Språkfilosofiska reflektioner 4

Lördag. Ledig. Längtar ändå in i skrivandets tankeflöde. Vilar där, i skuggan av orden som bildar tankar som föder nya tankar. Huvudet mitt är fyllt av ett ständigt brus av tankar som färdas korts och tvärs, som bryter av varandra och som pockar på uppmärksamhet. Att skriva är därför vilsamt, för det lättat lite på trycket. Återvänder därför till Deleuze och Guattari och till språket.

Att skriva handlar bara delvis om att uttrycka sig, det handlar lika mycket om att upptäcka språket och dess gränser. Och för mig fungerar det så att när jag ser orden förstår jag mina egna tankar, att skriva är för mig det samma som att tänka. Tankar som hålls kvar i huvudet försvinner allt för lätt, men här på Flyktlinjer är de fångna och kan studeras kritiskt, av mig och av andra. Läsande ger bränsle åt tankarna, och skrivandet fångar kunskapen i flykten. Ett slags samverkan i ordets vidaste mening, så vill jag se på bloggandet, här och för mig.

Talakter handlade det om i förra posten, nummer tre i serien. Vill dock inte att dessa poster ska läsas linjärt, för det är inte så jag ser på dem och det är inte så Deleuze och Guattari skriver. Här finns inget budskap att förmedla, inget program att förklara, ingen teori att försvara. Bara språk som ska förstås, på olika sätt och med hjälp av olika verktyg. Talakter är ett sådant verktyg, men det är inte det enda och det fångar inte hela språkets innebörd och komplexitet. Inget verktyg gör det. Språk kan bara studeras genom att vända sig till det upprepade gånger och stånga pannan blodig mot dess gränser. Därför passar bloggformatet synnerligen väl som metod och forum för att undersöka språket med hjälp av och via.

It is true that it is still difficult to see how speech acts or implicit presuppositions can be considered a function coextensive with language. It is all the more difficult if one starts with the performative (that which one does by saying it) and moves by extension to the illocutionary (that which one does in speaking). For it is always possible to thwart that move.

Det finns som sagt inte ett sätt att förstå språk, en metod att förklara dess egenhet med hjälp av. Språket är långt mer komplext än någon förklaringsmodell låter påskina. Det första man kan och bör acceptera är att det är svårt att försöka förstå, men det är inget problem. Det är svårt för att språket bjuder motstånd. Språket är levande, inte statiskt. Språket förändras inte utifrån några på förhand definierbara lagar, det skapas inom ramen för kultur samt i och genom att det används. Språk förändras icke-linjärt, av utifrån kommande impulser och implicita (men föränderliga) lagar och regler. Söker man svaret på frågan om vad språk är tvingar man på språket en tvångströja som det förr eller senare kommer att spränga sig ut ur. Därför är det svårt och därför är det bra att göra sig medveten om just att det är svårt, för att inte få för sig att man skådat ljuset. Det har man inte, för det finns inget enda, enkelt svar på frågan. Språk kan bara förstås genom att användas, genom att följa med i flödet. Deleuze och Guattari kallar sig själva för nomader och sin vetenskapliga metod för nomadologi, för att betona vikten av att ständigt vara i rörelse, tillsammans med det man studerar.

The performative can be walled in by explaining it by specific syntactic and semantic characteristics avoiding any recourse to a generalized pragmatics. According to Benveniste, for example, the performative relates not to acts but instead to a property of self-referentiality of terms (the true personal pronouns, I, YOU..., defined as shifters). By this account, a preexistent structure of subjectivity, or intersubjectivity, in language, rather than presupposing speech acts, is adequate to account for them.

Performativiteten bör inte tänkas som någon som gör något, det handlar snarare om effekter av det som sker inom ramen för ett sammanhang. Språket ger upphov till affekter och konsekvenser, triggar agens och förändrar världen, tillsammans med dem som använder språket. Och det är helheten som är performativ. Vad vi har att göra med är kollektiv tillblivelse, ömsesidig rörelse och förändring som växer mellan delarna som bygger helheten. Performativiteten är en egenskap i språket som system, vilket inbegriper även dem som talar och det man talar om. Det gäller att vidga perspektivet för att få syn på och se helheten. Emergens är ett ord och begrepp som fångar vad jag söker och vill beskriva. Språket är mer än summan av delarna, och vill man förstå språket går det inte att studera det avskilt från kontexten där det används.

