Livet och meningen med allt; 13. Konst, litteratur och bildning.

Posterna i denna serie överlappar delvis varandra. Det är i sin ordning. Kulturen har den egenheten att det inte består av hermetiskt tillslutna boxar. Kultur är resultatet av utbyten, av kommunikation, förändring och brytande av åsikter och tankar. Kultur är inget i sig, det blir till i samspel. Om detta läser jag i en intressant Understreckare i SvD idag, av Anders Olsson. Den handlar om filosofen Hans-Georg Gadamer, som jag visserligen är lite kluven inför, men som har en hel del poänger. Man måste inte uppskatta allt som en tänkare gör för att uppskatta delar och aspekter av dennes livsverk. Filosofer är som alla oss andra, mer eller mindre komplext sammansatta. Alla tankar hänger inte nödvändigtvis ihop i ett system som gör att man måste acceptera allt för att något skall kunna lyftas fram som intressant.

Vill se mer av aktivt läsande, överlag i samhället. Tror att ett hållbart samhälle bara kan byggas av kritiskt drivna medborgare. Betackar mig för och ser en stor fara i kollektivets förlitande till några få experter. Det gör samhället sårbart. Fler borde mer aktivt förhålla sig till uttalanden av auktoriteter. Fler borde oftare engagera sig i och kritiskt lyssna till det som presenteras som sant och riktigt. Graden av hållbarhet i ett samhälle stor i direkt relation till medborgarnas aktiva och kritiska reception av uttalanden från forskare och andra med djup kunskap. Det är i samspelet mellan experter och allmänhet som samhället växer fram. Det goda och hållbara samhället, där så många som möjligt har så goda chanser som möjligt att så ofta som möjligt utveckla och bidra till helheten med sina unika kompetenser. Det samhället kräver en hög andel av bildning. Därför ser jag bildning som skolväsendets viktigaste uppdrag, och innovationerna som bildningen, när den sätts i verket i människors vardag, leder till är bara en av alla positiva effekter som studier av konst, litteratur och kultur bidrar till.

Vad skriver han då, Anders Olsson, om Gadamer? Vad är det jag vill peka på och vad har det med mening att göra? Det handlar om förmågan att och värdet med att dröja kvar, som jag ser som ett slags synonym till mellanrum. Hållbarhet går inte att få eller uppnå utan marginaler, utan medvetenhet om att kultur och andra komplexa processer, som samhällen, företag, politik och liknande, inte går att kontrollera eller detaljstyra. Det går bara att lita på deltagarna i processen och att de marginaler man har skall räcka för det man önskar och vill. Och då kan dröjande vara något att beakta och reflektera över. 

Dröjandets imperativ utgår med särskild kraft från konstverket, och det är talande att Gadamer inleder sitt huvudverk ”Sanning och metod” från 1960 med ett 150 sidor långt kapitel om ”Konstens erfarenhet”. Där skriver han att konstverket inte är något föremål, som vi som betraktare fritt kan förfoga över. När vi erfar det dras vi in i ett skeende, som liknas vid ett spel där vi är underordnade givna regler och där konstverket är det verkliga subjektet.

Konsten som ett slags subjekt. Något man som åskådare underkastar sig. Gillar den tanken, för den manar till aktivitet. Vetskapen om att det är verket som styr mig och inte tvärt om tvingar mig att bjuda motstånd och det i sin tur främjar ödmjukhet. Och detta är egenskaper som finns alldeles för lite i dagens samhälle, motstånd kombinerat med ödmjukhet. Dagens politik leder till passivitet hos det stora flertalet, och till hybris hos makthavare och elit. Och det i sin tur leder till ökad efterfrågan på (omöjliga kvaliteter som) experter, prognoser och kontroll. Kultur kan aldrig kontrolleras, bara följas och vara del i. Kultur uppstår i kommunikation. Kultur är resultatet av samtliga deltagares kollektiva interaktion med varandra. En konsekvens av helheten, aldrig något som kommer uppifrån eller nerifrån. Kulturen har inget ursprung, bara riktningar som kan följas eller bjudas motstånd mot.

Studier av konst blir därför studier av medborgarskap. Kulturstudier ger inga precisa och exakta kunskaper, det man får med sig är något mycket mer värdefullt: Förmågan att hantera komplexitet och insikt i vad som krävs för att skapa och upprätthålla ett hållbart samhälle. Det spelar ingen roll vilka tavlor eller bilder man studerar, vilka filmer man ser eller filosofer man studerar. Det viktiga är inte vilka kurser man går, det är egenskaperna man utvecklar i och genom bildningsprocessen, som pågår hela livet. Aktivitet, följsamhet OCH förmågan att tänka kritiskt är vad kulturvetare ständigt och i samspel med andra utvecklar och sprider i samhället. Kulturvetaren är dock ingen expert på konst, hen är lika mycket som alla andra en underordnad följare. Dock med en stor och djupt känd medvetenhet om det faktum att kulturen alltid är subjektet. Kulturvetaren vet att, hur och vikten av att dröja, i stunden och det aktuella sammanhanget. 

Vad är det då som sker när vi dröjer inför ett konstverk? Gadamer talar om verket som en händelse som i stunden uppfyller vår erfarenhet. Men den äger rum bara om vi öppnar oss för verket och låter det framträda. Det är där bara om vi helt och fullt är där. Idag talar många om konstens performativa dimension. Men för Gadamer är det performativa inte alls en snabbt förbidragande händelse, som lika snabbt tillägnas och förbrukas av en kulturkonsument. Konstens händelse är ett skeende som tar människan i anspråk. Varje läsning är ett nytt uppförande av verket, vilket kan liknas vid ett partitur. Dess förlopp kan därför inte mätas och underordnas klocktiden.

Kulturen framträder för oss först när vi gör något annat. Först när vi släpper koncentrationen, ger oss hän eller kanske gör något helt annat. Det är vad som krävs för att förstå, och därför är experten en dålig auktoritet att luta sig mot. Experten kontrollerar och kräver lydnad. Experten använder alla till buds stående medel för att slå ner motståndet. Expertsamhällen är samhällen som marscherar i takt. Det är inte hållbart. Kulturen har oss alla i sitt grepp, och först när vi inser det och följer med kan vi göra motstånd och bidra till förändring. Bara genom att följa kan vi ledas i önskad riktning. Det låter paradoxalt, men är en exakt beskrivning av kultur. Kultur är paradoxal, och det är ett faktum som ingen kan göra annat än dröja sig kvar vid eller i. Kulturen är en händelse som i stunden uppfyller vår erfarenhet, liksom konsten, enligt Gadamer.

Att förneka kultur är med andra ord lika konstruktivt och klokt som att sluta äta. Och besparingar inom kultursektor eller nedläggningar av kulturvetenskapliga utbildningar är lika kloka som sagans försäljning av gåsen som värper guldägg. Ett samhälle som med öppna ögon säljer ut grunden för samhällets långsiktiga överlevnad för en kortsiktig vinst är inget hållbart samhälle, oavsett vad experterna säger. Därför behövs kulturvetenskap. Därför är det produktivt att studera filosofi, även om man inte håller med om allt. Och därför återvänder jag till Gadamer, eller Anders Olssons läsning av filosofen.

Gadamer anknyter här till diskussionen i ”Sanning och metod” om konstverket som spel och fest, men det viktiga är att han ger själva tidsbegreppet en fördjupad utläggning i tecknet av verweilen. Han skiljer mellan två erfarenheter av tid, där den normala, pragmatiska erfarenheten av tid som något vi förfogar över ställs mot den tid som vi uppfylls av och som tar oss i besittning. ”Till skillnad från den tomma tiden och den ’utfyllda tiden’ skulle jag vilja kalla det den ’uppfyllda tiden’ (en tid då något går i uppfyllelse), alternativt ’egentiden’. Var och en vet, att när festen väl är där – då är denna stund helt uppfylld av festen.” Dröjandets formel tas sedan i bruk: ”Detta tycks mig nu även vara typiskt för festen, nämligen att den genom sin egen festlighet får tiden i sin makt och därmed hejdar den och bringar den till ett kvardröjande – det är detta som är firandets innebörd. Det beräknande och planerande, med vilket man annars fyller sin tid, bringas under festen så att säga till stillestånd.”

Dagens samhälle och den politik som används för att bygga grunden för allt och alla utgår från den förra tidsuppfattningen. Tid betraktas pragmatiskt som något människan förfogar över, som något som går att kontrollera. Det leder allt för lätt till hybris, vilket alltid, förr eller senare, straffar sig. Tänk om politiker och makthavare istället lyssnade mer på kulturvetare, konstnärer och filosofer. Tänk om samhället byggde på och utgick från en tidsuppfattning där tiden betraktas som något vi människor är tagna i besittning av, som något vi är uppfyllda av. Då skulle utbildning inte längre betraktas som en bestämd mängd kunskap som på kortast och mest effektiva tid skall pressas in i studenternas huvuden. Med en annan tidsuppfattning, en uppfattning där dröjande och underkastelse samt motstånd är ledord, följer an annan syn på kunskap. Där blir kunskap och kultur något att förundras över och uppfyllas av. Då blir utbildning ett utrymme, ett mellanrum i tillvaron att fylla med så mycket innehåll som möjligt. Och ju mer innehåll och kompetens man hinner tillägna sig, desto mer bildad blir individerna och samhället, vilket är en förutsättning för hållbarhet. Allt och alla utgör delar av samma helhet!

Gadamer överför sedan samma tidsbegrepp på konstverket, som liknas vid en levande organism med en ”egentid”. Även till synes rent rumsliga konstarter som måleriet eller skulpturen måste enligt Gadamer byggas upp och läsas av i ett tidsförlopp. Han avslutar denna betraktelse om ”Konsten som fest” med att fastslå att ”vid all erfarenhet av konst handlar det om att vi lär oss ett speciellt sätt att dröja kvar hos konstverket. Detta kvardröjande blir aldrig långtråkigt. Ju mer vi inlåter oss på verket, desto mer talar det till oss; desto mer mångskiftande och desto rikare visar det sig vara. Tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar. Detta är måhända den oss tilldelade ändliga motsvarigheten till det man kallar evighet.”

När tiden varken kan eller ska kontrolleras, och när medborgarna följer med, förundras och bjuder motstånd genom att samtala kritiskt kring besluten som tas av demokratiskt valda representanter för folkviljan. När många både dröjer sig kvar och engagerar sig samt förhåller sig kritiska till konsekvenserna av handlingarna som livet och samhället resulterar i, då skapas en hållbar process av kollektiv tillblivelse. Då byggs ett samhälle som ger alla de bästa möjligheterna att förverkliga sig och varandra. Där och då blir kulturen, konsten, litteraturen och kunskapen ett slags fest, genom att graden av bildning är hög och eftersom flertalet dröjer sig kvar vid och i det som fungerar, så länge det fungerar. Inget varar emellertid för evigt, och det gäller att veta när man ska söka sig vidare. Och det går inte att veta på förhand, det är en kunskap som finns i stunden.

Konst, litteratur och bildning (liksom samhälle, kunskap och mening) är ett slags flyktlinjer som bara går att fånga i flykten och som ingen kan kontrollera, bara dröja sig kvar i och vid.