Tiden som en linje, eller cirkel?

Tänkte skriva om Heidegger, men jag finner ingen ro och förkylningen som nu letat sig upp i bihålorna stör tankeförmågan. Det får anstå, för jag skriver av lust och intresse, inte av tvång eller jakt på någon prestation. Hittar en krönika i DN, av Björn Wiman, om synen på tid. Låter den inspirera och bilda utgångspunkt för dagens tankar.

Sätten att se på tid varierar. Det är inte en trivial fråga detta. Hur vi ser på tid påverkar beslut som tas och vad som framstår som klokt eller problematiskt. Tidsuppfattning är en aspekt av kultur som är lätt att glömma bort. Tid handlar om kultur och kultur handlar om tid. Utgångspunkten för krönikan är Svetlana Aleksijevitj. Hennes bok (som jag tyvärr inte läst, än),

”Bön för Tjernobyl” är unik litteratur. Den gestaltar människans möte med den jord hon lever av och på – och följer vad som händer när det samband vi tar för givet bryts: när luften, växterna och djuren förvandlas till bärare av osynlig död. Det är en omistlig bok för den moderna människan, på väg in i den av människan skapade tidsåldern, antropocen.

Människans eller mänsklighetens samlade förmåga är onekligen stor. Kraften som finns i helheten är enorm och det kan man imponeras av, eller också kan man se det som en fara. Även det är en fråga om kultur, är en uppfattning som växer fram mellan människor. Jag väljer att se kraften som en risk, för jag ser få tecken på en motsvarande kollektiv förmåga att hantera kraften klokt. Och ödmjukheten inför livets bräcklighet och de livsuppehållande systemens känslighet är obefintlig. Vissa saker går helt enkelt inte att fixa till, oavsett hur mycket makt och förmåga man än har, om man låter det gå för långt. Jag har ingen aning om det är vad som håller på att hända, men jag ser väldigt lite av insikt om problemen och hoten. Därför blir jag glad av Wimans text, för den visar på just det jag saknar. Insikt om det som är viktigt.

I denna har vi själva påverkat det klimat och det ekosystem vi lever i. De väldiga flyktingströmmarna från Syrien är bara det senaste exemplet på sambandet mellan miljö och mänskligt lidande – Nasas tidigare klimatforskare James Hansen talade under sitt Sverigebesök i veckan om hur inbördeskriget i Syrien föregicks av en flera år lång torka, då 85 procent av boskapen dog och en miljon bönder flyttade in till städerna.
I den tanken är han inte ensam. Den amerikanske historikern Timothy Snyder – som tidigare i boken ”Bloodlands” skrivit om folkmordet i just de områden i Östeuropa som Svetlana Aleksijevitj skildrat – lägger i sin nya bok ”Black Earth. The Holocaust as history and warning” fram en djärv tolkning av drivkrafterna bakom nazisternas utrotningspolitik.
Hitler såg, menar Snyder, judarna som ett slags rubbning i det naturliga ekosystemet och ville utrota dem för att återställa den planetära balans som skulle ge den tyska rasen fritt spelrum. I praktiken kunde detta ske bara genom att Tyskland fick världens statsbildningar att kollapsa: just i de laglösa dödszoner i östra Polen, Vitryssland och Ukraina där staten ­brutit samman kunde massmördandet av judar nå sin mest industriella omfattning. Statens sönderfall var en förutsättning för folkmordets fullbordan.

Oavsett om den tolkningen är rimlig eller ej är den tänkvärd. Och ifråga om tolkningar handlar det aldrig om de är sanna eller ej, utan vad man kan lära sig av dem. Det kan tyckas problematiskt att hermeneutik inte är en lika säker vetenskaplig metod som positivism, men så ersätter det ena heller inte det andra. Vissa frågor kan inte besvaras säkert, vissa saker är osäkra till sin natur. Därför behövs en väl utvecklad förmåga till tolkning, också. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Citatet ovan är fyllt av kloka insikter och saker värda att beakta i reflektionen över vad som är kloka beslut att ta framöver. Även om historien inte upprepar sig kan samma saker hända igen, fast inte på exat samma sätt. Det är så vi kan och bör lära av historien, genom att tolka den och genom att inse hur viktigt det är med ödmjukhet, för som Wiman skriver.

