öjvind Swahn, expert på sago­forskningens typologier och med utomordentliga förbindelser i det akademiska Lund. Ur sin egen stora umgängeskrets rekryterade han en panel av verbala forskare som parade expertkunskap inom sitt eget fält med ett brett register av allmänt vetande. De ängsligt specialiserade ratades. Medlemmarna i denna sextett var alla varianter på de första efterkrigsdecenniernas folkbildande professor: en lärd, ordekvilibristisk och klädsamt egensinnig man sprungen ur den svenska bildningsborgerligheten, auktoritativ men inte auktoritär, kombinerande en vid kunskapsbas med en egen spetsig specialisering.

Humanister alltså ... Hur ser det ut idag med den saken? Humaniora och bildning får finna sig i att dela på smulorna från andra mer prioriterade ämnens bord. Det är inget annat än en skam för ett land med ambitioner på att vara en KUNSKAPSnation. Vi kan så klart inte återskapa det samhällsklimat där Fråga Lund uppstod, men vi kan lära oss massor av att studera programmet och samhället. Hur såg man på kunskap då? Och hur ser vi på kunskap idag? Vad fokuserades på då och hur garanterades kvalitet? Bevisligen fungerade skolan och skolans samspel med det omgivande samhället. Hur är det idag? Det har talats om behovet av förändringar och förbättringar så länge jag minns, och ändå (eller just därför) har det stadigt blivit sämre. Det borde vara en väckarklocka. Är det mer kontroll och fokus på form vi behöver, eller mer frihet, ansvar och fokus på innehållet och kunskapen. När Fråga Lund var som mest populärt hade kunskapen ett värde i sig, och det var detta som programmet manifesterade mer än något annat. Specialiserad spetskunskap kan bara växa ur en bred kunskapsbas!

”Fråga Lund” måste ses mot bakgrund av efterkrigstidens syn på bildning och utbildning. I en ­mening representerade programmet nämligen en äldre, borttynande kunskapskultur. Fram till 60-­talet hade denna haft sin institutionella förankring inom universitetets gamla filosofiska fakultet. Huvuduppgiften för dess företrädare var att utbilda lärare för skolans högre stadier, men även mer allmänt att reproducera en lärdomskultur. Den hade sitt eget kretslopp. Efter att ha avlagt examen i biologi, historia eller nordiska språk i Lund eller Uppsala kunde akademikern få arbete i Skara, Sundsvall eller Ystad och där förmedla sina kunskaper i klassrum, på museer eller i lokaltidningar. Universitetsprofessorerna, som inte sällan själva verkat som läroverkslektorer innan de fått en åtråvärd akademisk tjänst, fungerade som ett slags nationens överlärare. Under decennierna efter andra världskriget utkristalliserades en allt tydligare forskarroll. Följden blev att kunskapens traditionella kretslopp försvagades och att avståndet mellan å ena sidan universitetet och å andra sidan gymnasieskolor, museer och lärda verk ökade.

Idag talas det allt mer om KVALITET i skolan och om målsäkring, och alt mindre om värnande av en lärdomskultur. New Public Management förskjuter tänkandet i den riktningen och skapar behov av ökad kontroll. En kontroll som fanns inbygd i (högskole)systemet och i hela det samhälle som omfamnade program som Fråga Lund och Vi i femman, när det senare programmet verkligen betydde något för samhället. Dessa saker är inte bara nostalgi och anekdoter. Även om den gamla goda tiden aldrig kan återskapas kan och bör vi lära och lyssna, för något gjordes rätt där och då. Det togs inte alls lika många examina på den tiden och antalet studenter på högskolan var färre, och det skrevs inte på långa vägar lika många avhandlingar som akademin idag producerar. Men det som gjordes höll genomgående en god kvalitet, och innehållet i det som producerades betydde verkligen något. Kunskapen hade ett egenvärde och det viktiga var inte att man tog sina betyg, utan att det man gjorde höll hög kvalitet. Genomströmning var inget man talade om och ansvaret för lärandet låg på den som skulle lära, oavsett om det var en elev, en student, en lärare, lektor eller professor. Alla lärde sig och värnade KUNSKAPEN. Eller i alla fall fler än idag.

