Ordens makt är stor. Ingen tvekan om det. Debatten om hen visar det (här, här, här, här och här, finns några av alla de mer eller mindre kloka och provocerande inläggen). Om ett ord kan skapa så mycket debatt och väcka så mycket vrede, och om ett ord kan så split mellan människor och provocera, så till den milda grad som hen gjort. Då visar det på ordens makt. Men så mycket makt som ordet tillskrivs i delar av debatten har orden inte. Hen är egentligen bara ett ord, ett könsneutralt personligt pronomen. Inget att skriva hem om, och absolut inget att uppröras av, i sak. Ändå är frågan viktig, eller just därför kanske jag ska säga.
Makten finns dold bakom orden. Eller kanske snarare, orden lockar fram makten som finns och verkar överallt. Och kön är ett område där makten ständigt finns närvarande. Orsaken till detta är att könsmaktsordningen är under kontinuerlig förhandling, vilket aktiverar och mobiliserar. Det handlar om tolkningsföreträde, om hur livet och vardagen ska organiseras, och om innebörden i begreppet människa. Inga triviala frågor, alls. Hen rör till det, skakar om och visar med plågsam tydlighet att rådande ordning inte är given och evig. Vardagen och dess organisering är resultatet av förhandling. Könsmaktsordningen är ett slags kontrakt som kan omförhandlas. Därför upprör ordet hen.
Vi kan använda vilka ord vi vill. Orden i sig förändrar inget. Men ord är en av byggstenarna som samhället utgår från. Orden är det immateriella kitt som håller det tillvarons materiellt teknologiska delar samman, kan man säga. Orden är både verktyg för kommunikation och lagringsmedium för tankar. Orden reglerar härigenom och skapar mönster och minnen som är svåra att ändra. Orden har förmågan att ta sig innanför huden på oss människor. Och eftersom det mänskliga medvetandets bandbredd är begränsat kommer orden att utöva inflytande över kulturella tillblivelseprocesser. Härigenom har orden makt, makt att reglera handlingar och styra tankar. Hen är ett ord som tränger sig in i en befintlig struktur och blottlägger dess kontingenta karaktär. Hen provocerar och aktiverar.
Förändringar är jobbiga. Åtminstone förändringar som påtvingas en utifrån. Och förändringar som rör det förgivettagna och vardagliga är särskilt jobbiga. Allra jobbigast är förändringar som handlar om den personliga identiteten. Klart att hen då väcker känslor. Det har jag inga som helst problem att förstå. Men just därför är det olyckligt att debatten kommit att ta den vändning den tagit. Det som skulle kunna leda till något positivt har kommit att anta formen av ett slags polariserad pajkastning. Kampen handlar om vem som har rätt och om ordet som sådant, inte om sakfrågan. Debatten mobiliserar tankepoliser på båda sidor som kräver rättning i ledet och lydnad. Det tar fokus från grundproblemet: ojämlikheten mellan könen.
Sverige må ligga bra till i mätningar av en hel massa parametrar som på olika sätt speglar relationen mellan könen. Men faktum kvarstår. Ojämlikheten är fortfarande stor. Jämför man hur det är med hur det skulle kunna vara (istället för med hur andra har det) är maktasymetrin mellan könen påtaglig. Anledningen till att förändringen går långsamt blottläggs i debatten om hen, vilket är intressant och borde uppmärksammas mer. Det stora flertalet, både män och kvinnor, känner ambivalens inför allt som är nytt och ovant. Och en verklig förändring är vad som krävs för att skapa ett fullt ut jämställt samhälle. Det är förklaringen till reaktionerna på ordet hen.
Idag har många vant sig vid ordet feminist, och det är politiskt korrekt att säga att man är för jämställdhet. Det betyder emellertid inte att jämställdhet skapats i realiteten. Det betyder bara att orden som används förändrats och att varannan damernas blivit en vanligare organisationsprincip. Reell jämställdhet handlar emellertid inte om detta. Reell jämställdhet uppnås först när det VERKLIGEN inte spelar någon roll vilket kön hen har. Och där är vi inte än, inte på långa vägar.
Hen för dock in ett osäkerhetsmoment i vardagen. Hen utmanar livet som vi känner det. Hen öppnar upp en skrämmande avgrund i det kollektiva medvetandet. Hen aktiverar handlingsmönster och mobiliserar krafter som ifrågasätter makten. Och makten i det här fallet är det vardagliga, det som det stora flertalet tar för givet. Förändringsobenägenheten som alla bär på, mer eller mindre. Det är maktens uttryck. Makt är inget man har, den uppstår i och är en konsekvens av sammanhang. Kulturen som vi vant oss vid och tar för given, tryggheten i vardagen, hotas av ordet hen. Därför är det provocerande, för det utmanar rådande maktordning.
