Högre utbildning: Kunskap & klokhet, eller administration & politik?

För en som i sin verksamhet följer kunskapen dit den tar en, för en som värnar vetandet och det kritiska tänkandet är det som sker i den högre utbildningen idag inget annat är en katastrof. Systemet som högskolorna och universiteten tvingats in i och tänkandet som styr verksamheten går fullkomligt på tvärs mot allt det jag tror på. Dagligen tvingas jag göra saker som går på tvärs mot allt jag tror på och har lärt mig genom åren, och jag tvingas inte bara lyssna på utan även ta order av inkompetenta och ointelligenta människor som följer protokollet till punkt och pricka och som belönats med akademiska titlar av systemet. Makten över utbildningen och forskningen förskjuts allt mer, från kunskapen till systemet. Det gör att forskning och utbildning till allt mindre del är en intellektuell verksamhet och allt mer en administrativ. Med ett system går det inte att argumentera. Och när systemet får makt går det snabbt utför med kunskapen.

Så länge ANTALET publikationer är hög och så länge PENGARNA rullar in är allt frid och fröjd, om man frågar administratörerna. Så länge det som går att mäta håller sig inom de uppsatta ramarna och så länge målen uppfylls finns inget att klaga på, om man frågar administratörerna. Kunskap är emellertid något komplext och mångfacetterat och bildning är inte ett mål, det är en process. Kunskap, bildning och vishet går inte att standardisera. Det är rörelser som lever sitt eget liv, det är föränderliga, kontextberoende och ömtåliga egenskaper. Tvingas kunskapen in i ett system mals den snabbt ner av administrationens kvarnar. Läget är allvarligt. Därför är det med tacksamhet, glädje och hopp jag läser Inger Enkvists Understreckare i dagens SvD. Hon skriver ...

I Sverige som i många länder är universiteten politiserade i den bemärkelsen att politikerna, som ju kanaliserar skattemedlen till olika verksamheter, har bestämt att högskolan ska vara ”öppen” och dessutom tjäna regionen snarare än vetenskapen. Antalet platser har fått öka, när arbetslösheten ökat. Universitetsstyrelserna har numera en övervikt för andra personer än universitetslärare. Numera heter det också att universiteten är autonoma, men av detta märks inte mycket. 

När jag blev docent kände jag mig stolt, för jag uppnått något. Titeln var ett bevis på att jag studerat och att jag nått aktning av kloka kollegor som granskat vad jag skrivit och gillat det jag tänkt. Jag trodde i min enfald att systemet uppskattade kunskaperna jag skaffat mig, men så är det inte. Titeln är bara ett nyckeltal, och det enda som räknas är hur MÅNGA artiklar jag skriver och hur MYCKET pengar jag drar in. Kunskapen väger lätt som en fjäder i förhållandet till det som går att mäta och väga. Jag samverkar mer än gärna med det omgivande samhället och vill vara en del av regionen där jag arbetar. Jag vill sprida kunskap och gör det gärna tillsammans med arbetslivet, men bara om KUNSKAPEN styr och placeras i första rummet. Det gör den inte om ekonomin överordnas eller om utbildning blir en arbetsmarknadsåtgärd.

När det gäller forskningen består en stor förändring i att resurserna huvudsakligen finns utanför universitetet och måste sökas av forskarna. För att vara framgångsrika måste forskare undersöka till vilka projekt forskningsråden kan tänkas ge pengar och anpassa sin ansökan efter detta. Det gäller att tänka taktiskt. Samma sak gäller publicering. När forskningen utvärderas är det ofta omfattningen av beviljade anslag och antalet publicerade artiklar som räknas, bland annat på grund av att utvärderarna ju inte förstår alla de ämnen som forskarna studerar. Den här ”utvärderingen” i demokratins och den ekonomiska effektivitetens namn väcker olust bland forskare, vilket är naturligt, eftersom den speglar en misstro mot dem. 

För att forska tvingas jag och alla andra söka medel i konkurrens, för så är det bestämt, att konkurrens driver kvalitet, överallt, alltid. Om detta stämmer eller ej är av underordnad betydelse för systemet, för så är det som sagt bestämt. Och eftersom projektens intellektuella kvaliteter inte bedöms, utan deras ekonomiska potential och dess förmåga att generera artiklar, i på förhand bestämda och standardiserade tidskrifter, blir kunskapen lidande. Det är ett gigantiskt slöseri med tid och pengar som hade kunnat användas till att utveckla kunskap. Systemet tvingar högt utbildade människor som uppbär lön av det allmänna, att först utbilda sig (vilket också kostar samhället pengar) i en herrans massa år, och sedan ägna sin arbetstid åt att skriva ansökningar som till 90% möts med avslag, för att konkurrensen om medel är mördande. Galet, kunskapsfientligt och intellektuellt förödande är det, för det är bara dem som anpassar sig efter systemet som når framgång. Kunskapen utarmas med tiden. Vi är ute på ett slutande plan här. Som om detta inte vore illa nog påverkas även utbildningen.

För lärarna är det nedslående att dagens studenter i grundskolan och gymnasiet har vants vid att få allt tillrättalagt och att studera precis så mycket som de behöver för att få betyg. Det är snarast sällsynt med studenter som läser bredare och djupare än de måste. Studenternas beteende är dessutom direkt avgörande för institutionernas ekonomi, eftersom den ekonomiska tilldelningen baseras på antalet studenter och på att de godkänns. Komplicerade ekonomisystem och formalisering av beräkningen av lärarnas arbetsuppgifter kräver dessutom ständigt fler administratörer, vilket urholkar resurserna till kärnverksamheten. 

I samband med införandet av Bolognasystemet infördes också en speciell sorts kursplaner som innebär en politisk-pedagogisk-byråkratisk knock-out-seger över universitetslärarna. Vissa ord måste användas. Det får inte sägas att studenter ska kunna vissa saker, utan olika ”lärandemål” måste formuleras som iakttagbara beteenden för att kunna utvärderas på visst sätt, annars får institutionen inte kursplanen godkänd och får inte ge kursen. 

Administratörer och politiker försöker få lärare att tro att kursplaner utformade enligt de här mallarna är ett slags kontrakt mellan student och institution, som om ett sådant kontrakt kunde ingås utan att det ställs krav på studenternas förkunskaper från gymnasiet och deras arbetsinsats vid universitetet. Att lärarna inte har protesterat mer högljutt beror nog på att de arbetar hårt, att de är splittrade mellan många ämnen men mest på att de inte vill dra på sig byråkraternas motvilja. De är beroende av administratörerna för medelstilldelning.

Kursplanerna styr verksamheten och bara mål som går att mäta godkänns. Alla med bara en gnutta insikt inser att detta får konsekvenser för hur utbildningen bedrivs och dess resultat. Hur mäter man kritiskt tänkande, bildning, vishet? Hur omformas dessa kvaliteter till mål, och hur kvalitetssäkras processen. Svaret är att det går inte. Och när studenterna bara förväntas uppnå målen, inte överskrida dem, kommer innehållet successivt att utarmas när nya generationer avancerar i systemet. Golvet som kursplanerna säkrar kommer att sänkas för varje år. Alla vet att träning för att ge resultat kräver att man överpresterar och spränger gränser, inte att man (nätt och jämt) uppfyller dem. Framgång kan bara nås genom möda och är det kunskap man vill ha är det kunskap man måste kräva, inget annat.

Universitet borde vara en gemenskap av lärare och studenter som söker så sann kunskap som möjligt, men nu ser han studenter som inte förväntar sig att lära sig speciellt mycket men som inte heller har för avsikt att anstränga sig över hövan. Han uppfattar dagens studenter som autodidakter, eftersom de som regel i grundskola och gymnasium inte har haft någon intellektuell förebild. När det gäller kulturkonsumtion väljer de det som är enkelt och lätt. Ungdomarna försvarar tankegångar som de egentligen inte satt sig in i och tenderar att filtrera de nya idéerna genom sin narcissism. De tror sig vara centrum i världen. Han ser i samhället många exempel på sentimental moralism, kombinerad just med ett förhärligande av ungdomlig entusiasm, något som i sin tur ökar ungdomarnas narcissism. 

Pérez-Díaz talar om en kognitiv och moralisk förvirring knuten till den generation som växte upp på 1960-talet och som fick stort inflytande på grund av expansionen av högre utbildning i hela västvärlden på 1970-talet. Hans poäng är att 1968 års generation inte själv hade gjort någon större insats för att försvara friheten och skapa välstånd. Det var deras föräldrageneration som hade kämpat mot totalitära regimer eller, vilket var fallet i många länder, som inte hade gjort något speciellt för att påskynda slutet för regimerna i fråga. 

68:orna formulerade sitt missnöje med konsumtionssamhället i egenskap av missnöjda konsumenter, och de krävde mer frihet samtidigt som de uttryckte sympati för totalitära ideologier, det vill säga de betedde sig motsägelsefullt och förvirrat. De har sedan vuxit upp, blivit politiker och lärare och utformat dagens undervisningsväsende. De har inrättat sig i ett liberalt och tekniskt avancerat samhälle som bygger på opartiskhet i vetenskap och rättsskipning och som gett välstånd, men de vill inte erkänna betydelsen av kunskap och opartiskhet utan föredrar social ingenjörskonst kombinerad med marknadstänkande. 

När dagens ungdomar möter den här motsägelsefulla politiken blir de ännu mer förvirrade än tidigare generationer, eftersom skolan och familjen har ställt lägre krav på dem när det gäller ansträngning och mognad, och därför att den ungdomskultur de lever i och som uttrycks i film och musik förmedlar en ansvarslös njutningslystnad. Ungdomarna har uppfostrats att tänka att det är samhällets uppgift att ge dem det de behöver och vill ha. 

Författaren menar alltså att Europas sociala eliter inte ser universitetet som en möjlighet till intellektuell utveckling utan som ett medel till social utjämning och ekonomisk uppgång. Man kan tala om en instrumentell och utilitaristisk syn på högre utbildning. Universitetet ses som en yrkeshögskola och inte som en unik institution för att utveckla mänsklig förmåga. Kanske kan man tala om narcissism också bland politiker. De har blivit valda och tror att de därigenom inte bara har rätt utan också förmåga att ta beslut om verksamheter som de inte till fullo förstår. 

Intellektuell verksamhet syftar till tankereda, men idag präglas själva den struktur som universiteten verkar i av motstridiga syften och av förvirring, och detta gäller både Sverige och många andra länder. Det är komplicerat att säga var man ska börja om man vill förbättra situationen, men i Sverige kan man framhålla tre områden som vi borde ta itu med och som går omlott, nämligen finansieringssystemet, byråkratiseringen och kraven på studenters förkunskaper och arbetsinsats.

Kunskapen i första rummet. Allt annat än det är en katastrof för all högre utbildning. Bara den som inget vet tror att det är enkelt att målstyra och reglera en sådan sak som utbildning och kunskapsutveckling. Och när klokskap är ett hinder för att verka i akademin då är det ett tecken på att något radikalt borde göras. Tack Inger Enkvist, för att du står upp för kunskap och för att du visar vägen. Tack för att du ger mig och alla andra som brinner för och strävar efter kunskap, inte makt och pengar, publikationer eller titlar.