Kommer detta på tentan?

Alla lärare avskyr frågan: Kommer detta på tentan? För när den ställs visar den som ställer frågan att man är mer intresserad av att få sina poäng, än av kunskapen och den egna bildningen. Frågan visar att det för studenten är viktigare att få godkänt än att lära sig, att poäng är viktigare än att skaffa sig kunskaper. Att den frågan ställs oftare idag än för några år sedan visar att något har hänt, i skolan, kulturen och samhället. Vad som hänt är vanskligt att uttala sig om. Och att ägna kraft och energi åt att försöka förstå grundorsaken till att det är som det är nyttar föga. Vad som hänt och varför, egentligen är en meningslös fråga. Att bry sig om den är dålig hushållning med resurser. Att frågan idag allt oftare dyker upp i utbildningssammanhang, vilket alla lärare verkar vara överens om, är dock något värt att ta på allvar. Och att försöka hitta metoder för att komma tillrätta med problemet är viktigt, om vi vill fortsätta bedriva utbildningsverksamhet i Sverige även i framtiden. Frågan handlar om synen på utbildning och kunskap och om ansvarsfördelning.

Varför man läser får betydelse för vad man lär sig. Läser man för att lära spelar tentan en mindre roll än om man bara vill ha sina poäng. Läser man för att skaffa sig kunskaper och förmågor tar man eget ansvar för sin utbildning och kommer att ställa krav på lärarens kompetens och det blir också viktigt för studenten själv att vara tydlig med att förklara vilken hjälp man behöver. Då blir kunskapen central och innehållet det viktigaste. Läser man för att få poäng läggs ansvaret för lärandet på skolan och på läraren och kunskapen förvandlas till ett hinder som står mellan studenten och dennes poäng. När man som lärare, i sin redan pressade vardag, tvingas konfrontera och hantera studenter med en instrumentell och poängfokuserad syn på utbildning, när man inget hellre vill än att ägna sig åt kunskap och innehåll, är det lätt att bli frustrerad. Och när man är pressad och frustrerad är det lätt att skylla på studenterna. Det är inte bara olyckligt utan dessutom orättvist och därtill kontraproduktivt.

Högre utbildning idag har kommit att integreras i samhällsekonomin. Att befolkningens utbildningsnivå är hög anses ge fördelar till landet. Utbildning antas leda till tillväxt, vilket gör det till en nationell och samhällsekonomisk angelägenhet. Ingen vet dock om det är så, för det är svårt att bevisa. Och även om högre kunskap leder till klokare eller i alla fall mer välinformerade och genomtänkta beslut är det fortfarande svårt att kontrollera vad den enskilde faktiskt vet. Betyg och kursmål går emellertid att mäta och som ett led i arbetet med att säkerställa målet om höjd utbildningsnivå i Sverige försöker man således skapa system för att kontrollera att målen uppfylls. Om allmänna medel ska satsas på utbildning har skattebetalarna rätt att ställa krav på hur pengarna används. Detta får konsekvenser, för studenterna och för lärarna. Här finns roten till det onda och själva anledningen till att studenterna ställer frågan: Kommer detta på tentan?

Fokus inom hela utbildningssystemet har kommit att förflyttas från innehåll, det vill säga kunskap, till form, det vill säga poäng och examina. Anledningen till detta är att utbildning har blivit en samhällsekonomisk och politisk fråga. Och det gör att kraven på kontroll ökar. Om och när staten beställer något måste man så klart kontrollera att man får det man beställt. Logiken bakom är inte svår att förstå, det är enkel mattematik. Alla vill naturligtvis ha kunskap och alla reformer som genomförs i skolan och landets högre utbildning görs med allas bästa i sikte, men eftersom man samtidigt vill kontrollera att man får vad man beställt och betalar för kräver samhället kontroll och insyn. Har som sagt inga som helst problem att förstå att och hur det blivit så här, men eftersom jag värnar kunskapen får jag problem, för mitt uppdrag blir härigenom omöjligt. Kunskap och bildning går helt enkelt inte att paketera eller kontrollera.Och ansvaret för individuell kunskapsutveckling och intellektuell fostran kan bara ligga på individen.

Om politiker och allmänhet vill vill höja kunskapsnivån i samhället finns bara en väg, att släppa kontrollen och att lita på lärare och elever. För att få måste man ge. Kunskap är fragil och vetandeprocesser är inte bara ömtåliga, de är också högst personliga och skiljer sig därför åt mellan individer. Utbildning, om det är kunskap som är målet, är helt enkelt en process som inte går att kontrollera. Anledningen till det är att kunskapen är förkroppsligad och finns på insidan. Kunskap är en indirekt kvalitet som bara visar sig i och genom handling. Därför går den inte att mäta. Betyg går att mäta, men betyg är bedömningar, uppskattningar eller kvalificerade gissningar. Och när utbildningssystemet varken litar på lärarna eller studenterna, när det enda systemet är intresserad av är det som går att mäta, då blir konsekvensen den att systemet får det systemet begär: Poäng, betyg och examina. För det är det enda som går att kontrollera.

Detta är en paradox och det kan vara svårt för någon som inte är utbildad att förstå. Särskilt svårt är det att förstå om man kommer som nyantagen till högskolan. Studenterna kommer till högskolan för att lära sig, men när alla bara talar om och intresseras sig för betyg och poäng är det så klart ännu svårare att förstå vad kunskap är. Och i ett samhälle där politik handlar om att bli omvald och där handlingskraft är en uppskattad egenskap är det lätt att se varifrån krav på kontroll kommer och att kunskap hamnar i bakgrunden.

Jag började läsa på högskolan 1991 och har studerat på heltid sedan dess. Jag har fortsatt att läsa och skaffar mig nya kunskaper hela tiden och dessutom forskar jag själv. Målet för mig har hela tiden och är fortfarande att lära, lära mer och att förstå bättre. Jag brinner för kunskap och älskar mitt arbete. Tyvärr känns det allt oftare som jag tillhör en tynande och hopplöst romantisk skara, som fortfarande tror på kunskap och ser bildningens värde. Som fortfarande ser kunskap som målet med högre utbildning. Frågan: kommer detta på tentan, i kombination med Universitetskanslerämbetets strävan efter kontroll av min vardag och verksamhet, gör att jag börjar känna mig allt mer frustrerad. Ju mer jag läser och lär, desto tydligare blir det att synen på utbildning (inte bara i) Sverige är galen.

Den högre utbildningen stävar likt Titanic, i full fart mot isberget, i och med övertygelsen om att vi sitter i världens modernaste osänkbara skepp. Titanic var inte osänkbar, kärnkraftverket i Fukushima stod inte pall och Tvillingtorenen på Manhattan gick att förgöra. Hur länge till ska vi köra med mer av samma inom utbildningen innan vi fattar att det är som att släcka en eld med bensin? Vad krävs för att samhället ska förstå att kunskap inte går att kontrollera, att utbildning om den ska leda till kunskap kräver tillit till lärarna och studentens eget ansvar?

Kommer detta på tentan? Ska det bli ännu ett i raden av famous last word? En annan skola är möjlig, om tillräckligt många vill och förstår vad som krävs.