Språkfilosofiska reflektioner 1

Sitter vid skrivbordet. Stirrar på skärmen. Har börjat jobba, men kommer inte riktigt igång. Mailen i inboxen är besvarade, och mailen jag skickat väntar ännu på svar. Första dagen efter semestern är svår, på många sätt. Svårt att ställa om och jobbigt att tänka på kommando. Behöver en utmaning, intellektuell stimulans, ett projekt som kan dra mig upp och in i ett arbetstempo. Ett projekt jag väljer själv, utan andra krav än intellektuell inspiration. Tar tag i Deleuze och Guattari igen. Förundras över rikedomen i deras texter. Kastar mig än en gång in i och brottas med ett kapitel eller en platå från boken A Thousand Plateaus. Platå nummer fyra, som har följande titel.

NOVEMBER 20, 1923: POSTULATES OF LINGUISTICS  

Datumet är historiskt. Den 20 november 1923 beslutade man i Tyskland att ersätta den tyska marken med Rentenmark, och därmed stoppades i ett slag den hyperinflation som startades som en direkt följd av skrivningen i det fredsavtal som skrevs under i Versaille 1919 och som avslutade det första världskriget. Texten handlar nu varken om fredsavtalet eller om Tysklands valuta, den handlar om olika sätt att så på och förhålla sig till språk. Den texten använder jag som karta för vägen in i det akademiska året 2013/2014, och den inleds på följande sätt.

I. "Language Is Informational and Communicational"

When the schoolmistress instructs her students on a rule of grammar or arithmetic, she is not informing them, any more than she is informing herself when she questions a student. She does not so much instruct as "insign," give orders or commands.

Dessa ord väcker kanske många pedagogers vrede eller indignation. Skulle vi lärare tvinga studenterna till lydnad? Aldrig! Vårt uppdrag är att locka eleverna till studier och lärande. Så är det säkert, om lärarna själva tillfrågas, men här handlar det inte om pedagogik, det handlar om kulturell förändring. Kunskap är till stor del ett resultat av följande efter auktoriteter, och hur mycket den som ställer inför en klass än försöker förneka det så är hen en auktoritet. Vem sätter betyg och bedömer prestationen? Läraren. Då så, saken borde vara avgjord. Tanken skall dock inte läsas som en kritik mot lärare, och texten innehåller inga förslag på alternativa pedagogiska metoder. Här handlar det som överallt annars i texter av Deleuze och Guattari om lansering av begrepp och tankeverktyg som kan användas för att förstå kultur.  

A teacher's commands are not external or additional to what he or she teaches us. They do not flow from primary significations or result from information: an order always and already concerns prior orders, which is why ordering is redundancy.

När läraren talar och det som sägs i klassrummet eller föreläsningssalen har inget med information att göra. Ingen kunskap förmedlas från en sändare till en mottagare. Rollförelningen mellan parterna och ansvaret liksom makten är givet på förhand, i och genom respektive parts position i utbildningssystemet. Det spelar ingen roll hur läraren talar till sina elever, allt som sägs kommer att fungera som ett slags order, indirekt eller direkt. Detta kan man som lärare välja att förneka eller så kan man förhålla sig aktivt till det och integrera tanken i sin pedagogiska gärning och undervisningsvardag.

Den bärande tanken genom hela platån är att ord ger upphov till effekter som inte går att förutse eller planera för, bara förhålla sig till och vara mottaglig för. Det ska som sagt inte läsas som en kritik mot någon specifik pedagogik. Detta är en analys av kultur och av språkets olika roller i och för kulturell förändring.

