Språkfilosofiska reflektioner 3

Åter till språket, för att komma igång här på morgonen. Språket är aldrig så tydligt ett slags maskin som på morgonen, en maskin som behöver tas om hand för att fungera och som lever sitt eget liv. Språket är inte mitt, det är något som händer mellan mig och orden där jag (liksom övriga delar) spelar en för sammanhanget underordnad roll. Språket behöver lika mycket som jag mjukas upp för att fungera optimalt. Det är en av många anledningar att blogga, för att starta maskineriet och för att återknyta kontakten med minnet och kunskaperna som lagrats i hjärnan. Att skriva har med motorik att göra, också. Fingrarna ska träffa rätt tangenter för att tankar ska kunna kläs i ord.

Associerar vidare och finner att samma tanke uttryckt på till exempel engelska delvis blir en annan, vilket visar att språket inte är objektivt utan har en egen verkan på händelserna i ett givet sammanhang. Alla delar påverkar helheten, men på olika sätt. Språkets roll i ett sammanhang fångas av Deleuze och Guattari i begreppet order-word, som jag brottades lite med i föregående bloggposter. Christopher Kullenberg klargjorde detta på ett bra sätt tycker jag och väljer att publicera hans tankar här, för att integrera dem i den löpande texten.

Jag tror att betydelsen av order-word är som tydligast i början av kapitlet. Språk är en dubbel sammansättning av "order" (i den militära betydelsen) och "ord" (i betydelsen indirekt diskurs).

Alltså, den explicita ordern "hämta boken" är inte något som "refererar" till 1. en handling och 2 ett objekt. Istället är orderordet "hämta boken" en instruktion för en handling som man kan lyda (eller inte lyda om man är olydig). Ett orderord är alltid sammanlänkat med maktrelationer, ex. om en polis säger "stanna" betyder det något annat än om en slumpmässig person säger det på gatan.

Dubbla sammansättningar, dubbla artikulationer återkommer Deleuze och Guattari ofta till. Det handlar då om att visa hur allt är sammansatt och inget är solitärt, inget går att definiera närmare än fler än en, men färre än många. Det är en viktigt insikt om det är kultur man vill undersöka, att ingen enskild del går att reducera till sig själv, allt och alla får sin mening och funktion i och genom sammanhanget, som även består av mellanrummen mellan delarna. "Gud är en hummer", a double pincher, skriver Deleuze och Guattari i platån som föregår den som här bildar utgångspunkt. Där åsyftas den gäckande funktion av sammanhållande som skapar helheterna som går att iaktta och som bygger världen. Tänk här, order, word, sammanhållande, som en enhet. Tre delar som bildar en specifik helhet. Tre delar/aspekter som kan ingå i andra sammansättningar, ett slags kulturens byggstenar om man vill. Men nu glider vi från ämnet, åter till platån om lingvistik. 

Austin's famous theses clearly demonstrate that the various extrinsic relations between action and speech by which a statement can describe an action in an indicative mode or incite it in an imperative mode, etc., are not all there is. There are also intrinsic relations between speech and certain actions that are accomplished by saying them (the performative: I swear by saying "I swear"), and more generally between speech and certain actions that are accomplished in speaking (the illocutionary: I ask a question by saying "Is ... ?" I make a promise by saying "I love you ..."; I give a command by using the imperative, etc.).

Språket byggs upp och blir till genom intrikata relationer som man konsekvent missar i vardagen när man använder språket utan att tänka, när man bara följer med det kulturella flödet av förändring. Här beskrivs några av dessa. Kullenbergs påpekande om att order-ord (som Deleuze och Guattari använder som begrepp för att bygga upp sin förståelse för språk) alltid är relaterade till makt. Vem som säger något påverkar orden, som alltså är exakt de samma. När och var orden uttalas påverkar också effekten av språket. Och det är effekterna som är det viktiga i analysen av språket som Deleuze och Guattari presenterar. Det språket gör, inte vad det är.

