Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligast. En ADHD- eller Asbergerdiagnos är och får aldrig bli en stämpel på någon individ. Avvikare avviker inte, de sticker bara ut i ett sammanhang för att de inte uppvisar egenskaper som stämmer överens med det stora flertalets sätt att se ut, vara och göra. Ta avvikaren för sig själv och se hen för den hen är, i kraft av sig själv. Då finns inget som avviker, bara en uppsättning egenskaper och attribut, tankar och förmågor. Alla är bra på något, men ingen är bra på allt. De flesta liknar majoriteten, men ingen är identisk med någon annan. Även enäggstvillingar har sin personligt unika livshistoria som präglar dem. Det är innebörden i begreppet människa, att vara unik, tillsammans med andra unika individer.
Människa är ett kollektivt begrepp, för den som lever avskild från allt och alla, i total ensamhet är ingen människa. Hen är bara ett stycke kött, ben och blod som andas, äter och lever. Människa är ett mångfacetterat begrepp, en uppsättning egenskaper som skapas, förändras och upprätthålls kollektivt, i och genom kultur. Vill man förstå vad det innebär att vara människa krävs att man ta allt detta i beaktande, både individen, gruppen och den omgivande kulturen. Ingen människa är en ö, allt och alla interagerar och skapar den värld som allt och alla har att leva i. Livet är resultatet av samproduktion av liv, ett komplext samspel. Samma gäller för samhället, det är inte det blir ständig till när människor interagerar med varandra. Tillsammans blir vi dem vi är, genom att vi gemensamt skapar förutsättningarna för vår fortsatta överlevnad.
De flesta finner sin plats i helheten, förr eller senare. Men för vissa är det en mödosam process. För ett fåtal är processen smärtsam. Öppet homosexuella tvingas utstå saker som den som ännu inte avslöjat sin sexuella läggning kan drömma om. Den välinformerade kanske kan föreställa sig vad man kan räka ut för, men det går aldrig att förstå hur det känns om man själv inte upplevt trakasserier och tysta hot, blickar som vänds bort och tystnader som uppstår, skratt som ekar. Alla lever på det sättet i sin värld, tillsammans.
Den som har ADHD kan en massa saker som andra inte behärskar, men det är saker som dagens samhälle inte uppskattas. Det är egenskaper som samhället inte anser sig ha bruk för. Därför medicinerar man, för att "hjälpa" den drabbade att lättare anpassa sig till normen. Bara den som uppfyller normen kan ägna sin fulla uppmärksamhet år att bygga och upprätthålla ett drägligt liv, alla andra måste ägna mer eller mindre tid och möda åt att passa in.
Detta är några ögonblicksbilder från en vardag som ständigt pågår. De flesta är som majoriteten och ser inte hindren som finns för den som inte uppfyller normens krav. Det är därför lätt för majoriteten att få för sig att vi lever i ett samhälle som ger alla samma förutsättningar att klara sig. Om jag kan så kan väl du, är det lätt att tänka när någon talar om sina problem, till exempel med att få jobb. En man som kämpat för att få en anställning kan få svårt att förstå kvinnan som inte fick jobbet, om hon säger att det handlar om att hon är kvinna, för han ser bara sin egen arbetsinsats, inte att han premierats som man. Av normen och den rådande kulturen. Samma med Ali som inte kallas till intervju, förrän han skriver Anders i ansökningshandlingarna istället. Den som har ADHD kanske inte kan sitta stilla och har svårt med koncentrationen, kanske sticker ut i ett sammanhang med väluupfostrade. Hen kanske inte får jobben av den anledningen, även om arbetsplatsen skulle kunna ha stor nytta av hens förmåga att tänka i nya banor. Majoritetens tryck är en garanti för kulturell kontinuitet och en trygghet för alla som passar in, men det är samtidigt ett gissel för alla som på ett eller annat sätt och av olika anledningar inte passar in och som inte hittar sin plats.
Majoritetens påverkan tar sig olika uttryck, beroende på tid, plats och sammanhang. Mobbing är ett sådant uttryck. Mobbing är lika lite som avvikande och norm eller individuellt problem, det är en konsekvens av ett större sammanhang. Det är kulturens sätt garantera sin egen överlevnad, och ju strängare kultur och snävare normer, desto fler drabbas av mobbingen.
Mobbing är inte ett spel mellan offer och förövare, inte när jag tänker på fenomenet. Det är en konsekvens av ett specifikt kulturellt sammanhang. Mobbing är med andra ord en angelägenhet för alla, eftersom alla på ett eller annat sätt är delaktiva i den. I kraft av samhällsmedborgare är jag och du med om att utsätta dem som mobbas för det de utsätts för. Det är inget problem som går att avgränsa, mobbing finns överallt. Förstår vi det, ökar chansen att det går att göra något åt problemet. Och om det gick att minska eller utrota mobbingen vore alla vinnare, inte bara den som slipper utsättas för kränkningar eller drabbas av våldshandlingar.
Det är en viktig fråga för mig som kulturvetare, att regelbundet återkomma till frågor som rör diskriminering och mobbing, för det är som sagt en konsekvens av kulturen vi lever i och tillsammans skapar. Därför vill jag ge uppmärksamhet till en som arbetar med dessa frågor, en som talar utifrån egna erfarenheter. Han heter Andreas Jonsson och föreläser om mobbing i skolor och på arbetsplatser. Han kontaktade mig för att få hjälp att sprida en film som gör reklam för ett projekt som går ut på att uppmärksamma problemen med och minska mobbingen.
En kort, men tänkvärd film. En film som visar att alla är potentiella mobboffer, att det inte handlar om vem du är eller vad du gör, utan att det handlar om det sammanhang vi alla är med om att skapa, genom att leva våra liv i vår triviala vardag.
Ingen är normal, alla är bara mer eller mindre vanliga. Ingen förtjänar att mobbas bara för att andra är olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar