Dagens Nietzsche, om ödet, slump och demografi

Slumpen är ett återkommande tema och inslag här på bloggen. Tror mig om att ha hyfsad insikt i vad jag menar och hur jag tänker, men av kommentarerna på det jag skriver tvingas jag inse och erkänna att jag nog inte riktigt lyckas förmedla tanken på ett klart och tydligt sätt. Jag känner mig missförstådd, vilket inte är en anklagelse mot dem som kommenterar, det är en insikt om att jag behöver angripa problemet från ett annat håll, med andra exempel. Detta att kasta ur sig en tanke. Få reaktioner och frågor på den. Reflektera och sedan återkommer med nya tankar i frågan. Det är så jag ser på samtal och kunskapsutveckling. Och genom att tillåta sig att uttala även sådant som man inte har full koll på eller sådant som fortfarande är lite dunkelt ökar chansen att det som sägs drar till sig reaktioner och frågor, som tvingar en att tänka vidare. Det är poängen med att blogga och ett mycket bättre sätt att utveckla kunskaper om kultur än att skriva referee-granskade papper där kommentarerna aldrig når allmänheten, som därför alltid ställs inför vattentäta kunskaper och därigenom tvingas till lydnad och underkastelse inför överheten.

Slumpen spelar en roll i allt som sker. Beroende på vem som läser det jag skriver och vilka kommentarer jag får påverkas tänkandet och skrivandet och i förlängningen även synpunkterna. Slumpen finns inbyggd i helheten, mellan aktörerna som interagerar. Och eftersom aktörerna byts ut, eller deras dagsform skiftar och intresseområden går på tvärs mot eller överlappar varandra, liksom min dagsform och mina intressen, så menar jag att slumpen har en stor betydelse för utfallet som publiceras här på Flyktlinjer.

Samhället och kultur fungerar på samma sätt. Utfallet av interaktionen är det vi kan iaktta som vardagen, det som är. Men för att något skal vara krävs att det blir och blivandet styrs delvis av slumpen. Just den dagen regnade det och tåget var försenat, därför kom inte hen i tid och mötet fick ställas in, vilket fick konsekvenser för NN som ... Ovissheten finns och verkar överallt, och den går aldrig att räkna på. Inget är emellertid förutbestämt, tillblivelsen kan alltid påverkas. Påverkan sker dock alltid på marginalen, vilket ändå kan få enorma konsekvenser. Tänk till exempel på händelserna den 11 september 2001. Ingen kunde räkna på konsekvenserna innan, eller ens att det som skedde skulle ske. Flygplanskaparna visste så klart och planerade i detalj för att något skulle hända, men betänk att ett av planen störtade utan att något mål träffades. Det finns ingen som har full kontroll över allt. Det är slump. Frågan blir därför inte om den finns eller ej, för det gör den. Slumpen går inte att bortse från. Frågan är hur man som människa och samhällsmedborgare, politiker och makthavare skall förhålla sig till slumpen.

Idag ville jag egentligen blogga om något annat, men det fungerade inte. Därför letade jag på olika ställen efter uppslag, utan resultat. Började läsa Nietzcshe. Och där fann jag av en slump (kan inte se det på något annat sätt då det inte var min plan att läsa Nietzche idag) en aforism som handlade om Ödet och slumpen, som jag ser som synonymer. Därför ser dagens bloggpost ut som den gör, för att det jag tänkte på inte fungerade. Och så ser livet och vardagen ut överallt, för alla, alltid.

Ödestro. - Ödestron begår det grundläggande felet att ställa människan och hennes fatum mot varandra som två skilda saker: människan, säger den, kan kämpa mot sitt fatum, försöka avvärja det, men till slut hemför det alltid segern; varför det förnuftigaste är att resignera eller leva som en lyster. I själva verket är varje människa ett stycke fatum; när hon på angivet sätt anser sig kämpa mot sitt fatum fullbordas just däri hennes fatum; kampen är en inbillning, men likaså resignationen inför fatum: alla dessa inbillningar ingår i fatum.

Ödet är tilblivelseprocessens utfall, det som sker. Konsekvensen av kollektiv handling inom ramen för ett komplext sammanhang. Och när det som sker är fullbordat är det självklart. Därför är det lätt att glömma att utfallet av en öppen fråga, ända fram till ögonblicket innan det realiserades. Tillvaron skapas i och genom det tillfälligheternas spel som föregår realiseringen. Just innan utfallet realiseras finns en rad möjligheter som ligger på lur. Men bara en realiseras, som ett resultat av slumpen och det aktuella sammanhangets karaktär. Det som går att påverka är sammanhanget och ens egna handlingar, men aldrig utfallet. Och där tror jag många går vilse i tankarna om slumpen. Man tänker sig lätt att slumpen STYR utfallet, men det gör den inte, den påverkar utfallet. Skillnaden är FUNDAMENTAL, om än subtil. Och så är det med kunskaper som rör kultur och andra komplexa fenomen, det subtila, fragila och tillsynes obetydliga KAN få enorma konsekvenser. Bland annat därför finns ingen fri vilja, bara ständigt realiserad kultur.

- Den förskräckelse de flesta grips av inför läran om viljans ofrihet är en rädsla för ödestron: de menar att människan kommer att stå försvagad, resignerad och med knäppta händer inför framtiden, eftersom hon inte förmår förändra något i den: eller också kommer hon att ge alla sina nycker fria tyglar eftersom det en gång bestämda inte heller kan förvärras genom det. Människans dårskaper är lika mycket ett stycke fatum som hennes klokheter: även rädslan för tron på fatum är fatum. Du själv, stackars ängslige, är den obeveklige Morian, den som tronar även över gudarna, för allt som skall ske; du är välsignelsen eller förbannelsen och hur som helst den boja varmed den starkaste är fjättrad; i och genom dig blir människovärldens hela framtid förutbestämd, det hjälper dig inte ett dugg att bäva inför dig själv.

