Språkfilosofiska reflektioner 2

Språket är så fullkomligt integrerat i livet och kulturen att det bara i undantagsfall gör sig påmint, till exempel när kommunikationen havererar eller när det uppstår missförstånd. Språket är emellertid aldrig passivt och neutralt, det har en egen verkan på världen. Effekterna av språket är lika viktiga att lägga märke till som dess redundans. Förstår att det kan låta motsägelsefullt, men det bör påpekas för det som alltid står i fokus hos Deleuze och Guattari är sammanhang. Helheter är vad filosoferna intresserar sig för och skapar verktyg för att analysera. Resultatet av samverkan mellan delar, konsekvenser av tillblivelseprocesser.

Letar på nätet för att hitta en förklaring till begreppet order-word som används flitigt i texten, men hittar ingen, bara länkar till word order. Inser att order-word är Deleuze och Gutarris sätt att tala om ord som har en egen verkan i och på världen. Tror just nu i alla fall att jag landar i den definitionen, att order-word är ord som lever sitt eget liv och som ger upphov till kulturella effekter. Det handlar alltså inte om ord som sitt, ät eller liknande ord som är uppmaningar, i alla fall inte primärt. Vill påpeka att jag kan komma att ändra uppfattning ifråga om detta, men just när, för att komma igång igen, får det fungera som utgångspunkt. Skriver om mina reflektioner explicit här för att visa hur jag arbetar mig in i originaltexten. Transparens är viktigt i alla analyser av kultur, det är humanioras enda sätt att närma sig objektivitet.

The hard part is to specify the status and scope of the order-word. It is not a question of the origin of language, since the order-word is only a language-function, a function coextensive with language.

Det handlar alltså inte om språkets ursprung, för det är en omöjligt fråga. Språk har ingen början och heller inget slut. Språk förändras i och genom att det används i vardagen, av många olika människor. Språk är som kultur processer, icke-linjära förändringsprocesser. Och språket både förändras och förändrar. Vad vi har att göra med är ömsesidig tillblivelse. Deleuze och Guattari intresserar sig för och uppmärksammar språkets performativa egenskaper, språkets agens och de väljer att tala om språk i termer av order-word. Ordnande ord, ord med agens nog att förändra, det är utifrån det perspektivet och med den ingången de närmar sig språket.

If language always seems to presuppose itself, if we cannot assign it a nonlinguistic point of departure, it is because language does not operate between something seen (or felt) and something said, but always goes from saying to saying.

Språket som föregår sig själv, ord som hela tiden verkar syfta bakåt på något annat, något undflyende. Det blir så om det inte finns en startpunkt, bara tillblivelse. Då finns ingen plats att utgå från eller studera förändring i relation till. Om språket är en icke-linjär process finns bara förändring, upprepad förändring. Det är vad språket är, om man tvingas definiera begreppet med hjälp av några få ord, högst förenklat. Språk opererar inte mellan, är inget medium för kommunikation av tankar och känslor mellan subjekt. Språk är något i kraft av sig själv och det är detta något som platån Postulates of Linguistics handlar om.

We believe that narrative consists not in communicating what one has seen but in transmitting what one has heard, what someone else said to you. Hearsay. It does not even suffice to invoke a vision distorted by passion.

Språket i kraft av sig själv, vilket så klart är en omöjlighet, eftersom inget är något på egen hand, utanför det sammanhang som ger det mening, är vad det handlar om här. Framförallt handlar det om att lansera en teknik för att skaka av sig rådande uppfattningar som finns i kulturen vi som läsare av texten lever i och som kan påverka analysen. Minns att språket och följaktligen även uppfattningar om språket alltid föregår varandra. Ingen kan börja helt och hållet från början, allt är bara en fortsättning på det som fanns före. Vad vi har att göra med och här försöker förstå är inte ett kommunikationsverktyg. Språk är upprepning av ord, ord som kommer någon annanstans ifrån. Ord uppstår inte i mitt huvud och sprids därifrån. Mitt huvud är snarare ett slags relä, en omkopplingsstation för språket som helhet. Subjekten blir därmed till noder i det kulturella nätverket. Och en nod kan fungera mer eller mindre bra, vilket ger upphov till distorsion eller resonans. Det är ett sätt att förklara och tänka kring språklig förändring, ett annat sätt än det vanliga. Och det är som jag ser på saken själva poängen med att läsa Deleuze och Guattri, inte för att inhämta fakta om världen, utan för att få verktyg som kan användas för att reflektera över tillvaron med hjälp av.

The "first" language, or rather the first determination of language, is not the trope or metaphor but indirect discourse. The importance some have accorded metaphor and metonymy proves disastrous for the study of language. Metaphors and metonymies are merely effects; they are a part of language only when they presuppose indirect discourse.

Effekter är konsekvenser av något som händer i en relation, ett sammanhang. Det är kanske svårt att se skillnaden, om man låst fast sig vid tanken på att världen består av odelbara enheter som interagerar. Utgår man från en sådan syn, då blir effekten den att man uppfattar metaforer, metonymier och så vidare som avgränsade enheter med egen verkan i och på världen. Deleuze och Guattari väljer att istället betrakta dem, i alla fall analytiskt, som effekter vilka uppstår som ett resultat av interaktion inom ramen för ett sammanhang. Indirekt diskurs handlar om ett slags brus som uppstår när ord utväxlas i ett samtal. Tänk på hur det kan vara och upplevas när man är utomlands i ett land där man inte behärskar språket. Där och då blir orden till brus, något obegripligt. Ändå går det att se hur bruset har mening för dem som utväxlar ord sinsemellan och stannar man länge på platsen kanske man lär sig språket och då får det meningen även för mig. Brus är emellertid det första språket. Även för små barn är språket ett brus, ända tills de upptäcker att de får en reaktion, att föräldrarna uppskattar när de säger mamma eller pappa. Därifrån, genom att härma och upprepa, genom att utvärdera effekten av härmningarna och upprepningarna byggs förståelsen för språket upp och barnet kan börja använda orden för att bemästra världen och uppfylla sina önskningar. Därför är order-word en fungerande förståelse för språk. Ur bruset växer språket, indirekt, genom att ge upphov till effekter.

Här kan det finnas en poäng med att påpeka att Deleuze och Guattari utgår från en post-humanistisk förståelse för människan. Liksom Foucault ser de inte på subjektet som något helt och odelbart, utan som en effekt av de sammanhang som människan ingår i. Människan är inget i sig utan blir till genom att interagerar med varandra och med världen. Människan går med en sådan förståelse bara att studera genom att iaktta effekter av handlingar och interaktion. Ingen del i helheten som människan blir till i och genom är viktigare än någon annan. Samma gäller för språket. Människorna är lika viktiga för språket som språket är för människorna, kanske man kan säga. Ingen del kommer först, allt och alla samproduceras i en och samma icke-linjära tillblivelseprocess.

There are many passions in a passion, all manner of voices in a voice, murmurings, speaking in tongues: that is why all discourse is indirect, and the translative movement proper to language is that of indirect discourse.

Allt får mening indirekt, eftersom den alltid uppstår i ett sammanhang. Diskursen, oavsett vad man lägger i begreppet, är med andra ord indirekt. Därför både har och inte har diskursen en egen verkan i och på världen. Allt beror på utifrån vilket perspektiv och med vilken intention, med vilket syfte, som diskursen studeras eller hur man använder begreppet. Även kunskapen om världen fungerar på samma sätt, aldrig direkt, alltid indirekt. Kunskap är inget i sig, det är en effekt av interaktion mellan människor och starkt påverkat av makt (som också är relationell och kontextuell). Det enda som går att studera blir med andra ord effekter, för det är det enda som existerar.

Benveniste denies that the bee has language, even though it has an organic coding process and even uses tropes. It has no language because it can communicate what it has seen but not transmit what has been communicated to it. A bee that has seen a food source can communicate the message to bees that did not see it, but a bee that has not seen it cannot transmit the message to others that did not see it. Language is not content to go from a first party to a second party, from one who has seen to one who has not, but necessarily goes from a second party to a third party, neither of whom has seen.

En elegant beskrivning, med hjälp av ett konkret exempel, på språkets indirekta natur. Simulacra är ett annat ord eller begrepp som fångar samma innebörd, en kopia utan original. Det handlar om att arbeta upp en förståelse för språket och kunskapen om världen som går ut på att inse det omöjliga i alla företag med syfte att nå till världens och tingens innersta kärna. Det är ett hopplöst uppdrag, för det finns ingen kärna. Allt är delat och delbart, i oändlighet. Det handlar inte om att säga att allt går eller att inget finns, det handlar om att förstå förutsättningar för förändring, vilket är kunskaper som behövs om man vill studera levt liv eller kultur. Emergens, unika ting eller fenomen som består av ett slags sammansättning av diametralt olika, andra delar. Allt och alla, förstått på detta sätt, är fenomen som uppstår på en specifik skalnivå. Och det vi kan och bör studera är förutsättningarna för fenomenen som befolkar vår värld. Människan är en unik varelse, som egentligen består av kött och blid, vilket egentligen är molekyler, vilket egentligen är ... Deleuze och Guattari vänder sig mot detta ord egentligen, ingenting är något egentligen. Allt är och blir vad vi människor uppfattar det som genom att ingå i olika sammanhang. Världen kan bara nås indirekt, kunskap är alltid förmedlad. Och samma gäller för språk.

It is in this sense that language is the transmission of the word as order-word, not the communication of a sign as information. Language is a map, not a tracing. But how can the order-word be a function coextensive with language when the order, the command, seems tied to a restricted type of explicit proposition marked by the imperative?

Tror jag slutar där, med ett frågetecken. Tar helt enkelt en paus, för det kanske räcker så, fler ord behövs inte i denna bloggpost. Det finns ingen början, inget slut, bara icke-linjär tillblivelse. Jag återkommer, och fortsätter reflektera kring språk, om och när andan faller på och tillfället är det rätta.