Dagens Nietzsche: Den fria viljans tyranni

Efter ett långt sommaruppehåll, semester och förra veckans mjukstart med jobb är nu allt som vanligt igen och jag tar upp det nedlagda läsprojektet som handlar om att ta sig igenom filosofen Friedrich Nietzsches samlade verk. Har kommit till slutet av band tre och har precis börjat på det sista tillägget till boken Mänskligt, alltförmänskligt; Vandraren och hans skugga. Hittar där en massa tankeväckande aforismer, som får bilda utgångspunkt för dagens bloggpost.

Nietzsche är som många vet nihilist, det vill säga han utgår från att det inte finns något utanför människans värld som människor måste beakta för att leva ett gott och hållbart liv, alla värden och sanningar utgår från människan. Inget är eller blir mer giltigt än vad människor gör det till. Nihilismen som Nietzsche för fram handlar inte om att allt är lika bra. Nihilism kräver istället en väl utvecklad förmåga till kritiskt analytiskt tänkande för att livet ska fungera och kulturen ska blomstra.

Så vad innebär det att vara människa? Nietzsches svar och utgångspunkt är att det krävs och innebär långt mindre än vad människor i allmänhet förmår förstå och acceptera. Människan är med Universums mått lika obetydlig som myrorna i skogen är för jorden. Den tid som mänskligheten existerat är bara ett ögonblick av ett ögonblick i förhållande till Universum. Nietzsche hjälper oss förstå detta smärtsamma faktum. Och ett sätt att göra det på är att lansera nihilismen som utgångspunkt för livet på jorden. Nietzsche riktar sitt fokus mot människans värld och det människan skapat, för där finns alla svar människan behöver för att leva.

Av någon anledning har det inte ansetts räcka. Mänskligheten ansåg länge att människan var en fattig, syndig, obetydlig och ofullkomlig varelse i relation tänka gudomar. Detta är en tanke som Nietzsche gör upp med. Han tar dör på myten om Gud och tron på att det finns någon yttersta kunskap att sträva efter. Vetande är skapat och kunskap är det som människor känner igen och accepterar (på mer eller mindre goda grunder) som kunskap, varken mer eller mindre. Nihilismen är en filosofi för fria andar, vilket är undertiteln på boken.

"I begynnelsen var". - Att förhärliga uppkomsten - det är en metafysisk naturdrift, som på nytt ger sig till känna vid ett betraktande av historien och gör en helt övertygad om att det värdefullaste och viktigaste överallt finns i begynnelsen.

Vad är det som gör begynnelsen och sökandet efter definitiva, yttersta svar så eftersträvansvärt? Vad är det som lockar i frågor som; varifrån kommer jag, och hur började allt egentligen? Vad är det annat än ett fåfängt sökande efter kontroll. Varför anses frågan om  livets och Universums uppkomst som det finaste man kan ägna sig åt? Betänk att det är en uppfattning som skapats av människor. Det finaste Nobelpriset är det i fysik, men det i sig gör det inte till mer värdefullt än något annat pris. Värdet av kunskapen bestäms genom kulturella överenskommelser, inte av någon eller något externt. Hur kommer sig detta? Det är den typen av frågor och genom filosofiskt arbete med att söka svar på dem som leder Nietzsche fram till hans nihilism. Och den tanken leder honom till tankar om viljans (eventuella) frihet.

Viljans frihet och isoleringen av fakta. - Vår invanda oprecisa iakttagelse uppfattar en grupp av företeelser som en och densamma och kallar den ett faktum: mellan detta och ett annat faktum tänker den sig därjämte ett tomrum, den isolerar varje faktum. Men i verkligheten är vårt handlande och inhämtande av kunskap aldrig en sekvens av fakta och tomma mellanrum, utan ett ständigt flöde.

Om verkligheten är ett flöde, ständig tillblivelse och om flödet är icke-linjärt. Vad nyttar det då att söka svaren på viktiga frågor i ett avlägset förflutet? Varför är frågan om livets uppkomst mer värdefull än frågor som rör förutsättningar för livet här och nu? Svaret på den typen av frågor bestäms kollektivt av oss människor, enligt Nietzsche. Och om vi vill att svaren på frågorna ska vara så bra och användbara som möjligt är nihilismen en viktig utgångspunkt, för den påminner oss om hur avgörande det är vad vi håller för sant, för det kommer att styra vårt handlande och ge upphov till konsekvenser. Ansvaret för handlingarnas konsekvenser är vårt och ingen annans.

Nu är tron på viljans frihet oförenlig just med en föreställning om ett evigt, ensartat, odelat och odelbart flöde: den förutsätter att var enskild handling är isolerad och odelbar; den är en atomlära på viljandets och insiktens område. - Lika oprecist som vi upplever karaktärer, just så förfar vi likaså med fakta: vi talar om identiska karaktärer, identiska fakta; men varken det ena eller andra existerar.

