Heidegger, vara och tid 17

Kunskap ... vad är det? Hur vet vi och vad vet vi? Vad går att veta, och är det ens möjligt att nå visshet om just den frågan? Igår föreläste jag om vetenskapsteori för A-studenterna i företagsekonomi. Det är ju ett yrkesförberedande utbildningsprogram, så studenterna ska i de allra flesta fallen inte forska, men det finns ändå en poäng att ha med ett inslag om kunskapens och vetandets förutsättningar. Inte minst för att öva dem i kritiskt tänkande och för att få dem att läsa böckerna på ett mer vetenskapligt sätt, som studenter istället för elever. Och föreläsningen handlade om det, om hur det går till att nå kunskap, eller åtminstone hur man har resonerat om dessa saker i historien. Jag talade kort om rationalister och empirister, om deduktion och induktion samt kant. Väldigt översiktligt. Sedan talade jag om positivism och hermeneutik, som är vad studenterna ska skriva sin hemtenta om. Tycker om den föreläsningen, för studenternas frågor hjälper mig utvecklas och ger mig bättre förståelse för det som är mitt arbete: Vetande.

Igår talade jag inte om Heidegger. Det finns en gräns för hur abstrakt det går att vara på den nivå studenterna befinner sig. Jag lägger mig medvetet just över deras förväntade kunskapshorisont, för att väcka tankar och för att utmana. Och igår kändes det som det föll särskilt väl ut. Jag överraskades över intresset och de initierade frågorna, som inte handlade om hur man får godkänt på tentan. Tacksam och glad vände jag hemåt och jag lever fortfarande på den känslan. Ovant, men hoppingivande. Imorgon har jag del två av vetenskapsteorimomentet. Ser redan fram emot det, och det är nästan så det ser ut som en tanke att Heideggers § 13 (s. 78ff) handlar om just kunskap. Här handlar det om kunskapen om världen som varat befinner sig och försöker förstå.

Heidegger talar om modus, det vill säga sätt att förhålla sig till verkligheten. Om vardaglighetens modus, inledningsvis. Om det som upplevs ontiskt, eller "förvetenskapligt". Tillvaron må vara oreflekterad, men den är alltid upplevd, skriver Heidegger. Det handlar alltså inte om något fördolt. Fast det kan upplevas så skriver Heidegger (s. 78), för: "så snart 'världskunskapens fenomen' självt fattades, hamnade det genast i en 'yttre', formell utläggning." Det vill säga, så fort kunskapen uppfattas som vetande blir den extern i förhållande till den vetande.

Detta visas av det än idag vanliga uppställandet av kunskapen som en "relation mellan subjekt och objekt", vilket är lika "sant" som det är tomt. Subjekt och objekt sammanfaller emellertid inte med tillvaro och värld. (s. 78)

Detta är ett viktigt påpekande för att förstå kunskapen om världen som i-varon är utkastad i. Det handlar inte om ett subjekt som når kunskap om ett objekt. Inte om en objektiv värld och en subjektiv upplevelse av den samma. Heidegger talar tidigare i boken om immanensprincipen. Kunskapen om världen, liksom den som upplever och reflekterar och världen i sig är aspekter av samma helhet. Så tänker i alla fall jag om detta. Även kunskapen är ett fenomen i kraft av sig själv, och innan man vet något om dess unika egenskaper går det inte att förstå varken vara, tid eller värld. Tanken svindlar lite, men jag fortsätter. Det är svårt, men inte obegripligt.

Om kunskapen överhuvudtaget "är", så hör den uteslutande till det varande som äger kunskap. Men inte heller hos detta varande, människotinget, är kunskapen förhanden. [...] I den mån som kunskapen tillhör detta varande, men inte är en yttre beskaffenhet, måste den vara "inuti". Ju entydigare man nu håller fast vid att kunskapen i första hand och egentligen är "därinne", ja överhuvudtaget inte har något av varaarten hos ett fysiskt och psykiskt varande, desto mer förutsättningslöst tror man sig gå till väga i frågan om kunskapens väsen och klargörandet av förhållandet mellan subjekt och objekt. (s. 79)

Vad är kunskap, i sig själv? Vad är dess modus? Eller handlar det överhuvudtaget inte om något sådant? Vad är kunskapens varaart, den frågan ställer Heidegger. Inte heller kunskapen kan tas för given som något självklart, även den kan och bör undersökas för att nå fördjupad insikt om vara och tid. Fast ifråga om kunskap är det omöjligt att närma sig fenomenet utan insikt, helt objektiv och utan förutfattade meningar. Därav betongen på kastadheten, allt och alla är utkastade i tidsflödet och har där att förhålla sig till det som är före och till rörelsen och interaktionen. Det handlar om att beskriva och tänka en insida, i rörelse. Men Heidegger poängterar att det inte ska förstås som en ask eller kapsel, utan som just immanens. En delad insida som allt och alla är utkastade i, kronologiskt.

