Löftens lockande lätthet

Första dagen på arbetsåret inleds härmed. Äntligen, faktiskt. Fast ändå inte riktigt. Detta år är det inte som det brukat vara med odelad glädje som jag återvänder till den akademiska världen. Förra året fick min arbetsglädje sig en allvarlig törn. Det är en kall och hård värld vi lever i, alla. Jag är privilegierad. Inser att jag är liderligt drabbad och lyckligt lottad. Ändå, när dem med högst utbildning och med ansvar för andras utbildning. När vi som ska förvalta Sveriges stolta kunskapsarv behandlas som utbytbara kuggar i ett vinstoptimerande system där ekonomi är det enda som spelar roll. Då är det något som är fundamentalt fel. När den som under över 20 års tid, delvis på egen bekostnad, kontinuerligt utbildat sig och som inget hellre vill än att få bidra till samhällsbygget med sina kunskaper, behandlas som mindre vetande av systemet som hen verkar i och som bemöts med arrogans av den högste ansvarige. Ett land som inte kan ta hand om dem som har högst utbildning är ett land som spelar ett oerhört högt spel. Ett land som tar enorma risker för att göra (högst osäkra) kortsikta vinster.

Mönstret går igen över hela linjen. Som humanist med intresse för människors beteende och kulturella processer är det ingen nyhet att det blir som det blir, men det gör ändå ont att drabbas av effekterna och värre ändå att tvingas inse att den som har det yttersta ansvaret varken förstår eller bryr sig om den kunskap som finns. Att skolan är ett hett debattämne är självklart och viktigt, men att utbildningsfrågor framförallt har kommit att bli ett slagträ i kampen om väljare är tragiskt. När utbildning görs till en stridsfråga kommer olika åtgärder att kastas mot varandra och det leder inte till något annat än kaos och problem. Skolan och utbildning går inte att strida om. Intellektuell utveckling kan inte beställas fram. Forskning och utbildning kräver lugn och ro, långsiktighet, tillit och odlande av individuella drivkrafter. Kunskap växer underifrån, inte från riksdagens plenisal eller från Dockepiren i Göteborgs hamn.

Utbildning bedrivs och kunskap växer fram i skolsalar, mellan lärare och elever. Satsningar på skolan är bra och välkomna, men om löften avlöser varandra är risken stor att de tar ut varandra. Utbildning handlar väldigt lite om pengar eller om antalet, vad det nu är man räknar. Kunskap är bräckligt och svårt, komplext och aldrig självklart lönsamt. Därför passar sig skolan synnerligen dåligt för att strida om, vilken är vad vi som finns och verkar inom området har att se fram emot under året som kommer, inför valet 2014. Löften om än det ena än det andra kommer att avlösa varandra. Och resultaten i skolan kommer att skärskådas och utgöra slagträn i debatten. Det enda vi vet är att det inte kommer att leda till bättre resultat i skolan. För intellektuella resultat kan och får aldrig stressas fram.

Löften är lätt att ge, men svåra att uppfylla. Och vissa löften går på tvärs och tar ut varandra. Det gäller inte bara Björklund, det är en djupt känd mänsklig egenskap. Alla vill lova positiva saker, alla vill se satsningar och expandera och sprida det som anses gott. Kraven på dagens politiker är enorma att lova mer, och de tvingas av systemet in i fällan gång på gång. Det är lätt att både kräva och lova högre löner i vården, eller fler studenter i högre utbildning. Ingen är emot detta i sak. Men hur ska, och kan, löftena uppfyllas?

Först när det finns en bred insikt om tillvarons komplexitet i hela samhället och en väl utvecklad förståelse för svårigheten att förvalta ett samhälle kan en skola värd namnet byggas, från grunden, av dem som befinner sig allra längst från makten. Eleverna och lärarna är det som förvaltar arvet och utvecklar kunskaperna som resten av samhället är beroende av och utgår från. Och samma gäller i vården, det är mellan patienterna och vårdpersonalen som hälsan växer. Detta är insikter som hämtats från det styvmoderligt behandlade ämnesområdet humaniora. Detta är kunskaper som behövs för att kunna förvalta samhället som är långt med komplicerat än det framstår som när våra folkvalda politiker eller företagsledare talar till allmänheten.

Samhället och den kultur som alla är del i och påverkas av växer underifrån. Därför måste lösningarna som tänks ut och presenteras utgå därifrån, från djupet och längst ut i nätverket. Öppnas skolan upp för aktörer med andra intressen än kunskap kommer utbildningen och landets framtid att hotas. Den hotas redan, av ett allt för stort fokus på ekonomi, mätbarhet, ledarskap och politik. Vardagen för alla som finns och verkar i samhället behandlas och betraktas som formaliteter, som brickor i det spel som spelas av makten. Därför går det trögt nu, för alla. För att vi människor inte förstår hur vi fungerar. För att humanvetenskapliga insikter ignoreras eller förlöjligas, och för att vi alla lyssnar mer på dem som lovar oss det vi vill ha, än dem som vet och kan tala om för oss vad som fungerar. Även det är insikter från humanvetenskapliga studier av mänskligt beteende, som dessutom finner stöd i psykologisk forskning.

Det spelar roll vilken ordning beslut tas. Framtiden går inte att sia om, den skapas av oss här och nu. Därför skulle jag må mycket bättre och finna en mycket större glädje i arbetet och tillförsikt inför framtiden, om jag del finge veta vad som gäller och vilka förutsättningar jag har att rätta mig efter. Dels kände mig litat på. Kunskap växer bättre i frihet, under ansvar än genom kontroll och detaljreglering av vardagen i klassrum och forskarseminarier. Ett land som inte kan eller vågar lita på dem som studerat, undervisat och forskat i över 20 år, vad är det för ett land egentligen? Knappast en framstående kunskapsnation.

Jag kan inte lova något om utfallet, för det är inte upp till mig. Men jag kan lova så mycket att jag under året som kommer tänker fortsätta på den inslagna vägen. Jag kommer att fortsätta blogga om filosofi, samhällsanalys och kulturvetenskapens nytta. Jag kommer att fortsätta lita på studenterna och tillsammans med dem utveckla kunskap. För Sverige och vårt samhälles fortsatta välstånds skull.

Tillsammans, bara om vi agerar tillsammans och för vårt gemensamma bästa kommer framtiden att se ljus ut. Det kan inga löften i världen ändra på. Med detta sagt är arbetsåret 2013/2014 inlett och jag ägnar resten av dagen åt arbetet med och på det bokprojekt jag planerar (men inte kan lova) att slutföra under hösten. Om jag inte utsätts för allt för mycket regleringar finns goda chanser att den intentionen uppfylls.