Trots att ämnet är viktigt för alla känner jag mig tvingad att inleda med en spoiler alert. Saken är den att utgångspunkten för veckans bloggpost är ett av de starkaste pedagogiska exemplen jag kommit i kontakt med. Problemet som jag brottas med är att det finns en risk att effekten uteblir om experimentet som resonemanget handlar om förklaras. Det säger dock något så pass viktigt om hur vi människor fungerar att det vore snudd på oetiskt att inte göra något av det.
Den pedagogiska kraften i experimentet illustrerar jag genom att peka på ett annat exempel. Jag hade läge vetat att man aldrig ska hälla vatten på brinnande olja, men ingen hade förklarat varför. Jag trodde att anledningen var att oljan skulle flyta på vattnet och sprida elden i köket om man hällde vatten i den brinnande pannan. Så är det inte och den insikten träffade mig som ett knytnävsslag i magen när jag var på studiebesök på en brandstation. Jag kommer aldrig att glömma vilken kraftig explosion det blev när brandmannen hällde lite vatten i en kastrull med brinnande oljan i.
Experimentet som jag har i åtanke är lika kraftfullt, men på ett annat sätt. Det avslöjar nämligen en allvarlig brist i den mänskliga kognitionen som många är omedvetna om. När jag själv utsattes för experimentet hade jag inte hört talas om det. Det var i ett av Henrik Fexeus TV-program som det dök upp. Han stod i en studio och riktade blicken rakt mot tittarna och förklarade förutsättningarna och vad han ville att vi skulle göra. Vi skulle få se en grupp människor stå i ring och kasta basketbollar mellan sig, och vår uppgift var att titta noga och räkna hur många framgångsrika passningar vi kunde observera. Sedan drogs klippet igång. Jag kollade noga på rutan och räknade till 22. Sedan kom Henrik tillbaka och frågade om vi såg gorillan?! Jag fattade ingenting. Han visade klippet igen och jag har fortfarande svårt att känna mig helt säker på att det inte var ett nytt klipp han visade. Andra gången jag såg det kändes det nämligen omöjligt att jag skulle kunna missa killen i gorilladräkt som vandrade mellan spelarna som kastade bollar till varandra.
Hade vi inte uppmanats vara så starkt fokuserade på att räkna passningarna hade vi helt säker sett gorillan eftersom det är en detalj som så tydligt sticker ut. Det jag lärde mig är dels att den mänskliga perceptionen och kognitionen har brister, dels att vår uppmärksamhet är selektiv och att vår hjärna saknar förmåga att multitaska. Insikten om detta är minst lika viktig som förståelsen för varför man inte ska hälla vatten i brinnande olja även om konsekvenserna är mer utdragna och lågintensiva. För mig som etnolog har experimentet kommit att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att förstå konsekvenserna av samtidskulturens allt snabbare förändringshastighet, vars intensitet ökar i takt med att kraven på effektivisering gör det. Den viktigaste förutsättningen för att utveckla förståelse för kulturens betydelse är tid, perspektiv och möjlighet till reflektion.
Det som händer just nu i världspolitiken visar verkligen på betydelsen av den kunskap som experimentet ger oss. När Donald Trump bombar Iran samtidigt som Epsteinfilerna släpps är det svårt att inte se det som ett försök att dölja en gorilla som finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är dock ett närmast övertydligt exempel på vilseledande som dessutom är lätt att genomskåda även utan hänvisning till experimentet med gorillan. Orsaken till att jag inte inledde med hänvisningen till det krig som ("fredsfursten") Trump startat i mellanöstern är att man lätt kan få för sig att vetskapen om att ledare och andra kan förleda blicken på en gör att man ser gorillorna. Jag tror att det är helt centralt att man förstår att det INTE är så det fungerar.
I den jäktade, resultatorienterade och målfixerade värld vi lever i, där det sällan finns tid att stanna upp och tänka efter förlorar vi alla mer eller mindre uppmärksamheten på den övergripande bilden och missar därför helt säkert många gorillor, trots att de finns mitt framför ögonen på oss. Poängen jag vill göra är att experimentet med gorillan handlar om att uppmärksamma ett slags bias som alla har och drabbas av. Om vi tror att vi är bra på att avslöja bedragare och deras agenda blir vi lättare att förledas eftersom vi då letar efter en speciell typ av gorilla. Poängen med denna bloggpost är att försöka bidra till ökad, generell medvetenhet om hur lätt det är att missa helt centrala aspekter av kulturen, med potentiellt förödande konsekvenser.
Vad jag försöker säga tar att arbetet med att lära sig förstå den mänskliga kognitionens förtjänster och brister är väl investerad tid. Även om kunskapen inte utgör någon garanti för att man ser allt som finns att se är den viktig eftersom insikten om den här typen av bias gör en ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan lita till 100 procent på sin egen blick och uppmärksamhetsförmåga. Experimentet fungerar även som påminnelse om vikten av att aldrig lita helt och fullt på den som säger sig vara säker på sin sak, och särskilt inte den som försöker få en att rikta uppmärksamheten mot ett speciellt ställe. Telefonförsäljare som är ett samtidsfenomen som blivit allt vanligare är ett bra exempel på risken som jag försöker peka på. De flesta som trakasserar oss via telefonen försöker inte lura oss, men de vill påverka våra beslut genom att få oss att fokusera på det som försäljarna vill.
Jag blir allt mer övertygad, ju mer jag lär mig och ju äldre jag blir, att den viktigaste kunskapen inte handlar om vad jag anser mig veta, utan allt det jag inte vet och särskilt det som inte går att veta något om. Det är med andra ord inte mer kunskap om fler detaljer som behövs, utan en generell förståelse för hur vi människor och den värld vi lever i fungerar. Och det är inte fler experter vi behöver, utan mer tid för reflektion och inte minst ödmjukhet. Om misstänksamheten ökar finns en risk att vi tänker och agerar precis på det sätt som Donald Trump och andra ledare med totalitära ambitioner vill att vi ska agera, tvärtemot våra egna, långsiktiga intressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar