Avskaffa betygen, för ökad rättvisa

Läser om betyg idag, på Brännpunkt. Och om svårigheter med att bedöma företags miljöpåverkan. Inser att det i grunden handlar om samma kulturella fenomen och snarlika problem. Vad som blottläggs här är en av alla de vardagliga ekvationer som inte går ihop. Artiklarna och inläggen ger uttryck för människans eviga längtan efter trygghet, transparens och överblickbarhet, och svårigheterna som adresseras är olika exempel på tillvarons komplexa oöverblickbarhet. Vi vill veta, men måste acceptera att vissa saker inte går att veta. Fullständig rättvisa låter som ett självklart och rimligt krav, och ingen i makthavande ställning skulle kunna säga något annat. Ändå är det omöjligt, av det enkla skälet att världen och livet fungerar inte så. Rättvisa finns bara i människors föreställningsvärld.

Sveriges Elevkårers ordförande skriver i SvD och kritiserar politikernas beslut att inte lägga fram förslag som garanterar elevers och studenters rätt att överklaga betyg som satts av lärare. I artikeln hänvisas till undersökningar.

Hela 88 procent av gymnasieeleverna anser att man borde kunna ompröva betyg. I Skolverkets attitydundersökning från 2012 säger 3 av 10 elever att de flesta eller alla lärare sätter orättvisa betyg. Det är en siffra som ökat sedan 2009. Och så många som 16 procent av lärarna hävdar att de inte sätter rättvisa betyg.

Elever anser att man borde kunna ompröva betyg och säger att de "flesta eller alla lärare sätter orättvisa betyg". Vidare sägs det att 16 procent av lärarna, enligt egen uppgift, inte sätter rättvisa betyg. Tre olika undersökningar som i ett svep presenteras i akt och mening att underbygga kravet från Elevkårerna om att betyg skall kunna överklagas. Tre olika undersökningar, med olika värde, fokus och mål.

Låt mig börja med att säga att jag förstår Mattias Hallberg som skriver debattartikeln. Jag förstår även elevernas och studenternas frustration. Som medmänniska har jag inga som helst problem att förstå önskan om att man borde få överklaga och viljan till rättvisa. Men jag är forskare med intresse för kultur och för hur det är och fungerar i verkligheten. Och jag menar att bara för att 88 av eleverna anser att man borde kunna ompröva betyg betyder inte att det är ett rimligt krav eller att ansvariga politiker måste göra något åt saken. Att elever säger att lärare sätter orättvisa betyg betyder ingenting, det är en subjektiv uppfattning av en part i målet. Om 16 procent lärarna däremot hävdar att de inte sätter rättvisa betyg är det dock alarmerande, men det betyder inte automatiskt att kravet på rätten att överklaga är rimlig.

Det som betyder något och som både kan och bör diskuteras är: Vad vill eleverna uppnå med kravet på omprövning? Varför anser eleverna att betygen är orättvisa? Och vilka är lärarnas motivering till att betygen som sätts inte blir rättvisa? Samtal om dessa aspekter håller jag med om är rimliga, men som skäl för att reformera betygssystemet eller för att ta ifrån läraren makten över kunskapen och dess värdering håller argumenten inte. Och mina argument för det är att det idag läggs alldeles för mycket tid och fokus på betyg i skolan och landets högre utbildning. Orimligt mycket av min dyrbara tid, som jag vill ägna åt kunskapsutveckling och undervisning, går till att motivera bedömningar som gjorts. Studenter av idag väljer mycket oftare än för bara några år sedan åt att förhandla om betygen, istället för att plugga och lägga tiden på studier.

Varför skulle jag som lärare sätta orättvisa betyg? Vad vinner jag på att stoppa en ambitiös student? Ingenting. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att önska att jag slapp underkänna någon. Min erfarenhet som lärare är att det så gott som aldrig är de studiemotiverade och duktiga studenterna som vill överklaga, för de får redan som det är högsta betyg. Det är studenter som fått underkänt och som ser förhandlingen som en möjlighet att slippa göra om tentan. Skälen som anförs är ofta svepande och subjektiva. En sak som Hallberg inte tar upp är att studenterna på Högskolor och Universitet, som rimligen borde vara den instans vars betyg har störst betydelse för det kommande arbetslivet, redan idag har rätten att begära omprövning. Redan idag går det alltså att få en ordentligare motivering till betyget som satts, och det händer i bland att betyg ändras, men då är det alltid resultat som ligger mycket nära gränsen. Att det skulle vara ett utbrett problem eller att nuvarande betyg skulle ge en generellt felaktig bild finns inga belägg för.

Ytterst handlar det om makten över landets kunskap. Var ska den ligga, hos dem som har erfarenhet, utbildning och perspektiv, eller hos dem som skall fostras in i samhället? För mig är det självklart att ansvaret helt och hållet ska ligga hos läraren. Allt annat skulle innebära en utarmning av kunskapen i landet. Respekt och transparens, tydliga motiveringar och klara krav både kan och ska elever och studenter kräva, men bedömningen av arbetet kan och ska bara läraren göra.

Skälet att jag kommit till denna slutsats är att rättvisa ifråga om en sådan sak som betyg är omöjlig. Det finns inget sätt att bedöma något på ett till 100 procent rättvist, och över tid konsistent, sätt. Därför bör betygen avskaffas, för det skulle förlägga ansvaret för kunskapsinhämtningen hos eleverna och studenterna, inte som idag hos läraren. Kunskapen finns hos eleven och studenten, inte hos någon annan. Varför ska jag som lärare tvingas lägga tid på att bedöma något som är oerhört svårt att bedöma, när det till syvende og sidst handlar om mänskliga egenskaper som skall omsättas ute i samhället? Det vore bättre att jag får ägna mig åt att kompetensutveckling och åt att förkovra mig i pedagogik. Jag vill lära och undervisa, inte döma. Om betygen avskaffades skulle administrationen för lärarna minska dramatiskt, och en mycket större andel av skattemedlen som läggs på utbildning skulle gå direkt till kunskapsutveckling. Därför håller jag med Muf, på Brännpunkt idag, i sak, men i praktiken är av jag motsatt åsikt. Avskaffa betygen så slipper vi lägga tid på att debattera något som ändå aldrig går att uppnå. Rättvisa betyg finns bara i teorin och i människors föreställningsvärld, inte i praktiken. Det tror jag också är anledningen till att 16 procent av lärarna säger att de inte sätter rättvisa betyg. Det handlar inte om att man inte vill, utan om att man inser att det inte går. Och det kan inga debattartiklar i världen eller önskningar från aldrig så många elever ändra på. Det är ett faktum som man bara har att acceptera.

En viktig anledning till att denna typ av krav reses är att samhällets generella kunskapsnivå i, och syn på, humanistiska ämnen lämnar mycket övrigt att önska. Kultur, som det ytterst handlar om, uppstår genom att tankar och önskningar kommuniceras, och det kan ge upphov till förändring. Ofta blir det bra och fungerar det, vilket historien är ett bevis på. Men lika ofta är önskningarna och drömmarna orimliga eller omöjliga. Med ökad insikt om hur kultur fungerar och vad som är möjligt att förändra skapas ett mer hållbart samhälle och en klokare och mer effektiv resurshushållning.