Realiserad virtualitet, eller var börjar en tanke?

Igår skrev jag en bloggpost om Deleuzes tänkande. Bygger vidare på och förtydligar delar av det resonemanget idag. Deleuze formulerar åtta postulat som han menar fångar det västerländska tänkandet, som beskriver det fundament vetenskapen, kulturen och samhället bygger på. Och det är därifrån jag hämtar inspiration till denna blogg och till mitt arbete som kulturvetare.

Hans första punkt, som handlar om tänkandets högsta princip, är viktig. Och kan man bara hantera den, ja då har man nyckeln till att ta till sig resten av modellen också. Principen handlar om varifrån tänkandet kommer. Var uppstår en tanke, tänkande? Spontant svarar man så klart, inne i huvudet, på mig eller någon annan. Och det är ju så det känns för oss alla. Men är det verkligen så? Nej, säger Deleuze, och han får rätt i detta av den nya neurologiska forskningen som menar att hjärnan är plastisk och att den står i ständig kommunikation med resten av kroppen och med omgivningen. Det är mer en punkt för insormationsberbetning och utbyte, än en plats för skapande. Tankar må komma från hjärnan, men de uppstår inte inne i den. Av de rön som neurologer idag håller för sant kan man alltså sluta sig till att Deleuze i alla fall inte är ute och cyklar, vilket vissa verkar vilja få det till.

Allt vore så mycket enklare om det var så att Deleuze vore en galen fransk excentriker med långa naglar. Livet för oss moderna samhälssmedborgare skulle helt enkelt vara lättare att leva om det vore så att tänkandet uppstod inne i huvudet på isolerade genier. Men nu är det inte så. Då har vi två val, antingen sticker vi huvudet i sanden och förnekar fakta, eller så lyfter vi fram tanken, vänder och vrider på den för att försöka förstå dess konsekvenser och hur insikten skulle kunna hjälpa oss att förstå dels oss själva, dels världen rumtomkring oss på ett mer adekvat sätt. Jag väljer det senare. Kanske går det med hjälp av tankarna att även förstå det som händer med och i dagens samhälle?

Postulatet går ut på följande:

1. Cogito natura universalis, rör tänkandets högsta princip, individen. Denna princip går ut på att synliggöra hur tänkandet är länkat och sammanvävt med individen, människan. Att det är hos henne som individ det uppstår. Tänkandet utgår inte bara från människan, det förutsätts också ledas av hennes inneboende godhet. Tänkandet förutsätts vara gott på samma sätt som människan är det. Dyrkandet av genier kan hänföras till denna princip, och den manifesteras vare år den 10 december när årets Nobelpris delas ut.

Okej, om det nu är så att tankar inte uppstår inne i isolerade huvuden, varifrån kommer de då? Deleuze använder begreppen Virtualitet och Realitet för att förklara hur det går till när världen blir till, och till, och till och till, i ett ständigt flöde. Vrtualitet är vad som föregår realitet, och det är i mellanrummet mellan dem som skillnaden repeteras, som slumpen verkar, och som det vi känner igen som världen blir till. Att hänvisa till realiteten när man ska förklara ett fenomen, att bara ta hänsyn till det som går att iaktta, resultatet. Det vore att förneka att alla slutprodukter föregås av arbete och råvaror. Det leder tanken fel och kan till och med vara farligt. Och det är det felslutet som givit upphov till Cogito natura universalis.

Vad är då det virtuella? Det är världens imateriella aspekter. Allt det som finns men som inte går att ta på. En sådan sak som en resa från jorden till månen, den började inte med att Kennedy höll sitt berömda tal, eller när Tyskarna sände V2 rakter mot England. Resan från jorden till månen började långt tidigare. Var exakt går inte att bestämma och det är heller inte så att det finns en enda plats. Det skall snarare ses som en rörelse, en lång rad flöden som med tiden, genom att kopplas samman med andra liknande flöden, vuxit sig så pass stark att den övergått från virtualitet till realitet. Månresorna blir härigenom en emergent storhet.

Bara i efterhand går det att iaktta rörelsen. Plötsligt är det meningsfullt att tala om födet i termer av ett eget flöde. Bara i efterhand går det att peka ut punkten där fenomenet går från virtualitet till realitet, aldrig innan. Det går inte att beställa fram en på förhand utformad realitet, det går bara att iaktta resultat.

Bifurkation är ett annat ord för samma sak. Bifurkation är ett begrepp som används för att beskriva vattenflöden utan egen källa (floder som uppstår genom att biflöden från andra floder rinner samman och ger upphov till ett nytt flöde som är tillräckligt starkt för att benämnas flod). Det är också ett matematiskt begrepp inom kaosteori, vilket inte är en slump eftersom dess tankar ligger nära Deleuze.

Vill man förstå ett sådant reellt och påtagligt fenomen som rymdresor, ja då måste man söka svaret mycket längre tillbaka i tiden än till NASAs ingenjörer, eller J. F. Kennedy. Flödena som under 1950-talet formerade sig i begreppet rymdkapplöpningen, de var många, kom från olika håll och hade funnits länge, länge. För att förstå fenomenet måste man gå tillbaka till och ta med i analysen, uppfinnandet av krut (i Kina) och en hel massa olika andra saker som per definitio är omöjligt att räkna upp. Jules Verne och andra science-fiction författare, et cetera, et cetera. Och flödena är såväl materiella som immateriella. Alla dessa processer hade under 1950-talet, det kan vi konstatera idag, formerats till det vi benämner Rymdkapplöpningen. Ingen enskild individ kan sägas vara viktgare än någon annan i denna process, allt sådant tal handlar snarare som makt. Om att knya idén till någon, om att skapa genier!

Frågan man bör ställa sig ifall man vill förstå ett fenomen, vilket som helst, blir då: Hur gick det till när just den idén knöts till just den individen? Och det är detta jag menar med analys av makt. Motivet för att utföra den typen av analys, orsaken till att den är viktig, är just Deleuze första postulat. Bara så länge som det är okej att knyta idéer till unika individer, bara så länge är det möjligt att hålla denna skimär vid liv.

Först när tillräckligt många förstår att idéer, tänkande och upphov inte är unika företeelser i världen. Först då blir en samhällsanalys som leder till fördjupad förståelse och till långsiktig hållbarhet möjlig. Först när vi har gjort upp med idén om att tänkande är något som uppstår inne i huvudet på isolerade subjekt, först då kan det viktiga arbetet börja.

Först när den insikten nått allmän spridning. Först då kommer jag att sluta blogga. Och detta är, vilket påpekats många gånger, en plats för samtal. En plats som är konstruerad för att knyta samman flöden. Flyktlinjer kan ses som ett av alla de flöden som med tiden möjligen kan komma att vara en del av ett bifurkationsflöde som tar Deleuze tankar från virtualitet till realitet, även inom vetenskapen.

Jag som skriver detta är med andra ord också bara en punkt i världen där en lång rad flöden kommit samman. Tankarna som formeras på skärmen är inte mina, det är bara ett resultat, en konsekvens av att just jag råkar befinna mig just här, just nu. Och utan läsare och samtalspartners, utan böcker, datorer och en oändlig massa andra saker och fenomen hade Flyktlinjer inte existerat.
Eddy Nehls finns därför inte. Inte som unikt subjekt!