Pengar, mål eller medel?

Läser dagens tidningar och inser än en gång att SvD och DN är till förvillelse lika varandra. Det som skiljer den åt är layout, ledarskribenternas namn, debattartiklarnas innehåll och sportsidorna. Båda köper sitt material från samma nyhetsbyråer. Snabbt, enkelt och framförallt billigt. När priset betyder allt, tid är pengar och effektivitet är målet blir det så. Det är fullkomligt logiskt. Frågan jag som läsare ställer mig är dock: Är det bra? Och svaret är: Nej! Det är inte bara tråkigt, det är provocerande ostimulerande. Jag blir rastlös och tappar intresset.

Allt mer av tidningarnas innehåll handlar dessutom om pengar. Inte bara arbetet och utformningen styrs av pengar, utan även innehållet. "Så drabbas du av slopade ränteavdrag" är en rubrik, och innehållet handlar om hur mycket dyrare det blir för mig om jag inte längre får dra av mina räntekostnader mot inkomsten. Det skulle kunna handla om samhällsriskerna som en bostadsbubbla skulle medföra, men den vinklingen ger inga klick och säljer inga lösnummer. Så därför får vi inte läsa om det som verkligen skulle kunna hända, vad som faktiskt skulle kunna DRABBA oss. För ökade kostnader, eller slopade avdrag, drabbar ju ingen. Ingen har tvingat någon att handla på kredit. Bara i en samhällslogik där allt handlar om vad jag kan tjäna på än det ena än det andra, "drabbas" jag av slopade ränteavdrag. 

Som mediekonsument och medborgare drabbas jag däremot av tidningarnas, bankernas (och andra finansbolag, vilket gårdagens Plus handlade om) och många andra företags fokusering på kassaflöde och bolagens ekonomiska vinst. När pengar slutar vara ett medel och blir ett mål drabbas alla som vill något annat än att BARA tjäna pengar. Och jag vill något annat. Pengar är medlet som tar mig mot målet, och den logiken måste samhället förr eller senare hitta tillbaka till om inte allt ska gå åt skogen.

När jag kom till jobbet låg Maria Hammaréns fina text om skrivande och bildning överst på skrivbordet (jag städade lite igår innan jag gick hem), och den fångar mitt intresse. Hittar följande rader som nästan kusligt hakar i det jag skrev på tåget.

skrivande är den oavhängiga tankens möjlighet. 

Idag förvaltar helt andra krafter traditionen från husförhörens tid. Behandlingen av skriven text inom högre utbildning antar alltmer formen av katekesförhör, och detta samtidigt som hela det europeiska utbildningsväsendet samlar sig kring paroller som entreprenörskap, innovation och kreativitet.

Den som är satt i skuld är inte fri, sa Göran Persson på sin tid. Orden uttalades i efterdyningarna av den svenska finanskrisen. Som Sverige klarade sig hyfsat väl ifrån, vilket hjälpte vårt land att klara sig relativt bra från krisen i världsekonomin under och efter fastighetskrisen och debaclet med Lehman Brothers 2008. Och skrivande handlar om det, skrivande och tänkande. Den oavhängiga tankens möjlighet. Vackra ord som knappast passar i dagens ekonomiserade, effektiviserade och allt mer hastighetsfokuserade medielogik. Entreprenörskap, innovation och kreativitet däremot, är ord som marknaden skriker likt hungriga måsungar efter. Fast det blir i den världen bara ord, innehållslösa etiketter, liksom varumärkena SvD och DN. Allt handlar bara om pengar för pengarnas skull. Även forskningen drabbas, och därmed också kunskapen, och skrivande, bildningen. Hammarén skriver.

Jag slår upp tidningen den 31 oktober år 2008. 

På sidan sex i Svenska Dagbladet står rubriken: ”Hat och kärlek nära i hjärnan.” Forskare vid University College of London har hittat ”hatets hemvist”. Hemvisten har lokaliserats till ”samma del av hjärnan som aggressionen. Och, i viss mån, kärleken”.
Så står det. Biologerna bakom fyndet säger sig inte vara förvånade eftersom ”såväl kärlek som hat kan vara irrationella känslor som leder till både hjältedåd och onda handlingar”. 

Nämen. 

Tala om anka.  

