Kommersiell framgång och kulturell kvalitet

Plötsligt hittar man dem. Oväntade, men aldrig oönskade, texter som fångar in en och som får en att tänka till. Texter som informerar, inspirerar och som lever vidare. Det är en egenskap som aldrig går att beställa fram. Först i efterhand vet och ser man kvaliteten, om man bara har förmågan att öppna upp och göra sig mottaglig för känslan och om man bara vågar kasta sig ut. För att upptäcka kvalitet krävs dels att man orkar utsätta sig för nya intryck, dels att man orkar fortsätta sökandet och inte drunknar i allt det mediokra innehåll som omger pärlorna och diamanterna. Förhoppningen om att det idag skall finnas en pärla i dagens tidning är vid sidan av kaffet det som får mig ur sängen på morgonen. Det finns emellertid inga garantier för att det ska bli så. Ofta blir jag besviken. Men så händer det. Och även om det inte händer varje dag är det värt mödan. Det oväntade är också det jag vill framhålla som morgontidningens, i pappersform (med sitt begränsade utrymme, som kräver ett grannlaga redaktionellt arbete och en stab av goda skribenter, vilket är ett ämne Johan Croneman skrivit mycket klokt om), största och viktigaste värde. I en värld där man bara får det man önskar kommer man förr eller senare inte att få något av värde. Låter kanske paradoxalt, men det är så som kultur fungerar. Detta kan ingen ekonom eller företagsledare, hur framgångsrik hen än är, ändra på!

Inspiration till dagens bloggpost kommer från Anna-Karin Palm som skriver i dagens SvD, i artikelserien Omvärderat, om Kommersiellt tänkande i allmänhet och om deckare i synnerhet. Texten handlar om kvalitet och jag läser den som ett välkommet rop på hjälp. Vårt gemensamma kulturella sammanhang, grunden för samhället och framtiden, håller på att utarmas.

Problemet är också ett slags värderingsmässig utsmetning och liknöjdhet. Varför måste vi låtsas att det inte är någon skillnad mellan en deckare och en konstnärligt genomarbetad roman? Varför tycks det så svårt att tala om kvalitet?

Svaret på frågan är att kvalitet aldrig går att förutse eller räkna med eller på. Och i en värld där ekonomisk framgång är huvudmålet för all verksamhet kommer begrepp som kvalitet, av i och genom den rådande logiken, att betraktas som problematiskt och som något man bör eliminera från samhällskalkylen. Kvalitet är liksom kultur ett komplext begrepp. Kultur och kvalitet går inte att bemästra för den enskilde, för det handlar om egenskaper som är emergenta och som bara går att känna igen i efterhand. Artikeln om deckargenren fungerar som ett belysande exempel på just detta, vilket Palm visar. Hon skriver klokt om möjliga förklaringar till att bokmarknaden kommit att i princip totalt domineras av just deckare.

En annan viktig faktor för deckargenrens upphöjelse de senaste åren tror jag är den kulturrelativism som började formuleras på 90-talet. En ny generation kritiker gjorde uppror mot kulturella hierarkier och gamla förstockade smakdomare, och menade att populärkultur kunde ses som lika viktiga kulturella uttryck som nobelprisade verk. Delvis var denna rörelse förstås oerhört viktig, när den påpekade att kanonbegreppet aldrig är oskyldigt, eller att den ”objektivt” goda smaken oftast definierades av vita västerländska män med god utbildning. Tyvärr råkade man nog slänga ut barnet med badvattnet: begreppet konstnärlig kvalitet försvann i det allmänna tumultet. De vänstersinnade kritiker som svärmade för ”folklig” masskultur bildade en osynlig allians med de nyliberaler som hävdade att enbart marknadskrafterna avgör ett verks värde. Och när kvalitetsbegreppet relativiserades klev vinnaren fram: kommersialismens likriktning.

Kulturrelatvismen är delvis ett barn av mitt ämne kulturvetenskap, en konsekvens av kulturvetenskaplig forskning. Ett resultat av studier av makt, som visat att den alltid är relationell och att alla är delaktiga i att kultur ser ut som den gör. Att vita, västerländska, heterosexuella, medelkassmän dominerar världen har inget att göra med att dessa män äger andra eller bättre kvaliteter än andra människor, bara om att män från väst som tänder på och blir kära i kvinnor av en (för dem) lyckosam slump har kommit att dominera snart sagt alla områden. Mannen har blivit norm, vilket gör att alla andra skärskådas av misstänksamhet och tvingas bevisa sin duglighet. Till skillnad från vita män som först när de klantar till det avförs från agendan. Det är från sådana tankegångar som relativismen kommer. Olyckligt att det är en tanke som spridit sig och att den används som den gör.