Benveniste thus defines language as communicational rather than informational; this properly linguistic intersubjectivity, or subjectification, explains all the rest, in other words, everything that is brought into being by saying it.

Språk är ett verb, något som utförs. Språk är synonymt med kommunikation, med handlingen. Och allt som krävs för kommunikationen måste beaktas om man vill förstå språket. Människorna som talar, orden som används och effekterna som utbytet resulterar i. Även lagarna, grammatiken och de kulturella konventionerna måste beaktas. Språk är således ett slags mutitud (eller multiplicitet. Kan även rekommendera denna sida, för ytterligare tankar om detta mångfacetterade begrepp) bestående av både materiella och icke-materiella aspekter, en komplex helhet. Det är på detta sätt som Deleuze och Guattari undersöker språket, via effekterna det ger upphov till, inte i sig själv, isolerat från sammanhanget.

The question is whether subjective communication is any better a linguistic notion than ideal information. Oswald Ducrot has set forth the reasons that have led him to reverse Benveniste's schema: The phenomenon of self-referentiality cannot account for the performative. The opposite is the case; it is "the fact that certain statements are socially devoted to the accomplishment of certain actions" that explains self-referentiality.

Måste erkänna att jag inte riktigt hänger med just här. Påpekar det för att inte ge sken av att ha koll på sådant jag svävar på målet om. Det spelar emellertid ingen roll för det jag har att säga eller för läsningen av Deleuze och Guattari. Deras böcker är fyllda av tankar och passager som för respektive läsare är obegripliga. Böckerna är helt enkel skrivna för att nå många olika publiker och för att tala till läsare med olika intressen och förkunskaper. Deleuze och Guattari skriver inte linjärt och de bygger inte upp ett resonemang från grunden, de skriver rhizomatiskt, vilket betyder att man kan ta sig i texten och tankarna på olika ställen och ändå hänga med i det övergripande resonemanget. Kommer man till en passage dör man inte riktigt hänger med kan man i trygg förvissning om att det kommer passager längre fram som man förstår läsa vidare och förundras över lekfullheten och upptäckarglädjen, man kan njuta en stund av språket och formuleringskonsten.

The performative itself is explained by the illocutionary, not the opposite. It is the illocutionary that constitutes the nondiscursive or implicit presuppositions. And the illocutionary is in turn explained by collective assemblages of enunciation, by juridical acts or equivalents of juridical acts, which, far from depending on subjectification proceedings or assignations of subjects in language, in fact determine their distribution.

Uttalandet, artikulationen, sättet som orden uttrycks på är det som ger orden agens, är det som leder till performativitet och effekter. Helheten igen, kommer före delarna och överskrider dessa. Språket är hela tiden något mer än det som används för att förklara och bestämma det. Språket lever tillsammans med dem som använder det. Det är så jag förstår ovanstående passage. Och detta är ett nytt och annorlunda sätt att se på språk. Som jag förstår det fiskar Wittgenstein i samma vatten när han försöker förklara språket. Hittar en vacker och klargörande text på SvD om hans språksyn, som också lägger stor vikt vid användandet och sammanhangen, helhetens, betydelse.

Communication is no better a concept than information; intersubjectivity gets us no further than signifiance in accounting for these "statements-acts" assemblages that in each language delimit the role and range of subjective morphemes. (We will see that the analysis of indirect discourse confirms this point of view since it shows that subjectifications are not primary but result from a complex assemblage.)

Språket är inte intersubjektivt av den enkla anledningen att Deleuze och Guattari inte ser på människan på det sättet. Deras filosofi utgår från en annan förståelse för människan, en posthumanistisk förståelse som även ifråga om människa ser mer till helheter än till individer. Felix Guattari skrev liksom Deleuze på egen hand och en av sakerna han skrev om vad just synen på människan. Han vill inte tala om individer, för han ser inget odelbart när han studerar människan. Människan är alltid mer och fler än man tror och erkänner till vardags, om man bara lär sig se och förstå detta. Deleuze skriver följande i texten Postscriptum om kontrollsamhällena.

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband). Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den posthumanistiska förståelsen av begreppet människa är viktig för att hänga med i fortsättningen, för att förstå språket med hjälp av Deleuze och Guattri.