Så långt tillbaka vi kan spåra har denna kunskap inte bara varit känd. Den har utforskats och återvänt till oss i ständigt nya gestaltningar. Från Gilgamesh till Iliaden, från Bibeln till Medeamyten, eller för att övergå till författarnamn: Sapfo, Euripides, Augustinus, Dante, Rabelais, Montaigne, Shakespeare, Milton, Keats, Dostojevskij, Ibsen, Proust, Woolf, Musil, Eliot, Ekelöf – alla utforskade de och utvidgade människans kunskap om sig själv. Och då är de verk och författarnamn jag tar upp ändå bara sandkorn eller, kanske hellre, flygskum över sjudande hav. 

Tidsmässigt spänner detta hav som vi faktiskt känner över fyratusen år. Fyratusen år av kunskap om människan – denna rörande och ohyggliga varelse, dömd till att vara något annat än andra levande varelser, uppfinnare av tiden, dödsmärkt, ständigt. Och så får vi en notis som berättar för oss att kärlek och hat ”kan vara irrationella känslor som leder till både hjältedåd och onda handlingar”.

Forskning visar ... vadå? Om det krävs evidens, om det är kunskapens guldmytfot, om bara den kunskap räknas som publicerats i en vetenskaplig journal blir det så här platt. Hjulet kan uppfinnas om och om i nya och allt smalare fora. Det gäller för övrigt även de akademiska tidskrifternas affärsidé, som är lysande utifrån ett ekonomiskt perspektiv. För forskarna och granskarna arbetar inte bara gratis, de betalar dessutom upp till 30000:- för att få sin artikel publicerad. Och sedan säljs tidningen till bibliotek och andra, och får dessutom gratis marknadsföring och publicitet när dagstidningarna rapporterar om "nyheterna". Pengar för pengarnas skull. Marknaden sluter sig omkring sig själv och dumheten sprider sig, vilket ger marknaden och dumheten 'än mer luft under vingarna.

Hur ska någon kunna utveckla sitt skrivande när dagstidningarna köper sina artiklar från en och samma nyhetsbyrå, som kan sälja samma text till flera olika kunder. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv är det lysande, men utifrån ett kunskaps- och bildningsperspektiv är det förödande. Och utifrån ett hållbarhetsperspektiv är det katastrof. Hur kunde det bli så här?

Konstnären Dan Wolgers är något viktigt på spåren i sin text som spreds på sociala nätverk igår. Han skriver om hur Bolognaprocessen malde ner Konsthögskolans själ och själva mening i sin iver att marknadsanpassa utbildningen och göra konstnärerna anställningsbara. Det gör ont ända in i själen att läsa, för det är UPPENBART att reformen implementerats med full insikt om konsekvenserna, enligt logiken att pengar är målet, inte medlet. Akademiska Hus agerande är en variant på samma, kunskapsvidriga, tema. Staten ger och staten tar, och en satsning på forskning förs i medierna fram som just det, men förvandlas till en tummetott när anslagen äts upp av over-head-kostnader. Och när resultaten uteblir kan politikerna och företrädarna för näringslivet (med Stefan Fölster som anförare) skylla på forskarna. Så bygger man inte en KUNSKAPSnation! Wolgers skriver.

Nu har det gått nästan tjugo år och Bolognaprocessen är genomförd. Dess förhärjande verkan har sedan många år satt spår bland unga konstnärer och i konstlivet och på sina håll befinner sig undervisningen i fritt fall. Unga konstnärer som gått på högskola har aldrig mött något annat än poängsystem och ekvivalerade examina med särskilda fordringar på skriftliga redogörelser för det egna konstnärskapet. Det är ett svek mot de unga och det är en förvanskning av grundtanken med konstundervisning. Om gryende konstnärskap anses färdigutvecklade att redovisas och examineras vid en särskild tidpunkt under studieåren så strider det mot det som borde vara en konstskolas första uppgift – att bibringa eleven konstnärlig integritet, och att samtidigt hålla på skolans egen. 

Kontakten med den förr så självklara konstnärliga integriteten, förmedlad genom generationer, är bruten. Eleverna bedras att tro att detta konstnärskapets uppgift – att leverera mätbara resultat, att presentera en röd tråd, att vara anställningsbar, genomsiktlig och till hands.

Bolognaprocessens fordringar på jämförbara skriftliga studieresultat har medfört att konstundervisningen kommit att akademiseras allt mer, med falsk akademisering som följd.

