Anexakt? Precisering av det vagas vaghet. Komplement till det exakta.

Antingen är det som studeras exakt, eller också är det diffust. Det så det brukar heta och det är den typen av kritik som kulturvetare ofta drar på sig när de rör sig i den akademiska världen. Detta antingen-eller som är så förföriskt och retoriskt tacksamt. Antingen är du med mig, eller också mot mig. Intuitivt känns det som den enda möjliga uppfattningen, vilket gör alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip till obegripligt snömos. Makten som ligger i den skenbara enkelheten går inte att underskatta. Därför kändes det befriande när jag hos Fredrika Spindler, i hennes bok om Deleuze får möjlighet att återknyta bekantskapen med ett begrepp som jag först nu inser storheten i. Anexakt vetenskap. Den är varken naturvetenskapligt exakt, eller hermenetiskt subjektiv. Det anexakta är en precisering av allt det som finns i världen men som inte är exakt, linjärt och möjligt att räkna på.

Kulturvetenskapen är som jag ser på den en anexakt vetenskap. Begreppet är ursprungligen hämtat från Husserl, men det är i Deleuze och Guattaris bearbetning som den blir konstruktiv och användbar för en posthumanistisk kulturvetenskap. Husserls anspråk på fenomenologin som han menar är anexakt är allt för stora och uppvisar lite för mycket av antingen-eller för att vara användbar i samtal (som är Deleuze metod), vilket Deleuze och Guattri visar i en av passagerna där begreppet nämns i, "Traktat om nomadologin - Krigsmaskinen." De skriver följande (och jag fetmarkerar det jag finner viktigt och vill resonera vidare om).

Husserl talar om en protogeometri som gäller vaga, det vill säga vagabonderande och nomadiska morfologiska essenser. Dessa essenser skiljer sig från de sinnliga tingen, men också från ideala, kungliga eller imperiala essenser. Den vetenskap som behandlar dem, protogemetrin, skulle själv vara vag, vagabonderande: den skulle varken vara inexakt likt de sinnliga tingen eller exakt likt de ideala essenserna, utan anexakt och likväl sträng (”inexakt i sin essens och inte genom en slump”). Cirkeln är en fixerad och ideal, organisk essens, men det runda är en vag och flytande essens som på en gång skiljer sig från cirkeln och från alla runda ting (en vas, ett hjul, solen ...). En teorematisk figur är en fixerad essens, men dess transformationer, deformationer, ablationer och augmentationer, alla dess variationer, utgör figurer som är problematiska och vaga men likväl strikta, i form av ”linser”, ”flockblomster”, eller ”taggighet”. Man kunde säga att de vaga essenserna från tingen extraherar en bestämning som är något mer än ängsligheten, nämligen kroppsligheten, vilket till och med kanske implicerar en ”kroppens ande” [esprit de corps]. Men varför ser Husserl i detta en protogeometri, en sorts mellanstation och inte en ren vetenskap? Varför låter han de rena essenserna bero på en gränsövergång, trots att varje gränsövergång som sådan tillhör det vaga? Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen. Hos Husserl (men även hos Kant, även om i omvänd form: det runda som cirkelns ”schema”), kan man notera en klar uppfattning av den nomadiska vetenskapens irreducibla karaktär, men samtidigt också en önskan hos Statsmannen eller den som tar Statens parti att bibehålla den kungliga vetenskapens legislativa och konstitutiva prioritet. Varje gång man förblir vid denna prioritet gör man den nomadiska vetenskapen till något för-, para- eller subvetenskapligt. Framför allt kan man inte längre förstå relationerna mellan vetenskap och teknik, vetenskap och praktik, eftersom den nomadiska vetenskapen inte bara är en simpel teknik eller praktik, utan ett vetenskapligt fält där problemen angående dessa relationer ställs och löses på ett helt annat sätt än i den kungliga vetenskapen. Staten producerar och reproducerar ständigt ideala cirklar, men det krävs en krigsmaskin för att göra något runt. Man måste alltså bestämma den nomadiska vetenskapens egna kännetecken för att förstå såväl den repression den underkastas som den interaktion i vilken den ”uppehåller” sig.

Samtal mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som fruktbar och användbar kunskap uppstår. Kunskap som inte kontrollerar världen utan gör den begriplig och omformar den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen. Naturvetenskapen är exakt till sin natur och dess verktyg är skapade för att hantera det exakta i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med inexakthet eller oklarhet. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, det är så det är. Naturen uppvisar både exakthet och vaghet. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp om vem som har den bästa kunskapen, för det tar kraft och fokus från uppdraget. Tänker här på ett av citaten från Nietzsche, om samtal och om fördelen med två sanningar.

Säga två gånger. - Det är bra att från början uttrycka en sak på två olika sätt och ge den en höger- och en vänsterfot. På ett ben kan sanningen visserligen stå, men på två kommer den att kunna gå och vandra runt.

Detta skulle kunna vara konturerna till ett vetenskapligt samtal mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och mål, men som samverkar i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser inget positivt i kampen. Jag vill samtala och närma mig världen och kulturen i sin fulla vidd. Och det kan jag göra med hjälp av begreppet anexakt som hjälper mig sätta ord på kulturvetenskapens egenhet och kunskapsmål. Detta är jag på inget sätt ensam om att göra (här finns en bra och klargörande text, till exempel), men det är av underordnad betydelse. Det viktiga är inte vem som var först, utan att det fungerar.

Åter till Deleuze och Guattri, till det andra stycket där begreppet anexakt förekommer i kapitlet om Krigsmaskinen.

Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna? Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia. Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten. Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...). Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens-format ting”. Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema. Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ... Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan (ingen och mellan tankarna för att instifta en helt nya relation dem emellan, deras vaga identitet.

Det vaga är en del av världen, i kraft av sig själv. Detta är ett faktum som måste accepteras om man vill förstå världen så som den fungerar i praktiken, om det är levande natur eller kultur man vill undersöka. Det anexakta är lika viktigt och betydelsefullt som det exakta. Jag vill med Nietzsche se det som två sanningar som står på var sitt ben och som kan röra sig och därigenom ge bättre svar på människors frågor om livet, verkligheten och världen vi är utkastade i och tvingas hantera för att garantera samhällets långsiktiga överlevnad.

Låt oss sluta bekriga varandra. Sanningen står på två ben, inte ett, och båda benen behövs för att kunna får till stånd samtal om den värld och verklighet vi alla delar. Ingen vetenskap kan ensam svara på allt, men gemensamt kan olika discipliner hjälpa varandra att skapa bättre svar. Det anexakta är precis lika viktigt och reellt som det exakta.