Lärares fortbildning

Ordförande i Lärarförbundet, Johanna Jaara Åstrand, svarar på Gustav Fridolins debattartikel i DN häromdagen, och hon pekar på något helt centralt och absolut avgörande för att återupprätta skolans rykte (för att inte tala om kunskapen), nämligen möjligheten till och synen på kompetensutveckling. Hon skriver.

Situationen talar sitt tydliga språk – det som har gjorts hittills har inte varit tillräckligt. Det är bra att regeringen förlänger Lärarlyftet, men man behöver också ta itu med det faktum att utbildningsplatserna stått tomma.

Skälet är uppenbart: Alltför många lärare har inte getts förutsättningar i form av tid och ersättning, för att över huvud taget kunnat delta. Regeringen måste lära av den erfarenheten och förbättra villkoren för kompetensutveckling. Jag har sagt det förr och säger det igen: Att bara erbjuda platser men inte matcha med villkor är som att duka upp till en buffé men inte bjuda dem som berörs till bordet.

Är det viktigare att visa politisk handlingskraft och peka på beslut och visioner, än att faktiskt göra något som förändrar (kunskaps)läget? Frågan är berättigad med tanke på hur det faktiskt ser ut idag. Och görs inget åt situationen kommer skolan snart inte vara en skola längre.

Finns ingen plats för lärande, både elevers och LÄRARES lärande, har vi ingen SKOLA. Risken är uppenbar att skolan håller på att förvandlas till ett slags kontrollinstans där människor sorteras, istället för att vara en plats där kunskapen står i fokus, där alla kan utvecklas och där det bubblar av vetgirighet. En plats där man tillsammans hjälper varandra att nå NYA kunskaper och där man utvecklar inte bara sig själv utan även hela samhället.

Kan man vara LÄRARE utan fortbildning tänker jag? Är det förenligt med uppdraget och innebörden i ordet: Lärare?! En lärare är någon som lär, inte bara andra utan lika mycket sig själv. Om den möjligheten och det grundläggande inslaget försvinner från skolan är det ingen skola längre.

Redan detta att man talar om lärares fortbildning är oroväckande, för det visar att man betraktar lärare som vilket yrke som helst, som något man lär sig på lärarutbildningen och som man sedan bara gör, tills man går en kurs och uppdaterar sig på de senaste pedagogiska rönen. Det vore (eller är det redan ett faktum?) en katastrof, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om just detta är en viktig, kanske den viktigaste, anledningen till kunskapsraset i den svenska skolan.

Om lärare inte får lära, vad ska de då göra i skolan? Det kan mycket väl också vara den viktigaste anledningen till sjunkande söktal på lärarhögskolorna och till att allt fler lärare lämnar skolan. Den som verkligen vill bli lärare vill så klart vara just det, lärare. En som lär och sysslar med lärande. Inte någon som sätter betyg och bara kontrollerar resultat och sorterar eleverna enligt en fastställd skala.