Under 60-talet började det samtidigt formuleras nya idéer om universitetets samhällsuppdrag. För första gången inlemmades nu universiteten i diskussionerna om samverkan med näringslivet och kommersiellt nyttiggörande av forskning. Här, omkring revolutionsåret 1968, knöts således de följande decenniernas allt tätare band mellan de akademiska och företagsekonomiska intressena.

Något hände där, och det var också då, det ser vi idag, som synen på kunskap började förändras. Här finns uppslag till forskning, pedagogisk eller kunskapsteoretisk forskning. Vad hände där, i skolan, akademin, näringslivet, politiken och samhället, med fokus på kunskapen? Vi behöver den typen av kunskap, för att förstå vad som verkligen främjar kunskap i ett samhälle. För klimatet där kunskapen växer fram är viktigare än något annat. Det spelar ingen roll hur bra skolans pedagogiska metoder är om  resultatet inte har någon grogrund, om det bara är lärarna som bryr sig om kunskapen. Därför behövs humanioraforskning, det vill säga kunskapskritisk forskning mer än något annat, om vi verkligen vill förstå hur man skapar (om det nu överhuvudtaget går att SKAPA) en kunskapsnation.

Det kan synas paradoxalt att en alltmer marginaliserad kunskapskultur kunde vinna en sådan popularitet i det nyaste av medier. En rimlig ­förklaring är att det aldrig enbart ­existerar en monolitisk kunskaps­ordning. Ingenjörer och samhällsreformatorer kunde vid denna tid leva sida vid sida med fransk­adjunkter och folkhögskolebibliotekarier. Vad som var vetenskapligt eller politiskt gångbart var inte samma sak som vad som var populärt eller angeläget.

Sida vid sida, tillsammans mot en öppen och osäker framtid som ingen vet något om. Det är nyckeln till framgång. Olika kompetenser i samverkan, olika intressen och typer av kunskap som bryts mot varandra i ett öppet, nyfiket och kritiskt samhälle. Där kunskap är en angelägenhet för alla. I ett sådant samhälle är franskadjunkter och bibliotekarier LIKA viktiga som ingenjörer, men där är även föräldrar och andra centrala. Ju fler som bryr sig desto bättre grogrund för framväxten av verklig kunskap får vi. Tyvärr är det uppenbart att skillnaden mellan då och nu är stor i just detta avseende. Och det borde vi fundera väldigt mycket mer över än vi gör dag, i vårt prestationsinriktade och effektivitetsjagande samhälle där allt räknas i kronor och ören och där en budget i balans är viktigare än något annat.

Det lundensiska programmet visar därutöver hur beroende det kvalificerade vetandet är av förmedlingsinstanser. Det går rentav att fråga sig om kunskap existerar utan bärare, kanaler och publiker. Fenomenet ”Fråga Lund” röjer det intima förhållandet mellan televisionen och förnyelsen av folkbildningen under 60-talet, ett belysande exempel på att kunskapen förutsätter ett adekvat medium. Vikten av kunskapens aktörer är likaså uppenbar; utan de utåtriktade och muntligt begåvade professorerna hade programmet aldrig fått sin ­profil. Därtill illustrerar tv-sändningarna hur kunskapens cirkulationsmönster kan se ut. De nyaste forskningsrönen inom genetik och astronomi kunde få genomslag, men här fanns det även plats för de gamla sanningarna.

”Fråga Lund” formades i en lokal miljö och blomstrade under en avgränsad epok, men dess ­historia väcker frågor av bestående aktualitet: om akademikernas ansvar och möjlighet, om public service-företagens förpliktelse och förmåga, om kunskapens och mediernas symbios.

Den viktigaste förmedlingsinstansen för kunskap är mötet mellan människor. Där, mellan två medmänniskor som har tid att mötas kan kunskap förmedlas, uppstå och granskas. Bara där kan verkligt vetande gro och vårdas. Finns inte tid och intresse och saknas förståelse för detta blir kunskapen lidande. Tänkande tar tid och vetande måste värnas kollektivt annars kan Sverige aldrig bli en kunskapsnation. Fråga Lund går inte att återskapa men det måste gå att skapa något annat och utforma en politik som värnar de (kunskaps)värden som uppenbarligen gått förlorade idag.