These acts internal to speech, these immanent relations between statements and acts, have been termed implicit or nondiscursive presuppositions, as opposed to the potentially explicit assumptions by which a statement refers to other statements or an external action (Ducrot).

Handlingarna är en del av språket och går inte att bortse från. Vill man förstå språk måste man ta dem i beaktande. Och gör man det inser man omgående hur komplex och mångfacetterad samt föränderlig kultur är. Allt flyter och definitioner är meningslösa utanför sitt sammanhang. Det går därför aldrig att slå sig till ro med vad man vet, för kunskap förändras när världen förändras och språket är en del av förändringsprocessen, den icke-linjära tillblivelsen.

The theory of the performative sphere, and the broader sphere of the illocutionary, has had three important and immediate consequences: (1) It has made it impossible to conceive of language as a code, since a code is the condition of possibility for all explanation. It has also made it impossible to conceive of speech as the communication of information: to order, question, promise, or affirm is not to inform someone about a command, doubt, engagement, or assertion but to effectuate these specific, immanent, and necessarily implicit acts.

Språket är inte en kod, för det finns ingen bestämd förklaring av eller på ett specifikt uttalande. Taget ur sitt sammanhang betyder det inget eller något helt annat. Helheten är central för innebörden. Språk är heller inget verktyg för kommunikation av information, för språket har som sagt en egen verkan. Språket är aldrig harmlöst, utan gör saker med världen och med den som använder det. Språket gör domaren till en mördare, om och när en dödsdom utdelas, om dessa ord uttalas i en kontext där dödsstraff ingår i straffskalan. Ingen enskild del i sammanhanget är viktigare än någon annan. Vad vi har att göra med är sammanhang som skapas i och genom samverkan mellan fler än en, men färre än många delar och aspekter. Och det är helheten som ger upphov till effekter.

(2) It has made it impossible to define semantics, syntactics, or even phonematics as scientific zones of language independent of pragmatics. Pragmatics ceases to be a "trash heap," pragmatic determinations cease to be subject to the alternative: fall outside language, or answer to explicit conditions that syntacticize and semanticize pragmatic determinations. Instead, pragmatics becomes the presupposition behind all of the other dimensions and insinuates itself into everything.

Språk kan inte studeras separat, i sig själv, frikopplat från sammanhangen där det används. Språket får sin mening i och genom att användas, och det går bara att studera indirekt utifrån effekterna det ger upphov till. Därför är språket en karta, inte ett spår (vilket är ett uttalande som Deleuze och Guattari ofta återkommer till). Ett spår är evigt och går att följa. Ett spår pekar framåt och kan användas för att sia om det som komma skall. En karta däremot är ett verktyg för att orientera sig i världen med hjälp av. En karta kan per definition aldrig bli eller vara exakt, för då är det ingen karta längre. Kartan får mening genom att användas, för att orientera sig, i en bestämd terräng. Och det är ytterligare ett exempel på en sammansättning bestående av fler än en, men färre än många. Språket är med andra ord pragmatik, ord-handling-effekt som en helhet, i rörelse.  

(3) It makes it impossible to maintain the distinction between language and speech because speech can no longer be defined simply as the extrinsic and individual use of a primary signification, or the variable application of a preexisting syntax. Quite the opposite, the meaning and syntax of language can no longer be defined independently of the speech acts they presuppose.

Språk och tal är två aspekter av samma helhet. Båda interagerar med varandra och utgör en helhet. Skrivet språk och talat, samma gäller där. Båda påverkar varandra och går inte att separera om man vill förstå. Språket är därför indirekt och det samskapas med handlingarna och effekterna som den ömsesidiga tillblivelseprocessen ger upphov till. Och det går att studera, effekterna av språklig användning.

Denna definition av språk ser jag som användbar för att förstå och studera kultur, som kan sägas vara synonym med språk. Men det är med reservation för att det är den språkförståelse som förs fram av Deleuze och Guattari som fungerar som synonym. Det som studeras är då helheter och effekter som uppstår inom dessa helheter, som ett resultat av interaktion mellan delarna som bygger helheten. Kultur är lika lite som språk något i sig, kultur och språk blir.