Skillnader 3

Tänkande uppstår i sammanhang. Eftersom tankar bygger på premisser skapas system som tvingar tänkaren att acceptera saker som på ett intuitivt plan ger upphov till dissonans. Tänkande kring skillnad blottlägger detta och gör det svårt att tala förutsättningslöst om skillnad. Skiljelinjen i tänkande är dessutom ontologisk. Vill man tänka om skillnad med verktyg hämtade från Deleuzes verktygslåda tvingas man in i ett sammanhang som man kanske inte är bekväm i. För att ett resonemang ska hänga samman och kunna användas för att förstå krävs att man accepterar sådant som går på tvärs mot det sunda förnuftet, det vill säga det förnuft som alla har och använder i vardagen och i situationer som är oproblematiska och mer eller mindre kända.

Sunt förnuft är något som Deleuze avfärdar. En av premisserna för hans tänkande är att det inte existerar något sunt förnuft. Vanetänkande finns och det fungerar i vardagen, det är kanske till och med en förutsättning för kultur. Alla kan inte alltid tänka analytiskt, självständigt, kritiskt. Det skulle ta fokus från det som är här och nu. Samhället skulle inte fungera om alla bara ägnade sig åt att förstå ontologin som utgör grunden för allt annat. Livet måste levas också. Vardagen är oundviklig för kulturens överlevnad. Men vill man tänka med Deleuze måste man överge det sunda förnuftet, för det leder tanken fel och det är ett illa valt verktyg. Att kunna och vara beredd på att acceptera tankar och premisser som går på tvärs mot intuitionen och allt det man hittills hållit för sant är en förutsättning för att tänka kring skillnad med Deleuze.

Skillnad är en egenskap, det är något i kraft av sig själv. Skillnad är en kvalitet som allt och alla har. En gäckande kvalitet som inte går att beskriva, mäta eller väga. Skillnad för Deleuze, positiv skillnad, handlar om att sluta tänka på skillnad i förhållande till något. Skillnaden finns med andra ord inte i mellanrummen, skillnad är inte relationell. Det är premissen och den gör att man måste (om man vill förstå ontologin) tänka på skillnad som en positiv egenskap. Att det inte går att beskriva skillnaden är ingen grund för invändning mot tanken. Det är en premiss man måste acceptera.

Positiv skillnad är slutsatsen man kommer fram till när man inser och accepterar tanken om att det inte existerar någon enda fast punkt, i Universum eller tänkandet. Allt befinner sig i rörelse, men inget är på väg mot något mål eller från någon startpunkt. Världen och tänkandet förändras genom skillnader som upprepas. Det finns ingen kontinuitet, bara upprepad skillnad. Därför finns ingen betydelsefull eller intressant information i jämförelser eller relationer mellan. Beskriver man något genom att jämföra med något annat har man upprättat en relation mellan, som inte existerar annat i påståendet. Vidhåller man värdet av relationen reser man anspråk på makt, även om jämförelsen inte är värderande. Deleuze ontologi utgår från premissen att världen inte är enhet, den har ingen början, inget slut.

Det enda som finns i en värld utan början eller slut är tillblivelse, ständigt upprepad skillnad. Förändring har inget med kausalitet att göra, i varje upprepning verkar slumpen och därför går inte framtiden att räkna på. Skillnad blir då en positiv egenskap som förklarar förändring. Av detta följer att subjekt och tanken på jag bara är meningsfulla att tala om i vardagen. Ontologin som Deleuze lägger fram har inte plats för subjekt. Ontologin är posthumanistisk. Att jag känner mig som den samma som igår och att jag lägger upp planer för imorgon är bara något jag gör av vana och för att det är otympligt att tänka på mig själv som upprepad skillnad, som en ny individ varje dag, utan kausalt samband med den jag var igår. Tillblivelse är upprepad skillnad. Det finns ingen intern relation mellan det eller den som var och den eller det som blir.

