Kunskap kan inte upphandlas i konkurrens

Läser en intressant debattartikel i SvD. Den handlar om svenska ungdomars självförtroende vad gäller deras mattematiska förmågor ställt i relation till faktiska mattekunskaper, i jämförelse med resultat från andra länder. Det är Nima Sanandaji som skrivit artikeln och han skriver följande (och jag har fetmarkerat det jag vill diskutera).

I den senaste versionen av TIMSS jämförs också kunskapsläget hos de 5 procent av åttondeklassarna som har högst betyg i sina respektive länder. De svenska elever som är duktigast får betyget 590 på en skala där 500 har satts som genomsnittet. Med undantag av Norge klarar sig Sverige sämre jämfört med alla utvecklade västländer i studien. Avståndet är enormt till Taiwan, där de 5 procent av de bästa eleverna får hela 765 i betyg. Det bådar inte gott i ett globalt kunskapssamhälle, där allt större del av näringslivets konkurrenskraft är kopplat till medarbetarnas kunskaper.

Anmärkningsvärt nog ligger de svenska toppstudenterna också efter sina motsvarigheter i Georgien, Armenien, Kazakstan, Ukraina, Litauen och Rumänien. I Turkiet och Ungern ligger toppstudenterna mer än 50 poäng högre än i Sverige. Tack vare revolutionerande satsningar som Coursera – en global tjänst för onlineutbildning som redan nått upp till fyra miljoner användare – kan elever runtom i världen för en billig peng ta del av de utbildningar som erbjuds på toppuniversitet som Stanford och Princeton. Liknande satsningar gör att ambitiösa ungdomar, också i länder som Kazakstan, kan konkurrera med svenska elever på den globala talangmarknaden.

Många olika undersökningar visar på att svenska ungdomar har sämre kunskaper i förhållande till andra länder. Och som lärare på högskolan känner jag igen bilden som målas upp. Förkunskaperna har minskat dramatiskt på senare år, inge tvekan om det. När förkunskaperna, det blivande studenter har med sin i högre utbildning minskar kommer mindre tid att kunna lägga på att vidareutveckla kunskaperna. Slutresultatet, ända upp på doktorsnivå minskar som en följd av ... vad då? Att det finns problem i den svenska skolan behöver man inte jämföra med andra länder för att konstatera. Det räcker att tala med lärarna som varit med ett tag.

Finner det oklart vad debattören vill uppnå. Ordet konkurrens nämns med jämna mellanrum i artikeln. Det globala kunskapssamhället och dito talangmarknad, nämns också. Tonen är ganska raljant och synen på svenska ungdomar och personalen i skolan lite nedlåtande.

För att anpassa oss till konkurrensen behöver vi inte bara satsa på att markant höja kunskapsnivåerna i svenska skolor. Det kan också behövas kampanjer som informerar studenterna om var de internationella kunskapsnivåerna ligger. Självförtroendet kan behöva anpassas till verkligheten.

Faktum är för det första att det inte finns något enkelt svar på frågan om vad problemen beror på. Och för det andra blir är det uppenbart att debattören, som tydligt har anslutit sig till Svenskt Näringsliv och Reforminstitutets hållning, varken tänker delta i arbetet med att komma till rätta med problemen eller ens bemöda sig om att försöka reflektera över hur man skulle kunna göra.

Det jag ser skymta fram mellan raderna är en obehaglig människosyn, en naiv kunskapsuppfattning och dessutom ett cyniskt ekonomiskt tänkande. Det står i det sista citatet att "vi" behöver höja kunskapsnivåerna. Vilka vi är definieras inte närmare, men som jag läser orden handlar det om den svenska skolan och de svenska ungdomarna. Företagens ansvar för landet nämns inte, men av den återkommande formuleringen och betoningen på det globala kan man misstänka att problemet förväntar man sig att någon annan ska åtgärda. Problemet i och med den svenska skolan är inte isolerat till skolan, det ligger djupt inbäddat i det svenska samhället. Och där finns och påverkar även företagen. Först när vi (och här menar jag alla vi som lever och verkar inom Sveriges gränser) inser att både problemet och lösningen på det samma är gemensamt och först när vi börjar samarbeta och när alla tar ömsesidigt ansvar kan vi hoppas på att finna en lösning.

Jag finner det allvarlig att stora företag med svenska ägare har en så pass raljant och nedlåtande syn på potentiella arbetare. Och när man dessutom inte verkar förstå att kunskap inte är något man bara kan beställa fram samt när man enbart är intresserad av relationen mellan resultaten i olika länder, då är det svårt att känna optimism inför framtiden.

Företagen som agerar på den globala marknaden har enorm makt och när/om den makten vänds mot och spelar ut medborgare i olika länder mot varandra, då är det allvarligt. Företagen har också ansvar för situationen, ett stort ansvar. Och så länge som de vägrar inse det och så länge man helt och hållet förlägger ansvaret för den uppkomna situationen hos eleverna, medborgarna och samhället, som man enbart ser som resurser som uteslutande finns till för företagen, då är det allvarligt.

Att resultaten sjunker i skolan och att det är bättre i utvecklingsländer kan mycket väl bero på att ungdomarna har genomskådat detta, att de inser att de inte är värda något som individer i företagens ögon. Att de bara uppfattas och bemöts som resurser vars kunskaper och förmågor ägs av företagen. Ungdomar i utvecklingsländer har möjligen lättare att motivera sig då deras familjer är mer pressade ekonomiskt och för dem kan en anställning vara enda vägen till ett bättre liv.

Kunskap är oerhört komplext, liksom utbildning. Det är ingen isolerad del av samhället, det är aspekter av helheten som är lika integrerade i vartannat som företagen, politikerna och (världs)medborgarna. Kunskapsnivåerna kan inte bara höljas, vilket debattören och Svenskt Näringsliv påstår. Först måste man ha en uppfattning om vad kunskap och sedan vilka åtgärder som är lämpliga. Inom näringslivet kanske konkurrens är universallösningen, men det gäller inte ifråga om utbildning och framförallt inte om det handlar om kunskap. Motiven för att lära eller att inte lära för den delen är komplexa. Och det enda vi vet är att allt och alla hänger ihop och således har ett gemensamt ansvar för den uppkomna situationen.

På Högskolan Väst, där jag arbetar, har vi regeringens uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat Lärande. Många av oss som arbetar på högskolan, forskare, lärare och studenter vill inget hellre än samverka med företagen. Men lärandet blir inte INTEGRERAT förrän företagen visar en vilja att samverka med oss, på jämlik grund, med sikte på ett bra och hållbart framtida samhälle. Kunskap är skapat och ömsesidigt upprätthållet vetande, som får sitt värde i och genom dess användning. Kunskap är ingen produkt som kan beställas fram eller upphandlas i konkurrens.