En utsåld, cynisk (skön, ny) värld ...

Är i år tröttare än någonsin. Vet i skrivande stund inte om eller hur jag ska kunna hitta inspiration till ännu ett år i den akademiska grottekvarnen. Mitt uppdrag som lärare, forskare och docent i Etnologi utarmas mer och mer för varje år. Det finns en gräns, och att påbörja ett nytt arbetsår med en känsla av att det nu är nära, det är inte bra. Det är allvarligt, och jag hoppas att jag har fel. Längtar efter glädjen som kunskapsutveckling och lärande kan ge, men fasar för fler och mer betungande administrativa uppgifter. Vet att skrivande är en lisa, men just därför håller jag på att gå under av kval när det inte riktigt fungerar. Hittar inte orden, och det känns som jag upprepar mig. Har kanske gått varvet runt här? Och ändå har inget hänt. Det blir snarare värre, där ute i samhället, skolan och med kunskapen, jämställdheten och solidariteten.

Det är en kall och cynisk värld som växer fram, där saker inte nämns vid sina rätta namn. Ett samhälle där man förväxlar kunskap med vinst och där man inte tar hand om varandra, bara sin egen budget och ekonomi, det är ett samhälle som är långt ifrån hållbart. Det är ett samhälle jag ägnar min tid och min kraft åt att bekämpa. Det är den ENDA som får mig att fortsätta skriva här, även om det just nu känns fruktansvärt motigt.

Läser om JB-koncernens konkurs, och kan inte fatta att det är sant att över en miljard av våra gemensamma skattemedel har plöjts ner i ett företag som säger sig värna kunskap och utbildning. Hur är det möjligt? Hur kan det få fortsätta? Det samhället får uppleva och tvingas ta kostnaderna för här är helt normalt i företagsvärlden. Därför är det fullkomligt förkastligt att driva skolor, vars mål ska vara att säkra samhällets behov av kunskap, efter ekonomiska principer och med målet att göra vinst. Det är galet, och ändå verkar ingen ansvarig se, förstå eller bry sig. Det gör mig mörkrädd att läsa vad JB-konsernens chef säger, som kommentar till konkursen. För alla oss andra, alla vi som värnar kunskapen, är konkursen ett gigantiskt misslyckande för Sveriges utbildningspolitik. Ett varnande exempel på hur det (förr eller senare) går när man tvingar skolan att ta mer ekonomiska hänsyn än kunskapsmässiga. Konkursen i skolkoncernen är INGET tecken på att friskolesystemet fungerar, det är ett varnande exempel på motsatsen! Jag ryser när jag läser vad VDn Anders Hultin skriver i DN.

Hård konkurrens. Dagens elever och föräldrar är kritiska och kvalitets­medvetna, och skolor som inte håller måttet väljs bort. Därför menar jag att John Bauers exempel visar att friskolesystemet fungerar. Vi har på många platser inte hållit den kvalitet som krävs, skriver företagets vd Anders Hultin.

I torsdags förra veckan meddelade JB Education att vi avvecklar vårt engagemang i svensk grund- och gymnasieskola. Flera år av minskande elevkullar har lett till överkapacitet i form av tomma skolplatser på både fristående och kommunala gymnasier. Vi ser inte längre att det är försvarbart att fortsätta vår verksamhet – vare sig från ekonomiska eller utbildningsmässiga utgångspunkter.

Ägarna fick sin vinst, och samhället får betala kostnaderna, inte bara för konkursen utan även för att säkra elevernas framtida utbildningsbehov. Det är bara i ett samhälle som värnar pengar och företag mer än kunskap och medborgare som något sådant kan få hända. Eller vänta lite, det får inte bara hända, det omtalas dessutom som kungsvägen till ett bättre och mer hållbart samhälle. Hur är det möjligt?!

Tvingar mig att hämta kraft för att orka. Vill inte leva i ett kunskapsförnekande samhälle. Ger inte upp. Tror på kunskapen. Hoppas att förnuftet ska segra. Samtidigt hopar sig orosmolnen. Ekonomiseringen accelererar, och försvaret för det öppna samhället försvagas. Läser om medierna, som jag anser ska vara fria, granskande och där vinstkraven liksom i skolan försvårar det uppdraget. Läser om hur mycket ägarna tjänar på att köpa och sälja anrika tidningar, och om hur dess verksamhet styckas upp och säljs samt hur samhällsgranskningen urvattnas. Kanske står vi inför en ny guldålder för journalistiken, eller också står vi inför en värld där dem som ska granska makten ägs av makten, liksom dem som ska utbilda samhällsmedborgarna. En farlig värld, om man frågar mig!

Nyligen sålde New York Times Boston Globe till miljardären John Henry, som också äger fotbollsklubben Liverpool och amerikanska fotbollslaget Red Sox. Det får Financial Times-krönikören Gideon Rachman att utbrista på Twitter:

”Tidningar kanske håller på att bli som fotbollsklubbar: leksaker för rika män. Nya ägaren till Boston Globe äger även Red Sox/Liverpool.”

Tidningen The Guardians mediekrönikör Emily Bell kallar affären ett äktenskap mellan ”gammelmedia och nya pengar”. Hon menar att det är ett tidens tecken att en prestigeinstitution på amerikanska östkusten köps av en entreprenör från Silicon Valley.

SvD-skribenten Sam Sundberg frågar sig om köpet innebär att vi står inför en ny guldålder för journalistiken, läs mer här.

Står vi på ruinens brant? I mina mörkaste stunder känner jag så. Och följande artikel i dagens tidning gör mig inte lugnare. Thomas Franzén skriver i SvD om en hotande finansbubbla. Och med Anders Hultins ord i färskt minne är det svårt att känna sig lugn. Om och när alla aktörer tror sig om att vara vinnare, och i en värld där det går att tjäna pengar (ibland mer pengar) på konkurser och nedgångar, är risken överhängande att det även här blir skattebetalarna som får stå för notan.

Strävan är nu att konsekvenserna på finansmarknaderna skall kontrolleras genom sinnrika regleringar. Man vill befria penningpolitiken från problem med finansiell stabilitet. Internationella Valutafonden skriver om valutaregleringar för att komma till rätta med effekterna av extrem penningpolitik. Det påminner om 1970-talet när inkomstpolitik och finansregleringar sågs som lösningen på att lönebildningen inte fungerade.

Men regleringar kan inte kompensera för att kapitalmarknaden inte fungerar. De flyttar ohållbara beteenden till andra oreglerade sektorer. När bubblor sedan spricker, finner man liksom vid tidigare finanskriser att det som inte reglerats är betydelsefullt. Staten tvingas ingripa och stödja nya branscher.

En del tror att avkastningskraven kommer ner av sig själv genom yttre tryck. Men kraven styr beteenden. Företag kämpar för vinsterna. Anpassningen blir långsam och arbetslösheten hög.

Något fundamentalt är fel i samhället, och felet är grundläggande. Och när kunskapen inte finns och förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället, då ökar riskerna. Det är ju redan i utgångsläget riskfyllt att vara företagare. Hur bygger man ett hållbart samhälle? Tacksam för att Franzén ställer den frågan i sin artikel.

Hur skapas en långsiktigt hållbar lärande kapitalmarknad? Dagens diskussion utgår från modeller som inte beaktar de mekanismer som orsakat problemen. Det är som om en byggare skall åtgärda fukt i ett hus utan att ha en modell för hur fukten trängt in. Det finns från detta perspektiv ingen grund för tvärsäkerhet om politiken. Många behöver tänka om. En viktig uppgift för Riksbanken är att bidra till ett nyfiket och kreativt samtal om penningpolitikens förutsättningar. Lars EO Svenssons hållning kan kritiseras. Men det mest allvarliga är att majoriteten låste sig vid ett torftigt intellektuellt försvar istället för en ordentlig makrodiskussion. Nu kämpar Riksbanken i konkurrens med Finansinspektionen om att få besluta om regleringar, i stället för att lita till den makt som kommer av god analys. Problem med skuldsättning måste förklaras med att de människor som sätter avkastningsmål inte arbetar i spararnas intresse. Sådan analys underlättar lärande och minskar social oro.

Torftiga intellektuella försvar. Inget skrämmer mig som den växande torftigheten på det intellektuella området. Skolan ska inte ha ekonomi i fokus, utan kunskap. Det är vad jag kommer att ägan året åt att kämpa för, det och främjandet av en intellektuell utveckling. Tar ett djupt andetag och hoppas på att inspirationen kommer tillbaka, liksom orken och lusten att skriva.