Passion för kvalitet

Det sker omorganiseringar på jobbet, som ett led i omställningen av akademin och som en konsekvens av nedläggningen av kulturvetarprogrammet och rådande besparingskrav. Organisationen tightas till och effektiviseringsåtgärder genomförs enligt direktiv uppifrån, från högsta ort. Akademin liknar, i enlighet med Björklunds vision, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra är snabbare, mer, billigare. Kunskap mäts idag framförallt med kvantitativa mått, antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än innehållets kvalitet. Det är som om väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag.För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärt om! Insikten om behovet har däremot minskat i samhället, skrämmande fort.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och omorganiseringen påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande. 

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop.

Samhället urholkas på detta sätt inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att leva i vardagen, i samhället. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre.

Av ovanstående skäl var det oerhört befriande att igår, som en konsekvens av omorganiseringarna på jobbet, få träffa en människa som lever och verkar helt på tvärs mot rådande samhällsnorm. Vi avtackade några kollegor genom att åka till en plats utanför Vara. Där träffade vi Sivan, som jobbar med ost. Hennes passion är ost och hennes mission är kvalitet. Den enda smolken i glädjebägaren är att hon vittade om hur svårt det är att få tag i högkvalitativa råvaror. Hennes möjligheter att leverera kvalitetslagrad ost minskar för varje år som går, för att bönderna inte har tid eller ekonomiska möjligheter att ta hand om sina djur och marker. Effektivseringens konsekvenser är som sagt inget isolerat fenomen. Alla drabbas, på ett eller annat sätt.

Sivan är helt unik! Hennes företag Sivans ost drivs med ett enda mål för ögonen och det är kvalitet. Verksamheten ska gå runt och överleva, det är som jag förstod saken det enda ekonomiska kravet man har satt upp för sig och företaget. Härigenom kan all kraft och energi läggas på att skapa och upprätthålla kvalitet. På hemsidan står följande att läsa.

I ett garage på västgötska Vara slätten finns ett himmelrike för alla ostälskare. Här lagrar Sivan, och hennes familj, sina ostar som har blivit uppskattade av så väl krögare och politiker. Sivan har mottagit flera utmärkelser för sina unika kunskaper om att lagra ost. Hennes specialiteter är långlagrade svenska hårdostar. Gastronomiska Akademins Diplom 2011 tilldelades Sivan Johansson för att noggrannt och länge lagrat och lyft fram svenska ostar.

Det finns inga genvägar till kvalitet. Inga system eller modeller, koncept i världen kan skapa det som Sivan och hennes familj i generationer har byggt upp. Under många år var hon bara känd i närområdet. Hennes intresse var riktat mot osten och kvalitet, inte mot marknadsföring, profit eller publicitet. Därför tog det tid innan ryktbarheten spred sig, men när väl krögarna i landet, som också drivs av passion och som aldrig kompromissar med kvaliteten, nosat rätt på Sivan fick hon både uppmärksamhet och utmärkelser. Hon skulle kunna sälja sitt varumärke och dra sig tillbaka. Istället väljer familjen att fortsätta driva verksamheten i liten skala, för att upprätthålla kvaliteten. Passionen för ost och möjligheten att få fortsätta med det man gör går inte att mäta i pengar. Respekt och vördnad är vad jag känner, och tacksamhet för att jag fick uppleva 

Kvalitet går inte att beställa fram eller skapa modeller för. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Sivan ger mig hopp. Hon visar att det går och kompromissar inte med kvaliteten, drivs av passion. Därför var det extra sorgligt att lyssna på henne när hon berättade hur svårt det är att hitta bra råvaror. Bönderna som drivs av ekonomiska effektivseringskrav tvingas till stordrift, vilket i sin tur gör det svårt att hinna med att kontrollera kvaliteten på foder och annat. Konstgödning och antibiotika vill man inte använda, men man tvingas av ekonomiska och effektiviseringsrelaterade krav till det. Och Sivan, samt i förlängningen alla som värnar kvalitet och som har en passion för god mat, blir förlorare. Betänk här att det fortfarande finns många som kan och är beredda att betala för kvalitet, men eftersom kraven omfattar alla och slår över hela linjen är det idag svårt att överhuvudtaget få tillgång till råvaror.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där dem som fanns och verkade där fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Höjer på hatten och böjer på nacken, i vördnad för Sivan och alla där ute som drivs av passion och som brinner för äkta kvalitet!