Deleuze och Guattri utgår från en posthumanistisk syn på människan och subjekten genom vars interaktion kultur skapas. Förståelsen eller utgångspunken bygger på tanken att människa är ett resultat av processer som försiggår på ett strukturell plan, ett slag dubbelriktad process av ömsesidig tillblivelse. Människa är för Deleuze och Guattari ett emergent fenomen, en interaktiv helhet bestående av olika delar som först i efterhand går att identifiera. Människa är inget som går att bestämma på förhand, utan ett resultat som först i efterhand går att förstå med hjälp av en analys av"det" som gjorde skillnad i just detta sammanhang. Och det är just så som filosoferna ser på språkets roll i undervisningen, som någon underordnat. Makten som finns i relationen mellan lärare och elev reglerar utfallet långt mer än språket, vilket alltså kan och bör uppfattas som redundant. Tanken om lärande som synonymt med transferering av information, på effektivast och snabbast möjliga sätt, är därmed oförenlig med den filosofi som här skrivs fram. Och det är även mitt argument mot den förvandling av skolan och Sveriges högre utbildning som håller på att genomföras. Även i min roll som forskare och disputerad lärare på högskolan påverkas jag av den maktrelation jag tvingas in i av systemet. Utbildningsministern må säga en sak och beskriva sina visioner i ord, men besluten som tas får helt andra effekter när de omsätts i handling på landets högskolor och universitet.

The compulsory education machine does not communicate information; it imposes upon the child semiotic coordinates possessing all of the dual foundations of grammar (masculine-feminine, singular-plural, noun-verb, subject of the statement-subject of enunciation, etc.).

Makt finns överallt. När vi talar om något så pass trivialt som att vi är uppåt innehåller uttalandet en värdering, för upp är mer värt och bättre än ner. Trivialt som sagt, men tänk då i termer av genus. Manligt har ett högre värde än kvinnligt, oavsett vad vi säger oss mena egentligen. Ordet manligt är obegripligt utanför det språkliga system som ger innebörd åt ordet, och därför tvingas även den som vill bryta mot rådande maktordning till underordning. Makten innehas inte av någon, den är en effekt av den aktuella relationen. Makten, kanske man kan säga, finns och reglerar utfallet av kollektiva handlingar mellan orden och mellan människorna som kommunicerar. Orden blir härigenom devis överflödiga. Orden och språket effektuerar bara den ordning som redan finns där och som uppstår i samspelet mellan aktörerna som interagerar med hjälp av orden och språket. Visst spelar orden roll, men inte alls lika stor roll som man till vardags tror. Även detta kan man välja att bortse från, eller, vilket jag ämnar göra här, använda som ett analytiskt redskap för att se på och förstå kultur.

The elementary unit of language - the statement - is the order-word. Rather than common sense, a faculty for the centralization of information, we must define an abominable faculty consisting in emitting, receiving, and transmitting order-words. Language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. "The baroness has not the slightest intention of convincing me of her sincerity; she is simply indicating that she prefers to see me pretend to agree."

Exemplet här ovan med den överordnade som inte är intresserad av vad den underordnade anser om eller hur man uppfattar uppmaningen från den överordnade är talande och intressant. Det visar på språkets redundans, informationen är inte det viktiga när ett direktiv kläs i ord, det är effekten. Det centrala är att ordens intention efterlevs, att den överordnades vilja utförs. Och så länge det blir som det var tänkt är allt i sin ordning, då spelar valet av ord ingen som helt roll. Språket utgör därmed bara en del av många andra i ett komplext samspel, en relation bestående av olika parter som inte bara är människor. Och för att visa på att det är sammanhanget och inte individerna som är vad som ger upphov till effekter kan man tänka sig att baronessan en stund senare tillrättavisas på liknande sätt av sin man baronen, vars ord ger upphov till andra effekter.

Att begränsa analysen av kultur till språk är som synes meningslöst, för språket är bara en delaspekt av det långt mer komplexa sammanhanget som kultur utgör, eller åtminstone här och med hjälp av dessa tankeverktyg förstås och analyseras som. Vill här liksom i tidigare bloggposter som handlar om Deleuze och Guattaris texter påpeka att varken jag eller dem talar om hur det är. Här och deras texter är det tankeverktyg som presenteras, används och reflekteras över.

We see this in police or government announcements, which often have little plausibility or truthfulness, but say very clearly what should be observed and retained. The indifference to any kind of credibility exhibited by these announcements often verges on provocation. This is proof that the issue lies elsewhere. Let people say...: that is all language demands. Spengler [Läs mer här] notes that the fundamental forms of speech are not the statement of a judgment or the expression of a feeling, but "the command, the expression of obedience, the assertion, the question, the affirmation or negation," very short phrases that command life and are inseparable from enterprises and large-scale projects: "Ready?" "Yes." "Go ahead."