Debatten handlar på ytan om ordet hen, men under ytan är det alltså helt andra mekanismer och viljor som verkar. Och det har alla som verkligen vill förändring, alla som menar allvar med talet om jämställdhet, en skyldighet att påpeka och förhålla sig till. Det handlar inte om ett ords vara eller användning eller om varannan damernas. Verklig jämställdhet handlar om makt och inflytande över samhällets organisering och inriktningen på den kulturella tillblivelsen. Det handlar om alla människors faktiska möjligheter att bidra i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Jämställdhet är en fråga som rör alla.
Debatten om hen är början på något som skulle kunna leda till varaktig förändring, men för att det ska bli så måste tonen förändras. Vad som krävs är att man slutar debattera och istället börjar samtala, men inte primärt om ordet hen, utan om innebörden i ord och begrepp som; ett gott liv, hållbarhet, jämställdhet och makt, till exempel. För att uppnå varaktig förändring, reell jämställdhet och långsiktig hållbarhet måste det samtalas mer, oftare och bland fler, i vardagen om vardagen och dess innehåll. Hen är ett utmärkt underlag för sådana samtal, men samtalet får inte begränsas till orden.
Framtiden skapas här och nu, i handling!
19 kommentarer:
Hittade på avvägar (från änkebränning till rhizom, som jag läst en metodbok under studier vid GU för några år sedan) fram till din blogg och fann mycket spännande resonemang. Såg också att kommentarerna till dina texter var få och vill därmed bara helt kort säga att jag hittills uppskattat vad jag läst.
Din syn på jämställdhet verkar vara att kön inte skall spela roll. Är det främst ur ett maktperspektiv när det ex gäller tillgång till poster och positioner möjligheter att göra val eller tänker du ur fler aspekter? Är det möjligt att göra om ex jakt till ett neutralt eller könslöst konnoterat fenomen?
Tack Henrik!
Vägarna på nätet är outgrundliga, men spännande. Kul att du hittat hit och att läsningen tillför något. Det är ju därför jag skriver, därför och för att komma vidare i mitt eget tänkande. Kommenterande går i vågor har jag märkt, men det är alltid lika välkommet med livstecken. Fast jag vet hur det kan vara också och är själv dålig på att kommentera hos dem jag läser.
Min syn på och intresse för kön är inriktad på maktaspekterna. Och målet jag strävar efter, det jag vill med arbetet är att alla kompetenser som finns i samhället skall användas, utan censur. Som det är idag räknar man för mycket och bryr sig för lite om det som verkligen spelar roll, och det är just kompetensen som alla människor har. Både jämställdhetsivrarna och feministmotståndarna verkar se samma sak, ytan. Och den reagerar man på på olika sätt, men i grunden handlar det om samma sak.
Har ägnat mig åt frågan sedan början av 1990-talet och är frustrerad över hur lite som hänt. Försöker därför hitta nya ingångar och angreppssätt till frågan. Detta var ett försök.
Jag tror att alla ord går att koda om. Men det är på inget sätt enkelt. Fast viktigt att försöka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra mer. Och så fpr vi se vart det landar.
Jag undrar vad som hade hänt, om man inte hade infört "hen" i språket av ideologiska orsaker, utan av språktekniska/-förenklande orsaker - för att slippa skriva "han/hon" när man refererar till en obestämd person. Många gånger ändrar ju de små, till synes betydelselösa sakerna, kultur mer än det som kommer med buller och bång och blåses upp i debatter...
Jag funderar också på användandet av hen. Men jag ser nog inget "förenklande" med det egentligen. Om man använder "hen" istället för han/hon tänker jag att det härmed skulle krävas mer ingående beskrivningar för att förklara/presentera hen. Detta tar orden han/hon hand om i och med att de ofta uppfattas som relativt tydliga kategorier. Samtidigt är det kanske just dessa ytterligare och mera ingående perspektiv på individer som man vill åt med användandet av hen. Individen blir därmed inte längre bestämd genom sitt kön per automatik i första hand, utan också, och kanske snarare, genom andra "könskategoriöverskridande" egenskaper.
jag tror att vi egentligen tänker likadant ann-helen, men jag ser inget förenklande i användandet av hen, och jag ser nog också just det som själva anledningen till att använda detta begrepp.
Vill dock poängtera att jag inte är långt kommen i mina tankar kring detta.