Vad immanensens "inre" emellertid betyder positivt, detta vari kunskapen i första hand är innesluten, och hur varakaraktären hos denna kunskapens "innuti-varo" är grundad i subjektets varaart, därom råder tystnad. Men hur denna inre sfär än må utläggas, så visar redan det att man ställer frågan om hur kunskapen kan nå "ut" ur denna och uppnå en "transcendens" att man finner kunskapen problematisk, utan att först ha klarlagt hur och vad denna kunskap överhuvudtaget är som ger upphov till sådana gåtor. (s. 79)

Detta citat visar kanske mer än något annat hur grundligt Heidegger går till väga i sin filosofiska undersökning av vara och tid. Han avtäcker lager av lager av ignorans och visar vad som tas för givet även inom vetenskapen, samt hur lite som går att ta för givet, om man verkligen vill förstå vara och tid.

I denna ansats förblir man blind för det som redan outtryckligt blivit sagt i och med den mest preliminära tematiseringen av kunskapsfenomenet: kunskapen är ett varamodus hos tillvaron som i-världen-varo, den har sitt ontiska fundament i denna varaförfattning. (s. 80)

Vad finns bakom eller under det som kunskapen handlar om? Och vad finns bakom eller under det ... var kan och bör man säga stopp och bara acceptera "det" som det är? Heidegger stannar vid konstaterandet att kunskapen är ett eget fenomen, som bara går att nå genom varaarten hos den som har kunskap? Kunskap är en del av varat, tror jag man kan/ska läsa detta som. Kunskapen har sin grund, menar Heidegger, i en "redan-varo-vid-världen", vilket är ännu ett konstruerat och nytt ord som används för att beskriva fenomenen som vi vanligtvis närmar oss och förstår via det vardagligt oproblematiserade språket som vi använder för att kommunicera med våra medmänniskor. För att nå kunskap om kunskapen, och om varat och tiden behöver vi dock ett annat språk. Och det är därför dessa ord används.

Kunskap handlar inte bara om att se eller inse, utan om att ta hand om och bry sig om, menar Heidegger. Därför uppfinner han ett annat ord: ha-att-göra med världen. Och det handlar om ett jag som betraktar världen, utifrån sin horisont och sin kontext, sitt vara-i-världen. Där finns kunskapen också, inom ramen för den relationen, på insidan. Kunskapen är ingens, liksom varat inte är någons utan ett vara i sig. Jaget "dröjer sig kvar vid ..." och betraktar varat.

Sådant betraktande hamnar självt i ett modus av självständigt sig-uppehållande vid det inomvärldsligt varande. I ett sådant "uppehåll" -- som avstående från varje hantering och nyttjande -- äger förnimmandet av det förhandevarande rum. Förnimmandet fullgörs genom att tillvaron tilltalar och omtalar något som något. På grundval av detta utläggande i vidaste mening blir förnimmandet till ett bestämmande. Det som förnummits och bestämts kan uttalas i satser, och behållas och förvaras som detta utsagda. (s. 80)

Det handlar inte om en process vari ett subjekt når kunskap om världen, utan om en aspekt av i-världen-varon. Det handlar heller inte om någon överensstämmelse med världen eller hur det är egentligen. Kunskapen om världen är helt enkelt en (immanent) del av världen. Det är i-världen-varon som "har" kunskapen, inte jag eller du eller någon annan. Även glömskan eller bortträngningar av det man en gång visste är den del av kunskapens modus, liksom villfarelser och misstag.

Kunskapen är ett i-världen-varon funfderat modus av tillvaron. Därför kräver i-världen-varon som grundförfattning en föregående tolkning.

Kunskapen finns där alltid redan och för att veta måste man alltså alltid förhålla sig till den kunskap som finns där. Slutar där, för studenterna knackar på dörren och det är dags för handledning. Jag får be om att återkomma med fler tanker om detta, för jag är osäker på om jag förstår det jag skrivit själv.