Det öppna samhällets fiender finns på insidan

Kan inte släppa frågan och i väntan på dagens möte fortsätter jag reflektera. Tanken var att vi skulle ha en fest ikväll, här på högskolan, för att fira att det är 25 år sedan allt började här. Jag läser på hemsidan vad vår rektor skriver.

- Det känns inte rätt att arrangera en fest under rådande omständigheter. Vi känner mycket stor sorg för dem som drabbats och sänder våra tankar till deras anhöriga. Det är också en stor sorg för hela Trollhättan och alla som bor och verkar här. För högskolan blir arbetet med värdegrundsfrågor än viktigare, säger rektor Kerstin Norén.

Kerstin Norén fortsätter:

- Det är ett angrepp på det öppna samhället. Att det dessutom drabbat unga människor känns extra hårt. De unga utgör framtiden och är en stor del av vår egen sektor.

- Jag vill också rikta ett stort tack till alla som har engagerat sig i förberedelsearbetet.

Maten som var beställd kommer att skänkas till asylboendet Restad Gård.

Det som gjorts kan aldrig göras ogjort, det är som det är nu. Men det som vi gör framöver ligger fortfarande i våra händer. Maten som beställts skänks till flyktingarna som väntar på att få sina asylskäl prövade, till människor som befinner i den värsta tänkbara situation en människa kan befinna sig i, på flykt från sitt hemland dör död och förintelse sprider sig. Allt och alla hänger ihop. På nyheterna hörde jag Sverigedemokraternas talesman säga att regeringens sätt att lösa den akuta krisen, som tillströmningen av flyktingar till Sverige innebär, det vill säga låna pengar, är en fest som våra barn och barnbarn får betala. Cynismen känner inga gränser. Det är problemet i dagens Sverige, att allt fler ger stöd åt och efter för den typen av affektiva och korkade tankar, att vi inte kan förmå oss se det uppenbara, att allt och alla hänger ihop och att det allvarligaste hotet mot både oss och vårt samhälle kommer inifrån. Det är där vi ska söka illgärningsmännen, och bygger vi murar riskerar vi att förvärra problemen eftersom det spelar mörkermakterna i händerna.

Flyktingarna som kommer hit är en investering i allas vår gemensamma framtid. Det kostar pengar nu, men betalar sig mångfalt igen imorgon när människorna som vill stanna här har etablerat sig, börjar arbeta och kan betala skatt och på andra sätt bidra till byggandet av Sverige. Det handlar inte om det som är här och nu och det går inte att dra slutsatser utifrån det akuta läget. Livet och samhället är en utdragen historia, som inte anpassar sig efter mandatperioder, kvartalsrapporter eller våra fåfänga försök att kontrollera det okontrollerbara. Perspektiv, reflektion och kritiskt tänkande. Värme, kärlek och solidaritet samt öppenhet och tillit. Det är vad vi behöver, nu mer än någonsin. Det är ingen lösning, men det är själva grundförutsättningen för att bygga ett land som fungerar på sikt.

För att kunna göra vad som krävs behövs forskning och kunskap. Därför förfasas jag av Tove Lifvendahls Ledare i SvD idag, och av uppräkningen som där presenteras.

Enbart denna månad har flera händelser rapporterats: Lunds universitet stängdes i måndags efter hot. Även universiteten i Jönköping och Linköping utsattes för hot. ”En skola i Skutskär i Älvkarleby i norra Uppland håller stängt på måndagen” (SvD 12/10). ”Nytt hot mot skola i Ludvika – elever på Lorensberga fick gå hem” (Dala-Demokraten 14/10). ”Ett hot har riktats mot Nya Raketskolan i Kiruna och hela skolan har utrymts” (SVT 15/10). ”Skola i Kristianstad avspärrad efter hot” (Kvällsposten 21/10). ”En skola som ligger alldeles intill skolan Kronan, Stavreskolan, hotades i går” (TT 22/10). ”En skola i Hortlax i Piteå kommun har spärrats av” (Aftonbladet 22/10).

När sorgen och chocken fått sin tid, och vetskap finns, måste vuxenvärlden ta kommandot. Dådet på Kronan och hoten mot de andra skolorna må kanske vara enskilda galningars verk, men är likväl att betrakta som ett angrepp mot hela Sverige.

Håller med om att vuxenvärlden måste ta kommandot! Som vuxna, kloka, eftertänksamma människor. Inte som kortsynta, naiva och affektstyrda barn (vilket är vad jag betraktar SDs företrädare som). Alla hot mot skolan och flyktingförläggningarna som brinner parallellt, är angrepp på själva fundamentet som allt annat vilar på. Det är den enda rimliga slutsatsen att dra, det enda som verkligen betyder något på riktigt. Ger vi efter för hoten och stänger till, bygger murar och underkastar oss fler kontroller har vi snart ingen SKOLA, för kunskap växer bara i det fria. Kunskap, liksom människor, behöver värme, luft och tid för eftertanke och reflektion.

Läser vidare i tidningen och hittar en Kommentar till händelserna, skriven av Katarina Wennstam. Hon skriver klokt och pekar på några viktiga och tänkvärda saker.

Jag har länge hört svenska poliser säga att en eventuell massaker på en skola inte längre är något man talar om i termer utav om – utan när. Beredskapen har funnits länge, vetskapen att det skulle kunna ske har nog legat som en liten mörk klump i magen på varenda rektor och lärare de senaste åren. Mycket tyder just nu också på att polisens ingripande kan ha förhindrat att denna katastrof fick ännu större proportioner.

Vi säger oss att vi är ett annat sorts land, att vi inte är som USA. Vi har inte deras vapenlagar, vi har inte samma tillgänglighet till skjutvapen eller lika många vapen i omlopp. Men den som verkligen vill skada, den kommer alltid att kunna beväpna sig. Med ett flygplan, med en bomb gömd i en ryggsäck, med olika stickvapen som vem som helst kan komma över – på Ikea eller över nätet.

De många skolmassakrerna i amerikanska skolor har också lärt oss att vissa saker alltid går igen – att det är gärningsmän som mår psykiskt dåligt, ofta drivna av hat eller något slags vilja till hämnd – men också att det tyvärr inte går att se så många fler gemensamma nämnare. Annat än att de alla är män. Annat än att samhället inte kan att skydda sig helt och hållet.

Den röda tråden är att alla är män. När ska vi inse faktum, att vi skapat ett samhälle som vägrar inse att dem och det vi idealiserar mest är de som står för det allvarligaste hotet. Samhället kan aldrig skydda sig, det är viktigt! Och lika viktigt är det att inte se enskilda män som ett potentiellt hot. Det enda vi vet är att det är män som utför handlingarna vi försöker värja oss mot. Det är dock inte männen det är fel på, det är MANLIGHETEN. Det är i det normal, i vardagen och det kända som hotet ligger på lur. Det är vår idealiserade bild av manlighet, vår kollektivt upprätthållna och manligt kodade kultur som är grogrunden för problemen vi har att hantera.

Så länge våld anses vara en legitim lösning kommer problemen att förfölja oss och risken finnas kvar. Våld föder våld och hot om våld sprider rädsla. Mot våldet har kärleken, kunskapen och medmänskligheten inget att sätta emot. Möter vi hotet med fler och bättre beväpnade poliser, hårdare straff och så vidare, murar och kontroller, vilket är maktens språk. Ökar spänningarna och hotet. Våld är ett tveeggat svärd som aldrig går att kontrollera. Det behöver vi inse, om vi verkligen vill göra något som verkligen gör skillnad.

Vilka ideal odlar vi? Vad är det för normer vi idealiserar? Hur ser vi på vad som är önskvärt och viktigt? Flyktingfrågan eller segregationen kan betraktas som humanitära katastrofer, men vi väljer idag konsekvent att betrakta det som ekonomiska. I den ökande vinsten och lönsamhetens namn skär vi ner och sparar för att möta problemen. Vi bygger murar, kontrollerar och litar allt mindre på varandra. Det finns en logik här, ett slags manlig logik. Känslor, säger vi, får inte styra oss. Rationalitet och kylighet är den enda vägen fram. Säger och tänker vi, vilket gör att vi inte ser eller förstår att det lämnar fältet fritt för just det känslor vi säger INTE ska styra.

Att visa kärlek, att värna öppenhet och att lita på människor, liksom solidaritet och medmänsklighet har ingenting med känslor att göra. Det är verkligt rationella och forskningsunderbyggda beslut att agera. Därför säger jag det igen, vad Sverige behöver är mer humaniora, mer eftertänksamhet, mer medmänsklighet och ökad förståelse för komplexitet samt insikt i hur människor FAKTISK fungerar, ensamma och i grupp. Den som anser sig behöva vapen och murar är en rädd människa, och rädsla är en irrationell affekt. Män förväntas inte vara rädda, därför beväpnar de sig, för att dölja det uppenbara. Problemet ligger dock inte hos enskilda män, utan i manligheten som är utbredd i hela samhället. Därför är det enda rationellt motiverade att göra att lära sig hantera rädslan, och möta medmänniskorna som just medmänniskor, med kärlek och en vilja att förstå.

Vi behöver mer och bättre kunskap och vi behöver försvara och stå upp för en skola värd namnet för att verkligen kunna hantera den allvarliga kris vi befinner oss i just nu!