Språkfilosofiska reflektioner 7

Språkets redundans, det överflöd av mening som orden bär på, när och där de används, är viktig att reflektera över om man ska förstå språk med hjälp av Deleuze och Guattari. Överallt finns det överflöd. Mängden tvingar till val för allt kan aldrig beaktas. Det är ett sätt att förstå förändring och slump, som ett resultat av påtvingade val. Ur mångfalden och trängseln, i rörelsen, fångas eller urskiljs delarna som ger processen en riktning. Men det är inte bara så att orden bär på redundans, de betyder dessutom olika saker för olika individer. Kultur bärs upp och kommuniceras mellan individer, var och en med sin personliga historia. Det finns därför ingen exakt samsyn, bara olika uppfattningar om mer eller mindre snarlika innebörder. Redundans är överflöd, inte bara onödig upprepning. Det är i alla fall vad jag kommer att tänka på när jag läser Nietzsche och hittar följande aforism: "Språkets fara för tankens frihet. - Varje ord är en förutfattad mening." Varje ord bär på mening redan innan det används i en språklig situation, för att det tidigare använts i andra språkliga sammanhang. Inget ord är unikt och nytt, allt är använt av andra tidigare. Ord är på det sättet ett slags återkomst, av ett slags kopia. Redundans och förutfattade meningar, det är vad som förändrar språket, inifrån, under vägs, genom interaktion. Häri finns nyckeln till förståelsen för språkets dynamik. Språket bär på en implicit sprängkraft, underifrån, inifrån, i handling.

Språk går aldrig att frikoppla från sammanhanget där det används, för det har ingen egen innebörd. Mening skapas i situationer där språket används för kommunikation, och liksom övriga delar i sammanhanget uppstår betydelsen i och genom samverkan mellan delarna, som ett resultat av interaktionen konsekvenser. Ingen del är, allt och alla blir och får betydelse gemensamt och ömsesidigt. Helheten måste därför alltid beaktas om man vill förstå.

There is no individual enunciation. There is not even a subject of enunciation. Yet relatively few linguists have analyzed the necessarily social character of enunciation. The problem is that it is not enough to establish that enunciation has this social character, since it could be extrinsic; therefore too much or too little is said about it.

Artikulationen av ord härrör inte från subjektet som talar. Uttalet av orden skapas inte av mig, för det är så mycket mer än ett JAG som krävs för att ord ska kunna uttalas och förstås samt ger upphov till effekter. Mening kännetecknas på det sättet av överflöd och redundans, av förutfattade meningar och missförstånd. Om ingen lyssnar är uttalandet och artikulationen meningslös. Alla dessa delar måste vägas in i analysen. Och eftersom det aldrig går att fånga allt kommer antingen för lite, eller för mycket att bli sagt om språket. Deleuze och Guattari återvänder ofta till den tanken, att det som undersöks aldrig kan preciseras närmare än, fler än en, men färre än många. Antingen för lite, eller för mycket. För att mening ska uppstå krävs lite mer än något, men inte för mycket. Lagom är det tillstånd av jämvikt som alla relationer och processer strävar efter men som är svårt att kalibrera fram. Det är som jag ser på saken kulturvetarens uppgift, att försöka hitta eller konstruera verktyg som kan användas för att kalibrera den kulturella tillblivelseprocessen. Kultur är ett slags evig strävan efter jämvikt, en process som hela tiden riskerar att stanna av och dö eller att bli exponentiell och spränga alla gränser. Däremellan finns förutsättningarna för fortsatt liv, mellan allt och alla som bygger helheten.

The social character of enunciation is intrinsically founded only if one succeeds in demonstrating how enunciation in itself implies collective assemblages. It then becomes clear that the statement is individuated, and enunciation subjectified, only to the extent that an impersonal collective assemblage requires it and determines it to be so.

Det är det kollektiva assemblaget som utgörs av allt och alla inom ett givet sammanhang, den kulturella helheten, som gör uttalandet individuellt och som fäster det vid subjektet. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är att subjekt inte finns, att individer och individtänkande är konsekvenser av kollektiv interaktion. Deras filosofi är posthumanistisk.

It is for this reason that indirect discourse, especially "free" indirect discourse, is of exemplary value: there are no clear, distinctive contours; what comes first is not an insertion of variously individuated statements, or an interlocking of different subjects of enunciation, but a collective assemblage resulting in the determination of relative subjectification proceedings, or assignations of individuality and their shifting distributions within discourse.

Språket är en del av helheten, liksom individerna som talar. Allt och alla är delar i den helhet som ger allt och alla sin mening. Ingen del är mer värd eller överordnad någon annan, allt och alla är beroende av varandra för att balansen i tilblivelseprocessen ska kunna upprätthållas. Det är en ömtålig process, som hela tiden riskerar att stanna av och dö, eller gå över styr. Därför går kultur eller språk aldrig att kontrollera, det går bara att följa med i flödet. Detta gäller även människan, som tvingas kliva ner från tronen och inse att hen bara är en av delarna som bygger helheten. För sig är människan så klart viktigast, men inte för helheten. Det är viktigt att acceptera den premissen, om man vill förstå och hänga med i resonemangen som Deleuze och Guatari för, om språk och annat. Helheten föregår delarna och det är i och genom sammanhang som mening uppstår och överförs.

Indirect discourse is not explained by the distinction between subjects; rather, it is the assemblage, as it freely appears in this discourse, that explains all the voices present within a single voice, the glimmer of girls in a monologue by Charlus, the languages in a language, the order-words in a word. The American murderer "Son of Sam" killed on the prompting of an ancestral voice, itself transmitted through the voice of a dog.

Språk är aldrig endimensionella, även språket är en en dynamisk helhet, i den helhet som kulturen utgör. Alla delar av assemblaget består av mindre delar, som byggs upp av mindre delar. Därför handlar det alltid om skalnivåer, om emergens. Eftersom ingen del bär på någon egen mening, eftersom allt får sin innebörd i och genom ett sammanhang så är det dit, till den aktuella nivån av sammanhanget som den analytiska blicken ska riktas, om man vill förstå. Inte på nivån under eller över, utan där, på den nivå där meningen uppstår och konsekvenser går att iaktta. 

The notion of collective assemblage of enunciation takes on primary importance since it is what must account for the social character. We can no doubt define the collective assemblage as the redundant complex of the act and the statement that necessarily accomplishes it.

Definitioner går att göra, och man måste ha de, för att kunna leva tillsammans med andra. Även om mening är komplex och föränderlig så finns den och den går att studera. Men mening är inget i sig själv, den är alltid upprätthållen och kontextberoende. Föränderlig.

But this is still only a nominal definition; it does not even enable us to justify our previous position that redundancy is irreducible to a simple identity (or that there is no simple identity between the statement and the act). If we wish to move to a real definition of the collective assemblage, we must ask of what consist these acts immanent to language that are in redundancy with statements or constitute order-words. 

En riktig definition av ett aktuellt kollektivt assemblage kräver en annan typ av frågande, ett annat sätt att närma sig det man vill studera. Fråga inte vad det är! Fråga istället vad som och hur det blir möjligt. Vad krävs för att det vi känner igen som "det" skall kunna existera, på det sätt vi vant oss vid? Tänk processer och strävan efter jämvikt. Beakta mellanrummen och försök se rörelse och förändring. Med en sådan blick ökar chansen att förstå språk på ett annorlunda sätt än det man vant sig vid. Om detta nya sätt är bättre eller sämre bestäms av syftet med studien och av konsekvenserna av handlingarna som utförs i sammanhanget.