Forskningspengar ska användas till, vadå?

Inför den nya forskningsproposition som ska presenteras nästa år skriver Git Claesson Pipping, som är Förbundsdirektör på SULF, klokt i Vetenskapsrådets tidning Curie om vad som behövs för att vitalisera forskningen.

Vad är viktigast egentligen, kontrollen av att medlen används på bästa sätt,eller att pengarna som avsatts för forskning faktiskt används till forskning och inget annat? En retorisk fråga, för ingen svarar så klart något annat än att medlen till forskning ska användas till just forskning. Ändå är det i praktiken inte självklart att det är så man resonerar eller gör. Det är allvarligt. Pipping skriver.

Det är dags att kräva att regeringen visar förtroende för det vetenskapliga samhället och den vetenskapliga processen, att man ger forskningen förtroendet att genom den inbyggda peer review-granskningen ta hand om kvalitetssäkringen. Forskarna får bättre förutsättningar att forska om balansen mellan direkta och externa forskningsanslag åter blir till 60/40.

Förtroende och tillit är en viktig förutsättning för att ett kreativt kunskapsklimat ska kunna växa fram. Om vi inte litar på forskare, vem kan och ska vi då lita på? Och hur ser det ut i samhället idag? Vilken status och frihet har forskare? Allt mer kontroll påförs verksamheten och alla drabbas, även den mest framstående och kunniga professor anses behöva kontrolleras. Tilliten sjunker och jag tror inte att det är en slup att förtroendet för forskare samtidigt sjunker. Dessa saker har med varandra att göra. Därför är frågan om fördelningen av forskningsanlagen viktig, inte bara för forskarna utan för (kunskaps)samhälet som helhet.

Vetenskapen är byggd kring peer review-granskningar. Det börjar senast på kandidatnivå, med opponenter och seminariebehandling, och fortsätter genom hela forskarkarriären inom akademin. Texter peer review-granskas inför publicering. Forskare granskar varandra i betygsnämnder, som opponenter, som sakkunniga vid tjänstetillsättning, vid utvärdering av utbildning och forskning och vid planering av kommande forskningsprojekt. Utan dessa granskningar skulle vetenskapen inte fungera.

Denna typ av granskning bygger på förtroende och vetenskaplig heder, på argument och kritiskt tänkande. Det är inget system som någon annan kan använda. Dagens kontrollsystem bygger på att rutiner följs och manualer används, och resultatet kontrollerad av administratörer och KONTROLLspecialister, inte av människor med vetenskapliga meriter. Idag är det biblioteket som med utgångspunkt i bibliometriska data granskar forskares kompetens. Och när högskolor rankas är kunskap bara ett mått bland andra och inte ens det viktigaste måttet. Kanske för att verklig kunsmapskvalitet är svårt att mäta objektivt. Fast det är ju så det är, och det kan ingen politiker eller makthavare ändra på. Det är som det är, oavsett hur mycket någon vill att det skulle vara annorlunda.

De senaste decenniernas forskningspolitiska utveckling tycks ha tagit sin utgångspunkt i att dessa interna granskningar inte är tillräckliga för att kvalitetssäkra den forskning som bedrivs vid lärosätena. För trettio år sedan var relationen direkta/externa forskningsanslag ungefär 60/40. Idag är situationen den omvända. Omläggningen motiverades från regeringshåll bland annat med att endast den bästa forskningen skulle finansieras, och att förhandsgranskning av forskningen skulle leda till att man kunde lägga stora summor på de allra bästa forskarna i stället att sprida ut resurserna över hela linjen. Därtill befarade politikerna att forskarna inte självmant skulle ägna sig åt den allra viktigaste och mest framgångsrika forskningen om inte forskningsprojekten förhandsgranskades. Ur en ekonomistisk synvinkel är detta logiskt, men vetenskap är inte förutsägbar. Det är rimligare att den kvalitetsgranskas efter att den utförts än att granskningen sker före i det som kallats peer pre-view.

Endast de bästa ska belönas och få möjlighet att forska. Men vem är bäst skickad att skapa ny och oväntad kunskap, som är vad samhället behöver? Den som varit bäst eller den som har flest meriter är inte nödvändigtvis den som är bäst i framtiden. Därför är det sättet att se på kunskap problematiskt. Alla forskare med intresse för verklig kunskap vet detta, men tyvärr är det inte forskarna som bestämmer över hur medlen som samhället avsätter till forskning ska fördelas. Men vad handlar forskning om egentligen och vad är det vi verkligen vill ha? Är det kunskap, eller meriterade forskare? Det senare går att få, det är relativt enkelt. Kunskap är dock något helt annat. Något som inte kan beställas fram eller skapas system som garanterar. Vad är viktigast, form eller innehåll? Återkommer än en gång till den frågan, för det är till syvende og sidst den som är avgörande.

Systemet med stor andel externa forskningsresurser får tydliga konsekvenser för hur mycket forskning som utförs. Professorer, lektorer och forskarassistenter använder ungefär en femtedel av sin forskningstid till ansökningar. Lägg därtill all tid som går åt i bedömargrupper för att dra runt ett system med externa bidrag, det vill säga bedömningen av de föreslagna projekten. I Vetenskapsrådets bedömningsgrupper sitter 800 personer. Om vi säger att de använder fem arbetsdagar per år till uppdraget så blir det 4 000 arbetsdagar = 10 årsarbeten. Förbättrar detta forskningen så mycket att transfereringskostnaden är motiverad?

Och addera over-headkostnader och kostnader för kontroll av arbetet och resultatet och fundera på summan som blir kvar. Det är den summan det handlar om, pengarna som FAKTISKT används till forskning, och den summan har minskat drastiskt sedan New Public Management implementerades på landets högskolor och universitet. Forskare lägger idag, sammantaget, långt mer tid på ansökningar av medel än på faktisk forskning, och om/när en ansökan tar sig igenom nålsögat och vinner bifall försvinner omgående minst hälften i over-head. Resten ska garantera samhällets kunskapskapskvalitet. Det är en ekvation som inte går ihop, inte på något sätt. Fokus riktas med denna syn på kunskap på helt fel saker, på allt annat än det som verkligen värnar vetande.

Självklart måste det fortfarande finnas externa medel för särskilda satsningar, för utrustning och inte minst för att unga forskare ska kunna meritera sig. Men om balansen mellan direkta och externa forskningsresurser åter blev 60/40 skulle det innebära att medel kunde fördelas med avsevärt mycket lägre transfereringskostnader än idag. Det skulle bli mindre tid till anslagssökande, mindre tid till förhandsgranskning av forskning – men mer tid för forskning. Det finns redan ett inomvetenskapligt system som kvalitetssäkrar den forskning som bedrivs: betygsnämnder, opponenter, referenter, sakkunniggranskning, utvärdering av utbildning och forskning. Räcker inte det?

Den avslutande frågan är verkligen berättigad. Räcker det inte? När ska vi börja lita på forskare, på att de vill väl och att de gör vad de kan för att värna KUNSKAPEN. Lita på forskare och placera kunskapen i centrum, inte bara i akademin utan i hela samhället. Sluta fokusera på formen och inse att kunskap och lärande är icke-linjära processer som inte kan effektiviseras. Det finns helt enkelt inga genvägar till verkligt vetande och användbar kunskap!