Förutbestämdheten ligger i sakens natur, eftersom slumpen styr utfallet tillsammans med människor och andra aktörer, av helheten sammantaget. Kulturen och livet, samhällen och så vidare är resultatet av samproduktion, av ömsesidig tillblivelse. Utfallet av processen bestäms av helheten, som kan benämnas ödet. Därigenom är det förutbestämt, vilket inte betyder att det går att räkna på eller kontrollera. Det enda man kan påverka är sina egna handlingar, tankar och beslut. Några garantier för att det blir som man vill finns dock aldrig. Att acceptera ödet eller slumpen handlar inte om att resignera, tvärt om blir det än viktigare att reflektera över vad man gör och varför, för det påverkar utfallet även om det inte styr eller kontrollerar utfallet.

Ett lite mer konkret och aktuellt exempel på slumpens inverkan på tillvaron finner jag i Andreas Cervenkas Lördagskrönika. Den handlar om födelsetalens betydelse för ekonomin, igår, idag och i framtiden. Och det tror jag alla är med på att om och när någon blir med barn, det går bara att kontrollera på marginalen. Det gäller både för individen och för samhället. Födelsetalen går i vågor och påverkas av händelser i både i familjen, närområdet, Sverige och globalt. Det innebär att ingen vet vad ska komma att hända, men när det hänt kan och bör vi använda den kunskapen. Det gör vi inte idag, för vi lever i en kultur där ödet fördöms och tron på människans autonomi och individuella förmåga hålls högt. Mot bättre vetande. Cervenka skriver ...

En bra diagnos på ett lands ekonomiska hälsa kan ställas med hjälp av tre enkla frågor: hur många invånare finns det, hur gamla är de och hur många jobbar? Globaliseringen har gjort denna faktor ännu viktigare. Medan kapital och teknik flödar blixtsnabbt över gränserna har medelklassen inte riktigt samma schwung i steget. I Sverige flyttar vi under vår livstid i snitt 1,8 gånger över kommungränsen.

 En som i åratal påpekat just detta och vikten av demografi för att förstå ekonomi är Gunnar Wetterberg, författare, historiker och avgående samhällspolitisk chef på Saco. Han föreläser utifrån en enda bild: den som visar antal födda i Sverige år för år sedan 1900.

En snabb blick på denna kurva räcker för att förstå ganska mycket. Den svenska friskolekrisen till exempel. Att JB Education gick i konkurs och flera andra gymnasier står på tur borde inte komma som en chock. I början av 90-talet hade svenskarna fullt upp med att oroa sig för 500 procents ränta. Födelsetalen sjönk dramatiskt jämfört med det glada 80-talet. Detta har nu slagit igenom som kraftigt minskande antal elever, förlåt kunder, i friskolorna.

Vad jag ser här mellan raderna är slumpens spel, i samverkan med mänsklig handling. En komplex tillblivelseprocess som bara marginellt styrs av beslut och handlingsplaner, strategier och ledning. Kultur, in the making, så att säga. Utfallet och konsekvenserna kan ingen bortse från eller förneka, de existerar och vi måste kollektivt förhålla oss till dem. Det vi kan påverka är vad vi gör i vardagen, för det kommer att få konsekvenser. Vilka konsekvenserna blir kan vi dock bara vagt ana och det är aldrig säker att det blir som någon tror. Framtiden är alltid en mer eller mindre öppen fråga.

I länder som Spanien, Grekland och Irland förvärras läget av att födelsetalen, enligt färska siffror, har rasat i krisens spår, precis som i Sverige på 90-talet. Demografins sprängkraft är förstås inte begränsad till västvärldens ekonomi. Vad ligger bakom det kinesiska tillväxtundret? Till stor del att antalet kineser i arbetsför ålder steg från 407 miljoner 1975 till 786 miljoner 2005.

Nu vänder trenden och en gigantisk pensionärsboom kommer vålla bekymmer. Världens demografiska freakshow pågår i Japan där det snart säljs fler blöjor till äldre än till småbarn. I andra änden av skalan finns Afrika som står inför en befolkningsexplosion. Mycket riktigt vallfärdar alla fondförvaltare med självaktning numera till denna tidigare så försummade världsdel.

Trots allt detta så lägger politiker i Sverige, Europa och även USA betydligt mer energi på att vinna nästa val än på att fundera kring budgetläget 2040, för att uttrycka saken försiktigt.

Det vore bra om det blev en ändring på den punkten, eftersom födelsetal till skillnad från mycket annan statistik är svår att prata bort. Inte minst vore det klädsamt om de folkvalda upplyste om den slutsats som många som studerat frågan verkar dra: att ett stort antal länder i väst kommer behöva en massiv arbetskraftsinvandring om inte välfärdsystemen ska kollapsa. Ett faktum som den växande skaran av främlingsfientliga i Europa borde ägna en minut, och kanske lite mer, att fundera över.

Ingen människa är en ö, och jorden är den enda plats i Universum där människor kan leva. Det borde mana till eftertanke och ödmjukhet. Vi är här tillsammans, på gott och på ont. Ingen vet vad som händer i detalj i framtiden, men vissa saker vet vi och de kan och bör vi förhålla oss till. För övrigt kan vi bara hoppas, och göra vad vi kan för att påverka det vi kan påverka. Några garantier finns dock inte. Och det är så jag vill se på och använder slumpen i mina analyser av kultur.