Det finns lite som talar för att vi i dag är etiskt överlägsna 1930- eller 40-talets européer. Våra civilisatoriska konstruktioner är bräckligare än vi inbillar oss, i synnerhet när det börjar bli brist på mat och vatten. De katastrofala konsekvenserna av statens kollaps i Syrien och Libyen stöder Snyders tes.

Etik är inget man blir färdig med eller fullärd i. Etik är som kondition och kritiskt, analytiskt tänkande, något man måste hålla igång. Varje generation måste bygga upp sin egen förmåga och lära sig vårda och ta hjälp av tidigare generationers arbete med detta. Växer det fram en tro på att tiden är linjär eller att människan nu nått en så pass hög grad av förfining att etisk förmåga inte behövs ökar risken närmast exponentiellt. Tiden är inte linjär och problemen som tidigare generationer brottats med har vi inte lämnat bakom oss, de kan mycket väl komma tillbaka. Anser vi oss inte behöva ta hänsyn till det som hänt. Blickar vi bara framåt, mot nya djärva mål, har vi inte lärt oss någonting. Människan är expert på att uppfinna hjulet, om och om igen, och varje ny generation drabbas av samma framgångsrus när "upptäckten" presenteras för dem.

Men det är också en gammal sanning att vi är bättre på att föreställa oss undergången i fantasin än i verkligheten. Och just därför varnar Snyder för det apokalyptiska tänkandet: det är när föreställningarna om undergången frammanas som blodets och jordens demagoger stiger fram. Klimatförändringarna kan, om inget görs, påskynda en sådan polarisering. Snart nog kan skulden för den globala uppvärmningens konsekvenser komma att läggas på andra grupper, som då likt judarna på 30-talet tilldelas rollen som ”planetär fiende”. Politiken kollapsar i ekologisk panik.

Det är också viktigt. Jag försöker inte måla fan på väggen, för det är också något man bör lära sig av historien. Undergången är lika problematisk att hota med som den eviga framgången och lyckan är att locka med. Vi befinner oss alltid någonstans mellan, och det är där vi ska vara. Mellan det linjära och den cirkulära, mellan eufori och svartsyn. Balans mellan, är viktigare än någonting. Verkligheten är komplex och det råder alltid mer eller mindre kaos. Därför är problemen inget vi blir färdiga med, vi kan bara hantera dem och vi kan aldrig vila på lagrarna. Kunskapen är en evig kamp, liksom etik och hållbarhet, jämställdhet eller bildning. Bara så kan vi hålla hotande explosioner, implosioner och kollapser på armslängds avstånd. Bara så kan vi överleva på sikt.

Både Timothy Snyder och Svetlana Aleksijevitj visar att synen på historien som ett avslutat kapitel är en illusion. Förintelsen och Tjernobyl kan inträffa igen. Människans samband med den natur hon lever i är oupplösligt, fasorna från det förflutna är både historia och varning. Svetlana Aleksijevitj noterar i sin bok om Tjernobyl: ”Jag skrev om det förflutna. Det visade sig vara framtiden.”

Bara för att tiden inte är cirkulär betyder inte att det som en gång hänt kan hända igen. Tiden är som livet inget vi blir färdiga med, i alla fall inte så länge vi lever. Tänk därför på tiden, inte som en linje eller en cirkel, utan som skapande. Tänk tillblivelse. Och tänk på vad du och vi gör. Det är genom våra handlingar som tiden drivs framåt, uppåt, utåt eller inåt och tillbaka. Tid är förändring och den har ingen riktning. Människan skapar sin värld, sin kultur och sin tidsuppfattning. Kunskap är också något som skapas. Samma gäller för etiken och den mänskliga omsorgen. Jämställdheten och bildningen, hållbarhet. Det handlar om vad vi gör, inte vilka tecken vi kan tyda i världen eller historien. Vi har en fantastisk förmåga, men använder vi den inte med respekt kan den lika gärna bli vår undergång. Det finns inga garantier, det är det viktigaste att aldrig glömma. Framtiden vet vi ingenting om!