Kultur är varken isolerad eller odelbar, den är tvärt om kollektivt delad. Igen människa är en ö, allt och alla påverkar varandra. Det får så klart betydelse för kunskapen och synen på sanning. Tron på viljans frihet blir allt svårare att upprätthålla ju mer man forskar och tänker på kultur. Vad är mina egna tankar och vad är influenser utifrån? Finns det någon metod att klargöra detta, en gång för alla? Knappast. Ändå försöker vi. Patenträtten är bara ett exempel, liksom upphovsrätten. Men handlar dessa båda frågor inte mer om makt än om egentligt ursprung? Allt talar för att kunskap är en process, ett flöde ett ständigt pågående kollektivt arbete som hela tiden bygger vidare på andras tankar. Viljan är med andra ord inte min, den är bara en individuell reaktion på det som kommer i min väg på min resa genom livet, tillsammans med andra människor.

När vi klandrar och berömmer är det under den felaktiga förutsättningen att det finns identiska fakta, att det finns en hierarki av olika sorters fakta, som svarar mot en lika hierarkisk världsordning: vi isolerar alltså inte bara enskilda fakta utan i sin tur likaså grupper av föregivet identiska fakta (gott, ont, medlidsamt, missunnsamt agerande osv.) - i båda fallen felaktigt. - Ord och begrepp är den lättast synliga förklaringen till att vi tror på en sådan isolering av beteendegrupper: med dem betecknar vi inte bara fenomenen, vi tror oss därmed ursprungligen också komma åt deras väsen.

Hittar vi bara ursprunget kommer vi att nå insikt om tingens innersta väsen. Tänker närmast på sökandet efter Higgspartikeln, eller Gudspartikeln som den också kallats. Vad är sökandet efter den om inte ett sökande efter livets och Universums yttersta väsen. Nietzsches beskrivning är med andra ord giltig även idag, för sökandet efter kunskap om världen ser lika dan ut idag som för drygt 100 år sedan, för även om kunskapen har utvecklats så är det samma drivkraft och samma måttstock för sanning som fortfarande driver arbetet och som bestämmer kunskapens värde. Värdet finns dock inte i världen, utan upprätthålls kulturellt genom att det erkänns kollektivt. Fakta är ingen isolerad företeelse, den är en konsekvens av sammanhanget där kunskapen används.

Av ord och begrepp förleds vi än idag oupphörligt att tänka saker enklare än de är, skilda från varandra, odelbara, var och en existerande i och för sig själv. I själva språket döljer sig en filosofisk mytologi, som i varje ögonblick blommar upp på nytt, hur försiktig man än är. Tron på viljans frihet, det vill säga på identiska fakta och på isolerade fakta - har i språket en beständig evangelist och advokat.

Språket, som behandlas i en annan serie bloggposter här på Flyktlinjer, är med andra ord centralt att undersöka om  man vill förstå människan. Och språket är per definition aldrig mitt eller isolerat, det är alltid kollektivt och föränderligt, ett flöde av icke-linjär tillblivelse. Språket är en central det i den uppsättning delar som krävs för att en varelse skall kunna kännas igen som människa. Inget är som sagt isolerat eller möjligt att plocka ut ur helheten och betrakta som viktigare än något annat. Tron på den fria viljan må vara stark, men det gör den inte mer rimlig för det. Livet och verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Och fasthållandet vid tron på en fri vilja får konsekvenser för kunskapen som behövs för att leva ett gott liv. Vad vi överallt har att gör med är alltså ömsesidig påverkan och kollektiv tillblivelse.

Människan som den mätande. - Kanske har allt moraliskt beteende hos mänskligheten sitt ursprung i den oerhörda inre upphetsning som bemäktigade sig urmänniskorna när de upptäckte måttet och mätandet, vågen och vägandet (ordet "människa" betyder ju den mätande, hon har velat uppkalla sig efter sin största upptäckt!). Med dessa föreställningar gick de vidare till företeelser som är helt omätbara och ovägbara men till en början inte tycktes vara det.

Nihilismen förändrar ingenting, den bara ser och värderar människan för vad hen är. Nihilismen är en hjälp på vägen i det mödosamma arbetet med att skapa regler som fungerar för social samvaro och samhällsbyggande. Ett verktyg som får sitt värde i och genom hur det används och genom konsekvenserna som handlandet resulterar i. Nihilismen är inte ett reflexmässigt ifrågasättande av kunskaper, det är mer en påminnelse om att även om det verkar vara så kan det mycket väl vara si, istället. En uppmaning till vaksamhet. Ett rörligt tänkande, eller för att använda Nietzsches egna ord;

Säga två gånger. - Det är bra att från början uttrycka en sak på två olika sätt och ge den en höger- och en vänsterfot. På ett ben kan sanningen visserligen stå, men på två kommer den att kunna gå och vandra runt.

Det skulle kunna vara ett slags programförklaring till nihilismen, ett vetande som aldrig slår sig till ro, ett vetande som rör sig i takt med och tillsammans med världen och livet. Ett vetande som inte låser fast, utan öppnar upp. Ett vetande som frigör människan från den fria viljans tyranni.