Mm, jag tänkte mest på vilka ingångar och vägar nya ord och begrepp kan ta, när de etableras, eller misslyckas med att etableras, i en vardaglig språkanvändning. Nu är ju den bakomliggande (ideologiska) tanken med "hen" just att det inte ska förenkla, begränsa eller simplificera, kön. Men samtidigt riskerar det att bli så krångligt, att det just precis leder till låsta och "simplificerade" debatter om kön(sidentiteter). Hur skulle det vara om man kunde göra lite tvärtom? Alltså man kunde ju också se det som så, att t ex istället för att vara tvungen att skriva det omständliga "han/hon" (när man vill inkludera varje tänkbar människa i ett resonemang), istället skriva "hen". Jag TROR att OM "hen" etableras i språket, så sker det den vägen. T ex på denna blogg, används "hen" ofta så, och jag måste säga att jag börjar vänja mig. Då är "hen" inte något slags "tredje kön" eller "varken eller", men ett "både och". Ändrar "hen" i den meningen något? Eller blir det lite som ett passivt "man"? Kanske, kanske inte. När "hen" fått fäste i ett sammanhang, kan det byggas vidare till andra.. eller vad tror du?
..för tydlighetens skull: jag menar alltså i de sammanhang vi annars skulle skriva uttryckligen så här: "han/hon", för att referera till både en vilken som helst han och hon - där kunde "hen" uppfattas som förenklande i skrivandet.
Intressanta tankar Ann-Helene och Robin! Äntligen ett sansat samtal om denna viktiga fråga. Håller med om och tror absolut att reformer som inte genomförs med buller och bång får bättre och mer långvarigt genomslag om de införs lite i smyg, som något naturligt och självklart. Det är så jag tänkt med hen här, ett sätt att få bättre flyt i texten. Jag vill verka för jämställdhet och tror att språket spelar en viktig roll. Att inte bestämma individer genom deras könstillhörighet är ett viktigt led i arbetet för jämställdhet. Tack till er båda!
..precis, och jag tycker "hen" funkar utmärkt i dina texter, på ett odramatiskt och naturligt vis. För när "hen" används som ett slagord, så blir det lätt slagsmål.
jag håller helt med dig ann-helen. Det kan uppfattas alltför krångligt om det ska ersätta tidigare könsbundna pronomen. samtidigt kan det tappa sin udd om det endast används som ett substitut för att skriva "han/hon", alltså för att vara förenklande. kanske är det viktiga att tanken med användandet av hen i förlängningen inte är att förenkla, utan att medvetet och aktivt skriva in det på våra näthinnor för att således skapa förutsättningar för förändring!? precis så som du verkar tänka eddy!?
vill bara tillägga att många gånger i historien är det just slagsmål och/eller hot om slagsmål som skapat förändring, även i Sverige. men det är inte alltid den bästa vägen.
.. kanske mer när det gäller att tillkämpa sig resurser eller makt, av det som redan "finns", men kanske inte när det gäller att ändra utgångspunkterna, själva världsbilden och vad man kan tänka, tror jag..
Ett litet tillägg: det att vi skriver "han/hon", visar redan på en inkluderande inställning - att den man talar om både kan vara en han och en hon. Därför är steget inte så långt att skriva "hen" istället - det (kan) förenkla och underlätta kommunikation. Det är inte det samma som att "ta udden av" begreppet, tycker jag, utan snarare att se var det kan ta fäste, i den föreliggande terrängen. Ett problem, tycker jag, när ett begrepp får karaktären av slagord, är att det "upphöjs" och därför avskiljs, och används det inte, så kommer det i varje fall inte att få någon verkan på något (annat än som en viss grupps egendom eller särmärke, eller som "stabilisator" i samma gamla debatter).
ja!
Tror också att slagord är dåliga verktyg att använda i det viktiga arbetet med förändring mot ökad mångfald och långsiktig hållbarhet. Det blir lätt ett utanpåverk, som inte går på djupet. En egendom, som du skriver Ann-Helene! Ord som används däremot, de kan leda till förändring, men det finns ingen garanti.
I dagens Sydsvenskan skriver Mona Masri kort om just detta: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1611939/Livet-blir-enklare-med-hen.html
Just precis. Jag tror att det är när "hen" används om en specifik person, som det blir problematiskt, och det är där de flesta debatterna tar avstamp. Då kan "hen" lätt uppfattas som ett avhumaniserat "det" (varken eller, ingenting) - det väcker känslor. Men "hen" om en obestämd person (vem som helst, hon eller han), är en annan sak.
Synkronisering: vi var många som tänkte ungefär samma sak på samma gång - http://blogg.vasabladet.fi/sprak/
I finskan finns bara -hän- (hon/han). Vi anväder i vardagsspråket också ordet -se- (den/det)i stället för -hän-.
Med ordet -hän- menar man framförallt människan; man måste själv ta reda på om -hän- är en kvinna eller en man.
Jag förstår inte när man påstår att barnen! skulle bli förvirrade om man skulle använda ordet -hen-.
Har förstått att det är så Eijushka, och det är mycket intressant.
Skicka en kommentar