Inte bara konsten, utan även det stolta bildningsarv som Sverige så länge vilat på har offrats på marknadens altare. Kontakten med den verkliga kunskapens själ har offrats för pengarnas skull. Och studenternas möjlighet att utveckla det kritiska tänkande och den integritet som krävs för kunna stå emot snabblåneföretagens aggressiva marknadsföring, mäklarnas förföriska annonser och löften om stigande priser har omintetgjorts.

Bolognaprocessens goda föresatser om öppenhet och livfullt kunskapsutbyte har som en särskilt allvarlig konsekvens fått slutenhet, likriktad språklig stumhet och torftighet till följd när avsikten naturligtvis har varit den motsatta.

Slutenhet, likriktad språklig stumhet och framförallt en växande känsla av TORFTIGHET sprider sig inte bara i den svenska universitetensvärlden och resten av utbildningssystemet, utan även i hela Europa. Marknadsanpassningen av utbildning och kunskap gör detta med oss alla, fast det är vi som gör det mot oss själva genom att acceptera alla försämringar som nödvändiga uppoffringar i den goda sakens namn. Och den goda saken är så klart pengar, pengar för pengarnas skull. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner!

Att lära ut är den kanske allvarligaste uppgift en människa kan åta sig. Att lära ut på just en konstskola fordrar oförskräckt bistånd till det unika, uthärdandet av den myllrande mångfalden och genomlidandet av att man inte kan få veta hur det ska gå, med någonting – jag anser att konstundervisning fordrar avsvärandet av andra ramar än de som ens konstnärliga moral påbjuder, jag anser att man med obrottslig lojalitet mot konsten måste stå pall för de medvetna eller bara naiva viljor som strävar efter att inlemma konsten bland nyttig forskning, underhållning och kommers.

Nyttig forskning idag handlar allt oftare om den typen av självklara resultat som Hammarén pekar på i sin kloka text, och SvD och DN sysslar inte med nyhetsbevakning och kritisk granskning, utan med underhållning och kommers, taffligt maskerat till något annat. Och förmågan till kritiskt tänkande utarmas, för kritiskt tänkande är en konstart som handlar om att förstå livets och världens myllrande mångfald. Kritiskt tänkande och bildning är en förutsättning för att kunna se, förstå och hantera det faktum att ingen någonsin kan veta hur det ska gå!

Framtiden finns inte, den skapas av oss, här och nu! Denna bloggpost handlar om det vi gör och hur det blir. Är det rätt väg? Blev det bra? Om inte, vad ska vi göra istället? Det har vi ett ansvar att samtala om, och ytterst handlar det om frågan ifall pengar ska vara ett medel, eller ett mål. Tillåter vi pengar att bli ett mål i sig ger vi makt och legitimitet åt människor som Martin Winterkorn, som SvD skriver kritiskt om i sin premiumutgåva, den som bara prenumeranter och betalande läsare får del av, vilket bekräftar det jag vill säga, att kvalitet kostar pengar och är en investering, ett medel för att uppnå något annat: Verklig, viktig kunskap.

Frankfurt, 14 september 2015, klockan 21.30:

Hundratals människor sorlar. Fotoblixtar smattrar. En blåskimrande Audi blänker i strålkastarljuset några meter bort. Det är Volkswagens (VW:s) stora pr-jippo kvällen innan Frankfurtsalongen ska slå upp portarna. Bolaget har som vanligt hyrt en stora arena och skeppat dit runt 1000 journalister som ska få se koncernens bilnyheter lite före alla andra. Evenemanget bultar av självförtroende.

Mot slutet av kvällen minglar koncernledningen runt. Tysklands bäst betalda företagsledare Martin Winterkorn, Volkswagens koncern-vd, står vid ett cafébord i smalbågade glasögon. Hans självsäkerhet tycks vara av granit. Men något är annorlunda under fasaden.

Resten är historia, och den krassa verkligheten visade än en gång att om det låter för bra för att vara sant, ja då är det högst troligen det. Blev det bra när skolan marknadsanpassades, eller när företagen fick agera utan kontroll från medierna? Fick vi bättre kunskap när bildningsidealen offrades för anställningsbarhetens skull, och när forskningen förvandlades till en jakt på pengar och publicitet? Jag brukar säga till mina studenter att retoriska frågor inte hör hemma i akademiska texter, men här känns det påkallat. För det jag skriver om här är uppenbart för alla som vill se samhället som det är och de verkliga konsekvenserna av att vi alla på ett eller annat sätt inordnar oss i den logik som säger att pengar är ett mål i sig.