Relativismen har annekterats av kommersiella krafter, tydligast kanske hos Fox News i USA där man för fram och skapar sina egna sanningar genom att konsekvent vinkla rapporteringen efter sin egen ideologi. Detta gör man för att balansera bilden som ges i traditionella medier, som man menar är vänstervridna och vinklade åt det hållet. Vad man glömmer hos Fox, eller troligare helt enkelt skiter i, är att relativism inte handlar om vad jag anser, utan är en fundamental egenskap i världen. Och detta lyckas Palm fånga i sin utmanande text. Hon har inga svar. Istället diskuterar hon klokt om en svår men viktig fråga, nämligen kvalitetslitteratur och varför den har så svårt att nå ut i samhället och till läsare.

En bit in på det nya seklet ser vi hur det kommersiella tänkandet dominerar den litterära scenen. Plötsligt kunde man i en recension på någon av de stora morgontidningarnas kultursidor få läsa hur många exemplar en bok sålts i. Antalet sålda böcker, ett rent kommersiellt faktum, blev med ens ett värde att lyfta fram i en recension. Kultursidornas recensionsutrymme krymper alltmer, man måste skriva om sådant som säljer och det som säljer syns precis överallt, i litteraturprogrammen på teve, i bibliotekens nyinköp, i de allt färre bokhandlarnas alltmer likriktade sortiment, i kiosker och stormarknader och lantliga mataffärer. Samma böcker överallt – kan detta kallas litterär mångfald? Och en övervägande del av dessa böcker är just deckare.

Priset för mångfald är att jag inte alltid bara kan få det jag önskar. För att andras preferenser också skall kunna tillgodoses krävs mångfald. Således ligger mångfalden paradoxalt alltid i mitt intresse, för den garanterar att alla någon gång får både chansen att visa vad de går för, och att allas smaker och intressen tillgodoses. Skillnaden mellan ett kommunistiskt samhälle där det bara finns ett bilmärke, en TV-kanal och så vidare, och en genomkommersialiserad bokmarknad där det bara finns utrymme för en bokgenre, den som säljer bäst, är slående obefintlig. "Samma böcker överallt"!? Torftigt om ni frågar mig. Och på inget sätt hållbart.

Genren tillhandahåller en mall, som lovar trygghet, igenkänning och upprepning. När man köper en deckare vet man vad man får. Upprepningen av vissa obligatoriska moment (mordets upptäckt, detektivens arbete med att höra vittnen och säkra bevis, ledtrådar och villospår och slutligen brottsgåtans lösning) skänker trygghet, intrigens spännande driv ger lagom omväxling och att samma huvudperson oftast återkommer från bok till bok skapar igenkännande.

Storyn må förändras från bok till bok, stilen variera med författaren, men grundformen är densamma. Detta är författaren som varumärke, som det numer heter, och boken som vara. Visst finns det författare som lyckas tänja genren till att innehålla annat än de vanligaste formlerna, visst skärskådas samtiden kritiskt i vissa deckare – men de verkligt nyskapande deckarna är ärligt talat försvinnande få. Och blir de för nyskapande kommer de inte längre att kallas deckare – genren bygger på att dess konventioner upprätthålls.

Likriktningen är en självorganiserande process som regleras av begäret efter pengar och ökande vinst. Överför tanken och insikten till skolans område och förklara för mig hur kommersialisering av utbildning och kunskap kan leda till något annat än intellektuell utarmning av medborgare och till ett ohållbart samhälle. Forskning kan liknas vid ett slags story, en berättelse, en väl underbyggd och noga granskad beskrivning av verkligheten, som forskarna presenterar för allmänheten. Om forskning mäts med ekonomiska mått kommer den liksom litteraturen att utarmas, för det finns bara plats för en framgångsrik berättelse åt gången. Och den forskare som söker sig fram längs nya och oväntade vägar, nyskapande forskning, kommer inte av rådande system att kunna kännas igen som forskning. Forskare som under sådana förhållanden framhärdar i att söka kunskap förutsättningslöst och utan att snegla mot genrens konventioner. Forskare som söker kunskap och sanning mer än personlig bekräftelse eller ekonomisk vinning. Sådana forskare kommer att sorteras ut av systemet, och alla blir där och då förlorare. För ekonomiskt tänkande hatar överraskningar och väljer konsekvent det som är bekant och som garanterar ekonomisk framgång.

