Bilder från Sveriges övre, bortglömda, halva

Dröjer mig kvar lite i semestern, som ännu inte är slut men som verkligen sjunger på sista versen. Ska bli skönt att börja jobba, att få struktur på vardagen. Har dock inte riktigt hittat in i känslan av arbetsglädje, och det är en ny upplevelse för mig. En jobbig känsla när man anser sig ha de bästa jobbet, på pappret. Det skulle, med mycket små medel kunna vara så mycket bättre. Ändå är det på gränsen till vad i alla fall jag orkar med. Och betänk att jag är en hängiven akademiker som brinner för kunskapen och som inget hellre vill än att bidra till samhällsbygget. Jag bryr mig föga om karriär, och det är en del av problemet. För i dagens akademiska system måste man gilla att göra karriär mer än man gillar att söka kunskap. För så är det bestämt, och det är i maktens ögon samma sak, så jag som anser att så inte är fallet, av egen forskningsunderbyggd, erfarenhet, utgör ett problem. Klart man våndas så. Klart man har svårt att hitta inspiration under sådana premisser.

Tar mig med bildernas hjälp till Norrland istället. Vi tog tåget till Sundsvall där vi sov en natt på hotell. Dagen därpå hämtade vi ut hyrbilen och satte av mot nordväst, längs Indalsleden, via Ragunda och Döda fallet. Lite mulet, men inga mygg och svindlande vackert.

Häxkittlar förknippar jag med Västkusten, men det fanns det gott av i den gamla strömfåran. Till och med en där stenen genomborrats så man kan se rakt igenom.

En gädda står på pass.

Andra natten sov vi i Östersund, som inte riktigt gjorde sig på bild. I alla fall fick jag inte några bilder att visa. I Strömsund däremot, och på vägen dit fanns det motiv i överflöd.

Utanför, just innan, Strömsund, ligger ett lite bedagat, men fint museum, som lockade fram en massa fina barndomsminnen.

Strömsund är litet, och idag är det svårt att se och förstå behovet av ett Grand Hotell. Men Sveriges historia har genomgått många faser och jag antar att detta är ett arv från skogsbrukets storhetstid, när Inlandsbanan anlades, i och med förhoppningen att järnvägen skulle leda till att industrier etablerades i Sveriges övre inland.

Det gick sådär, och idag är älgarna det som främst lockar (Tyska) turister. Vid sidan av den vackra naturen, ensamheten. lugnet och ron, vill säga.

Nästa anhalt var Vilhelmina. Var där och gjorde intervjuer på 1990-talet, och det var sig likt. Lika fint och pittoreskt som då, för en massa år sedan. Ljuset över sjön och staden som ligger i en backe var fint, framförallt fram på kvällen.

Lapplisa är från Vilhelmina.

Kan varmt rekommendera hostellet som ligger i den gamla kyrkstans underbara hus!

På vår väg norröver passerade vi Storuman. Och det är ingen tvekan om att detta är en bygd där man slår mynt av manligheten. Inte så konstigt kanske att det fanns ett intresse från forskningsråden för norrländsk maskulinitet. Synd att Blå vägens män (som jag skrivit om här på Flyktlinjer föll mellan stolarna och aldrig publicerades).

Lite ödsligt och exotiskt, men oerhört vackert är det. Kontrasten till New York blir knappast större än i Blattnicksele ...

Samiska är ett av Sveriges minoritetsspråk, vilket märks i Norrlands inland.

Resans kanske största överraskning var nog Arvidsjaur, som visade sig vara en riktig metropol.

Som sagt, det är något med älgarna och manligheten som lockar norrlänningarna.

En bild från Luleås norra hamn. Också en riktigt fin stad, dessutom med en pulserande framtidstro. Det byggs en hel massa och företagen nyanställer.

Gammelstads kyrkby är ett av Sveriges världsarv.

Efter ett besök i kyrkbyn fortsatte färden söderöver, ner längs kusten. Piteå är nästa stad.

Skellefteå var målet för dagen. Och vi sov i vandrarhemmet strax utan för centrum, vilket gav oss en fin kvällspromenad. 

På vägen mot centrum passerade vi ännu en kyrkby. Dock inget världsarv, och inte lika stort som utanför Luleå, men lika fint.

Nästa dag startade vi tidigt och skyndade ner längs kusen, passerade Umeå som jag besökt nyligen och känner väl sedan doktorandåren. Ett kort stopp för lunch i Örnsköldsvik bara, där man tydligen satsar på djärv arkitektur.

Målet var Höga kusten, som också är ett världsarv. Ovan Skuleberget, och till höger Nordingrå kyrka.

Hade inte tagit mig tiden och omvägen att köra längs vattnet här förut. Kan varmt rekommendera detta då det var hänförande vackert, med dramatisk natur, gamla fiskelägen och fina ställen att fika på.

Ställningar för att torka fisk på och nedlagd lanthandel får visa på komplexitet och svårigheterna med att följa med i utvecklingen och att låta ett helt land leva.

Vi hittade, dagen efter, efter en natt i ett förvånande dött och tråkigt Härnösand, en alldeles underbart vacker sandstrand. På Hemsö, ute vid kusten. Tyvärr hann vi inte besöka Hemsö fästning, men det betyder att det finns saker kvar att återvända till.

Näst sista kvällen på resan sov vi i Sollefteå som är min gamla värnpliktsstad. Också mycket vackert, längs Ångermanälvens dalgång. Vi bodde på Hallstabergets hotell, med en av Sveriges finaste utsikt!

När vi var i Sollefteå var det hemvändarfest och fullt med folk, annars undrar jag hur det går för staden. Det var lite sorgligt att köra bil genom det gamla militärområdet (I21), som nu är nedlagt med som under året 1985/86 sjöd av liv.

Ett fint museum finns det. Skogen, militären och leksaker är det man koncentrerar sig på.

Ett legendariskt uteställe som besöktes flitigt av oss som gjorde lumpen. Idag finns bara skylten kvar (på museet) för stället brann ned någon gång strax efter att jag muckade.

Huset i sig är fint och värt ett besök om man har vägarna förbi.

Även det gamla fiket längs gågatan kan rekommenderas.

Sista dagen på resan, ner mot Sundsvall igen passerade vi en lite märklig men just därför intressant sevärdhet, mitt ute i skogen. Här går att läsa mer.

Sista natten sov vi på anrika hotell Knaust, där mången träbaron vilat ut efter uppköpsresor i inlandet. Baggböleri har ni kanske hört talas om? Vilket ger bloggposten ett slags harmoni, för det tar oss tillbaka till ekonomiseringen och oron över samhällsutvecklingen. Det gamla stenhotellet kan också fungera som påminnelse om att ekonomin går i vågor och att den aldrig går att bestämma i förväg.

Utsikten från Södra berget i Sundsvall får avsluta denna bloggpost med bilder från en fin resa norröver.