Tänkandet om skillnad är ett verktyg för att bryta upp maktstrukturer. En metod att undvika att dra in andra i en relation som ger upphov till negativa konsekvenser. Om och när människor jämför sig och andra, med varandra, skapas maktordningar som sorterar och skiljer ut, även om det inte var meningen och oavsett om den som jämför och sorterar förfäktar tanken om allas lika värde. Jämförelsen och framhärdandet i att tala om skillnad som något som uppstår mellan, som något relationellt, leder till det. Utgångspunkten för jämförelsen, det som jämförs med, får en privilegierad position. Det som jämförs med blir ett slags norm i jämförelsesituationen. Därför upprättar och understödjer tänkandet kring skillnad som en relation maktordningar.

En avgörande aspekt av Deleuze tänkande är att han vill hitta en ontologi och skapa verktyg som kan användas för att bryta upp maktordningar. Och tänker man skillnad i positiva termer, som något som existerar i kraft av sig själv, då tvingas man se varje del av helheten som unik. Detta betyder inte att man kan bortse från sammanhanget. För det är sammanhanget och konsekvenserna som detta ger upphov till som gör förståelse möjlig. Objekten som världen består av och som utgör helhetens "byggstenar" är aldrig autonoma, bara unika. Sammanhanget är också ett objekt, vars skillnad upprepas. Vad vi har att göra med är nivåer och emergens. Fenomenen som bygger världen kan delas upp i mindre delar i oändlighet, eller kan växa sig enormt stora. Sammanhang handlar inte om samverkan, bara om samtidighet i tid och rum. Varje objekt i helheten, är liksom helheten unik. Tänker man så är världen resultatet av upprepad skillnad.

Tar man denna tanke på allvar tvingas man uppfinna ett nytt språk för att ta om och arbeta med ojämlikhet och ojämställdhet. Det räcker inte att tänka eller vilja gott, vill man bryta med maktordningarna för att undvika negativa konsekvenser krävs handling. Och språk bär på lika mycket agens som allt som existerar i världen. Vill man verka för jämställdhet är det med andra ord en dålig idé att använda samma ord och anamma samma ontologi som utgör problemen som går att iaktta i dagens samhälle. Språket och orden spelar roll och har en egen verkan på det sammanhang vari de används. Därför spelar det roll vilka ord man använder. Vad man tänker eller vill har inget med saken att göra, det enda som räknas är konsekvenser av handling, av tillblivelse. Jag är som sagt en unik del av världen, men jag står inte i förbindelse med den. Jag ingår bara i ett (eller flera) sammanhang och det är sammanhangen som helhet som ger upphov till konsekvenser.

Att tala om skillnad som något relationellt är att tänka med representationer och representationer förutsätter original, som är ett slags norm. Tänker och talar man så om skillnad gör man skillnad, även om man bestämt hävdar allas lika värde. Det går inte att få båda, för det är en kaka som bara kan ätas hel, eller sparas. Vill vi skapa en värld där jämlikhet råder är tänkandet kring skillnad avgörande. Skillnad är en tankemässig vattendelare.

Deleuze uttalar sig dock inte om världen som den är, han ger oss verktyg att tänka med. Som detta, om skillnad. Och tanken om skillnad är en konsekvens av en annan ontologisk premiss, den om blivande. Allt och alla blir, det är en av tillvarons konstanter. Blivande, ständig tillblivelse. Sätter man upp mål, eller tänker man att man har ett ursprung, då för man in ett moment av brist i kalkylen. Och brist förutsätter att förändringen har en inneboende riktning, vilket inte är förenligt med Deleuze ontologi. Tillblivelsen är upprepad skillnad, inget annat. Som sagt, tankar utgör sammanhang och sammanhang ger upphov till konsekvenser. För att något ska bli meningsfullt krävs att det ingår i ett sammanhang. Även om människan inte har något fritt val så kan man i alla fall försöka reflektera över vilka konsekvenser och inneboende premisser de ord och tankar man använder ger upphov till. Och har man sagt a, tvingas man säga b.

Slutar där tror jag, innan jag rör till det. Att tänka är svårt, men förstår man det och accepterar att ingen är felfri, allra minst en själv. Då har man skapat en förutsättning för utbyte av tankar. Det är en bra början. Därför slutar jag här, vid början.