Språk uppfattat på detta sätt, eller kultur förstått med hjälp av dessa tankeverktyg, blir till något redundant. Språk och kultur har ingen egen verkan utan är mycket mer ett resultat av det sammanhang vari det som kan iakttas som språk och kultur finns och verkar. Det är språk och kultur som skapas, i och genom interaktion mellan människor och andra aktörer som samverkar. Och det är i och genom sammanhang som makten ger upphov till effekter. Människa är ett resultat av kultur och av språk samtidigt som språk och kultur är ett resultat av interaktion mellan människor. Därför är inget, allt blir till i och genom handling.

Words are not tools, but we give children language, pens, and notebooks as we give workers shovels and pickaxes. A rule of grammar is a power marker before it is a syntactical marker. The order does not refer to prior significations or to a prior organization of distinctive units. Quite the opposite.

Tänker ibland på min dotter, på det som hände en sommar för länge sedan nu. Det var när hon höll på att bli vuxen. Sommaren när hon fått bröst och var mitt i den kroppsliga förvandling som alla barn genomgår i puberteten. Kroppsligen var hon vuxen, men inte intellektuellt. Den sommaren påpekade hon vid upprepade tillfällen, med obehag i rösten, hur olika män "tittade" på henne, på ett helt nytt sätt. Och hon visste inte hur hon skulle hantera detta. Tänker vidare på hur hon några år innan detta hände kämpade med språket, och på de skyltar man hade i henne skola, där man visa mjuka och hårda vokaler. Det var två barn som höll i orden, en pojke och en flicka. Och, surprise, surprise, det var en pojke som höll i de hårda vokalerna och en flicka höll de mjuka. Min dotter, liksom alla i hennes klass, och alla andra elever som gått i en skola som använt samma undervisningsmaterial, lärde sig inte bara att tala och hantera ord och bokstäver. Det lärde sig även att förknippa hårdhet med manlighet och mjukhet med kvinnlighet. Vidare lärde sig pojkarna överordning och kvinnorna underordning. Den där sommaren är för länge sedan förbi. Idag har min dotter inte bara lärt sig hantera männens blickar, hon har även inordnat sig i det kulturella system som gör det svårare för henne att få sin röst hörd och som underlättar för hennes bror. Språket är redundant och makt har väldigt lite med vad någon säger att göra, makten finns inbyggd i kulturen. Ingen har makt, makt är resultatet av interaktion och ligger djupt inbäddad i de sammanhang som interaktionen mellan aktörer ger upphov till.  

Information is only the strict minimum necessary for the emission, transmission, and observation of orders as commands. One must be just informed enough not to confuse "Fire!" with "Fore!" or to avoid the unfortunate situation of the teacher and the student as described by Lewis Carroll (the teacher, at the top of the stairs, asks a question that is passed on by servants, who distort it at each step of the way, and the student, below in the courtyard, returns an answer that is also distorted at each stage of the trip back).

Språk är inget i sig själv, dess mening och effekterna som språkanvändningen ger upphov till, kräver ett sammanhang för att kunna effektueras och iakttas. Och handlingen föregår alltid språket som uppmaningen kläs i. Språket är ett slags efterhandskonstruktion, eller något i sammanhanget redundant. Om man som lärare, politiker, företagsledare eller medmänniska glömmer det eller förnekar att det skulle vara så. Om man utgår från att det är viktigare vad man säger än vad man gör eller hur ens ord uppfattas, så kommer den uppfattningen så klart att påverka hur man ser på världen och vad som är möjligt att göra eller hur det som händer skall uppfattas. Utfallet av interaktionerna man som människa deltar i bestäms av den rollfördelning som kulturen består av, det har inget med vilka ord man använder att skaffa.

Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence—a Judgment, as Kafka put it.

Det går inte att tala neutralt om något, allt som sägs bär på och kanaliserar effekter av rådande maktordningar. Visst kan man försöka använda alternativa ord för att försöka visa på makten, men det är trots allt vad man gör som är det viktiga. Vad man menar med sina ord eller handlingar har ingen betydelse för utfallet. En handlings värde kan bara bedömas utifrån dess effekter.