Tänk om följande tankar hämtade från Anna-Karin Palms artikel kunde nå spridning och vinna gehör inom politiken, vetenskapen och samhället. Tänk om, vill jag upprepa igen och igen. Tänk om, för allas skull. Det sägs att samhället och ekonomin behöver innovationer, men så lyssna då på vad Palm har att säga!

Man kan förstås invända att all litteratur har sina konventioner och sina överenskommelser med läsarna. Men i genrelitteratur som deckaren är det just själva genren och dess grundmall som signalerar till läsaren, medan en konstnärlig roman måste upprätta sitt eget, unika kontrakt med varje läsare. En konstnärlig roman må påverkas av trender och konventioner, men den har ingen mall att följa utan kan faktiskt se ut i princip hur som helst. Därför finns det utanför genrelitteraturens ramar också större utrymme för originalitet, komplexitet och mångfald – konstnärlig kvalitet.

Innovationer är per definition oväntade och är resultatet av nya kombinationer. Ny-tänkande kan inte genrebestämmas och följaktligen kan uppfinningar aldrig beställas fram. Innovationer kan man bara förbereda sig på och arrangera för, man kan bara hoppas. Och ju bättre befolkningen är på att känna igen och uppskatta kvalitet, desto mer öppna och mottagligt blir samhället för konstruktiva lösningar på komplexa problem. Ekonomiseringen ser ut som en framgång, men den gräver hela tiden och konsekvent sin egen grav. Betänk att konkursen i JB-koncernen av ägarna till företaget betraktas som en stor framgång och att de inte lider någon ekonomisk skada. Företag tjänar pengar på att ta hand om vinsten och låta någon annan betala kostnaderna (och därför är beslutet att inte låta företag ta patent på genuppsättningar OERHÖRT viktigt). Kvalitet är ingen universallösning på samhällets problem, för det finns ingen sådan lösning. Kvalitet och kontinuerligt, kollektivt, arbete med att förstå vad kvalitet leder dock till ökad mångfald och hållbarhet för samhället, vilket alla tjänar på men ingen blir rik eller får otillbörliga fördelar av.

Naturligtvis är konstnärlig kvalitet ett begrepp som kan och bör diskuteras. Ett levande samtal om konstnärlig kvalitet tror jag faktiskt är själva livsnerven i varje kultursfär. Naturligtvis finns det inom en genre som deckarens böcker av högre och lägre kvalitet – som det gör i alla genrer. Men kanske är det på tiden att vi börjar skilja litterär kvalitet och kommersiell framgång åt igen, och se att dessa två begrepp har väldigt lite med varandra att göra? Kanske kunde vi våga tala om vad som utmärker genrelitteratur, nämligen just att den upprepar ett (säljbart) mönster?

Vi borde våga tala mycket mer om ekonomiseringens konsekvenser, för den påverkar oss alla. Även samhället, och skolan samt landets högre utbildning, behöver skilja mellan kvalitet och kommersiell framgång. Det är två diametralt olika saker. Framgång är ett mycket dåligt mått på kvalitet, för framgång gynnas konsekvent av enkelhet, utslätning och insmickrande säljargument, medan kvalitet ofta kräver tid och möda.

Man får vad man betalar för, det är en gammal sanning! Vilket samhälle och kulturellt klimat vill du ha och leva i? En utslätad monokultur utan mångfald, där får det du vill ha och aldrig möts av överraskningar. Om det är vad du vill ha och önskar då vill jag att du betänker följande. Ett sådant tänkande leder obönhörligen till obehagliga överraskningar, för det är så kultur fungerar. Kultur följer inga lagar, den bara blir, som ett kollektivt resultat av allas handlingar. Kultur är till sin natur något oväntat oväntat, liksom kvalitet. Därför finns inga genvägar till det perfekta ...