Kommer ut som agnostiker

Agnostiker är en bra inställning till vetenskap, kultur och livet. Frågan om varats yttersta principer är ointressant och bör överges. Det ser jag som den enda rimliga slutsatsen, speciellt om det nu skulle visa sig att partikelaccelleratorn i Cern inte lever upp till förväntningarna, att hitta Higgs partikel. Varför ägna tid och energi till att söka svar på frågor som ligger otroligt långt från människors levda verklighet? Varför lägga sådana resurser på att stilla nyfikenhet, bara för att man kan, när människor svälter på jorden och så länge som asymetriska maktförhållanden mellan olika kategorier råder i samhället? Till vilken nytta, och för vem?

Med en agnostisk ansats kommer fokus att riktas mot världen här och nu, mot levt liv. Resurserna läggs på utforskandet av det som är relevant för dem som ytterst bekostar arbetet, samhället. Skillnaden är liten, men avgörande. Istället för yttersta principer, hur är det egentligen? Kommer en mer agnostisk forskning att uppehålla sig vid frågor som, vad fungerar, och vilken kunskap behöver vi för att kunna upprätthålla en dräglig vardag, här och nu? Akademin skulle se ut i princip som nu. Men vad man forskar om skulle skilja sig åt, och framförallt synen på värdet av forskning. Idag handlar det om kunskap för kunskapens skull, Matters of fact! En mer agnostisk ansats skulle handla mer om Matters of concern.

Agnostisk vetenskap är förhandlande och mer samtalsinriktad. Därför kommer den att vara mindre benägen att underblåsa maktkamper och den försvårar även möjligheterna till att karriären går före vetandet, vilket är två viktiga problem som finns i och präglar dagens akademi och som lägger hinder i vägen för överföringen av kunskap mellan akademin och det samhälle akademin ytterst är tänkt att tjäna.

Agnostisk vetenskap är mer intresserad av konsekvenser än av orsaken bakom det som sker. Därför blir forskningen mer förutsättningslös och direkt, för man slipper lägga tid och resurser på frågan om vad som egentligen ligger bakom det som sker, till exempel frågan om vem/vad som får något att hända. Om vi tar alkoholmissbruk som utgångspunkt, vilket är ett exempel så gott som något, då blir den agnostiska frågan inte orsaken till missbruket ligger hos människan eller alkoholen. Agnostikern riktar sitt intresse mot problemet, och detta undersöks förutsättningslöst, med fokus på konsekvenserna och alla eventuella orsaker. Det är en bredare och mer lösningsinriktad forskning. Mer kostnadseffektiv är den också eftersom den inte lägger tid och resurser på sådant som saknar praktisk betydelse.

Agnostikern ser den stora bilden först, sammanhanget. Och utifrån detta och de problem som finns där söker man sig mot det specifika, i förekommande fall, när och om det behövs för att förstå och lösa problemet. Kunskapens värde står här i närmare relation tIll resultatet av arbetet. Den forskning som bäst möter samhällets behov att veta, som bäst löser angelägna problem, anses viktigast. Samhället, kontexten, bestämmer vad som behöver forskas om, inte forskarna.

Alla har en uppgift att fylla, en roll att spela i samhället. Ingen kan eller får höja sig över helheten. Det är en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Det har agnostikern insett. Företrädarna för den kungliga vetenskapen, de som sysslar med matters of fact, utgår mycket mer från en egen agenda. Samhället blir för dessa omnipotenta genier, som sitter i sina elfenbenstorn avskilda från världen, en resurs. Jag anser att forskningen skall tjäna samhället, inte tvärt om.

Agnostiker, det är så jag vill se på min ansats till kunskap och forskning. Jag vill ägna mig åt Matters of concern, ägna min tid på jorden åt frågor som rör långsiktig hållbarhet. Att få möjlighet att ställa mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens och samhällets förfogande, att få vara med och bygga en bättre värld. Inget ger mig en större tillfredsställelse än detta, att vara en kugge i ett större maskineri. Och inget gör mig mer frustrerad än när mitt ämnes nytta och användbarhet ifrågasätts.

Det är inte kulturvetenskapen det är fel på, det måttet som används när kunskap och vetenskaplig verksamhet skall värderas som är problemet. Först när den insikten sjunkit in kan arbetet med att skapa en bättre värld börjas. Och det arbetet bör utgå från mer agnostiska premisser.

Det anser i alla fall jag, men jag är idel öra om någon vill försöka övertyga mig om motsatsen. Alla välgrundade invändningar lovar jag att bemöta efter bästa förmåga.