Jonas Thente skriver klokt i
DN idag om läsningens värde för samhällets långsiktiga hållbarhet. Ser paralleller mellan hans text och mina funderingar kring språk tidigare idag. Språket som samhällets och kulturer kitt. Det som håller ihop och skapar kontinuitet. Språk kan ha den funktionen, men det finns där inte bara, det behöver vårdas. Vill därför dela med mig av mina tankar kring hans tankar, om språk. Kastar mig in i ett samtal med hans text, om läsandet och språket. Håller med Thente om,
Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.
Samhällen utgår från en samlande idé och det spelar roll vilken idé som hålls levande i kulturen och som implementeras i samhällsbygget, som styr framväxten av det som alla delar. Om det är kunskap och god kännedom om litteraturen, om det är språklig förfining och intresse för konst och filosofi som premieras gör det något med alla som finns och verkar i sammanhanget. Även den som inte läser, fast det får antas vara en minoritet av befolkningen i ett sådant samhälle, påverkas. Ingen står utanför kulturen. På gott och på ont. Därför spelar det roll för alla vad som anses vara viktigast.
Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.
I skolan och vården ser vi tecken på detta genom att det är är ekonomin som styr utbudet och tillgången, inte behoven som styr ekonomin. Det spelar roll, friskolereformer och utförsäljning av vård påverkar innehållet. Ekonomiseringen är ingen formalitet, det är en realitet som reglerar helheten och påverkar alla.
Så kan man sucka och se demokratin längta de stenar där barn den lekt. Men det finns reflexer, fantomsmärtor från den tid då demokratin var en utopi. En handfull politiker säger sig vara upprörda över att svenskarnas läsförståelse sjunker till den grad där vi om hundra år inte kommer att kunna avkoda en stoppskylt. Men när denna handfull politiker viftar med Läs Mera-plakat och förslag till nationell kanon så får man intrycket att de snarare vill manifestera någon sorts allmänsyftande trovärdighet – läsning som synonymt med farbroderlig socialliberalism.
Känner igen strategin och de fina orden från akademins högtidstal och Björklunds predikningar där humaniora intar en plats i högsätet, för att skänka glans åt tillställningen och för att peka på rötterna bakåt, mot antikens dagar då bildning var eftersträvansvärt och nödvändigt. Men sedan, när kandelabrarna slocknat och champagnen har släppt sin sista bubbla och gåslevern är uppäten, då är det hård och kall ekonomiska som talas. I vardagen och praktiken är det efterfrågan och genomströmning, lönsamhet och effektivitet som är ledorden som styr verksamheten. Av räddningspaketen för humaniora blir det ytterst lite, för satsningarna ser stora och generösa ut när de presenteras. Många nollor tystar kritikerna, men om det ska bli någon varaktig förändring är det just många nollor som krävs, inte en gång utan över tid. Och det tillåter inte ekonomin, för så är det bestämt. Ekonomi är inget annat än kultur, den får det utrymme vi ger den. Det finns andra sätt att styra samhällen och bygga demokratier på, än ekonomiska.
En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin "Läsning", som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.
Låter som en viktig bok. Men att den ges ut av Riksbankens Jubileumsfond är kanske inte så pikant som det låter, möjligen är det ett led i just det som jag pekade på ovan. Kanske är detta ett sätt för vår kanske största forskningsfinansiär att visa att man visst stödjer humaniora, kanske. Jag har som sagt ingen aning om det är så, men jag ser ett mönster. Man skulle kunna tänka sig att RJ finansierade ett stort projekt med många forskare som handlade om just litteratur och läsning och dess roll för byggandet av demokratier, ett projekt där olika forskare ingår. Och inte bara ett kortare projekt, utan en långsiktig satsning. Om det leder till en mer hållbar demokrati, eller i alla fall skapar förståelse för vad som krävs för att arbeta i den riktningen, då är satsningen en investering i framtiden. Mer av sådant tänkande är vad som behövs, för ekonomiseringen har baksidor. Kortsiktighet är en och den är allvarlig nog för att det ska finnas behov av kritisk granskning.
Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger "kärlek" och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet "kärlek" så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.
Språk är komplext och litteraturen, om den läses av många i ett samhälle vill säga, hjälper medborgarna att utveckla och bibehålla förmågan att hantera komplexitet. Kultur är det som hålls samman av oss människor, i och genom handlingar i vardagen. Kultur är något i högsta grad komplext. Och vill man förstå kultur krävs att man förstå komplexitet, vilket litteraturen och läsningen kan hjälpa till med. Därför är läsningen oerhört viktig. Jag ser därför med fasa på den tendens i samhället som går mot att mer uppmärksamma hur mycket författare tjänar, än vad de skriver och och hur de skriver. Den rörelsen är en konsekvens av kulturens ekonomisering. Vi behöver dock inte lägga oss platta inför det hotfulla och oönskade, det går att göra motstånd. Som Thente skriver: Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling!
På samma sätt kan vi säga "Kafka-lik" och det fungerar på samma sätt – förutsatt att den vi talar med också har läst Kafka. Världslitteraturen är full av gestalter, stämningar, problemkomplex och situationer som fungerar som paket sprängfulla av information.
Om många i en befolkning har läst många olika böcker kommer kulturen att bli mer komplex och mångfacetterad, och det främjar fantasin som gör att möjligheterna att hitta nya lösningar samt förmågan att tänka utanför den berömda boxen ökar. Litteraturens värde går således inte att räkna hem direkt eller enkelt i kronor och ören, men den har betydelse för alla och för framtiden. Ingen som helst tvekan om det. Om alla läser några få, endimensionella, lättsmälta böcker som säljer bra och som ger förströelse för stunden påverkar det också samhället, som där och då riskerar att bli platt och sårbart. Monokulturer är ofta ekonomiskt fördelaktiga, men de är en vinst som har ett oerhört högt pris kopplat till sig. Och det är vi som får betala, ingen annan. Därför är litteraturen en angelägenhet för alla, utan undantag.
Men denna informations betydelse är – liksom människans – aldrig helt fastslagen. Man kan tänka sig en skala, där matematiska formler (obestridliga) ligger i ena änden, abstrakta språkliga begrepp som "kärlek" och "demokrati" (diskutabla men gemensamma) i mitten och skönlitterära erfarenheter i den andra änden. En sammansatt figur som Tove Janssons Mårran till exempel, kan skifta i betydelse från uteslutande skrämmande för ett litet barn, till att alltmer framstå som ytterligt tragisk och ömkansvärd.
Så är det även med kultur, den är komplex och kontextberoende. Ju fler som inser det och som kan hantera komplexitet desto bättre rustade för framtiden blir vi, som samhälle betraktat. Alla tjänar på ekvationen och en lånsiktig satsning på litteratur kan komma att betala igen sin, även ekonomsikt. Fast det är inte därför den ska genomföras, utan av alla andra skäl än de ekonomiska. Det är viktigt!
Skönlitteraturen ger oss tid att långsamt sjunka in i erfarenheter och använda oss av dem som en förlängning av språket, och en fördjupning av både vårt eget och de andras liv.
Skönlitteraturen låter oss dra lärdom av andras misstag och hjälper oss förstå varandra. Skönlitteraturen ger oss ett rikare språk och ett rikare liv. Det är en billig försäkring mot allsköns dumhet och hot från omvärlden. Utan skönlitteratur degraderas människan till vildar och den som har makt och tur segrar konsekvent, vilket inte alltid är den mest duglige, vilket påverkar alla som ingår i gemenskapen. Låt inte individers önskan om att bli rik bli allmän lag, för det leder till att ingen blir rik. I alla fall inte på upplevelser och minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar