Sanningen om sanningen 2

Fredagens Under Strecket är skriven av Anna-Maria Hellgren. Äntligen någon som förstår, tänker jag spontant. Och nu är tiden kanske mogen för en allvarlig diskussion om sanningen; om ORDET sanning och om vad det står för, hur det kan användas och vad kunskap faktiskt är. Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap. Det är allvar nu, och det är vad många (fast tyvärr inte alla. Liksom i alla skolbildningar finns det bra och dålig forskning) poststrukturalistiskt influerade forskare påtalat länge, trots att man hånats för det, förlöjligats och tvingats verka i vetenskapens periferi eftersom vissa saker anses heliga och därför inte får undersökas kritiskt. Sanningen handlar det om, forskning om verkligheten så som den är, inte så som människor önskar att den vore. Jag delar upp bloggposten i två delar och detta är den andra, den sista. Men jag återkommer med fler tankar i denna brännande aktuella fråga, var så säker.

I tidskriften Foreign Policy (9/8 2016) uppmärksammar Stanley Fish hur postmoderna tänkare har kritiserats för att främja denna extrema form av relativism som gör det omöjligt att skilja fakta från fiktion. I en tid då vi alla tycks ha ”rätt till vår egen sanning” får postmodernismen helt enkelt allt oftare stå till svars. Det är också hos de postmoderna tänkarna som Pomerantsev i artikeln ”Why we’re post-fact” i tidskriften Granta (juli 2016) söker sitt svar på vad han kallar för en ”overklighetens kultur”. Inspirerade av Nietzsche har de postmoderna tänkarna enligt Pomerantsev skapat en grogrund för en värld där ”allt är relativt” och där lögner blir till ”alternativa perspektiv”.

Att skylla på budbäraren är en klassisk härskarteknik. Det kan näppeligen vara Nietzsches fel att verkligheten är beskaffad på det sätt den är. Den missuppfattningen MÅSTE vi göra upp med om vi verkligen vill förstå utmaningen som världen står inför. Det är inte Nietzsches fel att populister och sanningsförnekare, klimatskeptiker, fundamentalister och andra som lärt sig hur verkligheten fungerar i praktiken har kunnat tillskansa sig så pass mycket makt som man idag faktiskt har. Sanningsförsvararnas oförmåga att se och förstå, och deras val att FÖRSVARA sanningen, snarare än att UNDERSÖKA verkligheten, är mer en del av problemet än av lösningen. Om inte poststrukturalismen som sådan och per definition motarbetats hade vi kanske tillsammans kunnat hitta sätt att stoppa problemen, som vi nu måste hantera, i sin linda, alla vi som vet att vetenskapens väg är den enda framkomliga vägen mot ett hållbart samhälle. Även om det finns exempel på dålig poststrukturalistisk forskning betyder inte det att grundpremissen eller metoderna som används är dåliga. Även naturvetenskapen har lik i garderoben. Newton, till exempel, skrev inte bara om fysik. Han spekulerade friskt kring metafysiska frågor.

Men knappast har vare sig Latour eller hans likasinnade någonsin tvivlat på verkligheten. Tvärtom. Verkligheten finns där alldeles oavsett vad vi tänker eller tror om den. Men det gör däremot inte beskrivningarna av den. Dem behöver vi själva stå för. Verkligheten betyder kort sagt ytterst lite innan vi använder oss av den inom sociala, politiska, kulturella och vardagliga sammanhang; innan vi definierar den för olika syften och sammanhang.

Poststrukturalismen har ALDRIG hävdat något annat. Verkligheten har aldrig någonsin ifrågasatts. Det är Latour, Foucault och andra som har ifrågasatts på olika sätt av (mäktiga) företrädare för andra vetenskapsgrenar. Vetenskapskriget som utkämpades på 1990-talet handlade aldrig om verkligheten, det handlade om makten över vetandet. Det som inte fick ifrågasättas ifrågasattes, och tabun bryts aldrig ostraffat. Idag hyllas Galileo Galilei som en vetenskaplig hjälte och den katolska kyrkan betraktas som maktgalna sanningsförnekare. Vetenskapen vann den gången, och det kommer den att göra denna gång också. Vetenskapen handlar om verkligheten, inte om människors FÖRESTÄLLNINGAR om verkligheten. Ingen äger verkligheten, den är allas eller ingen och den är som den är. Påven kunde tysta Galileo Galilei, men kunskapen levde vidare. Det Galilei hävdade fungerade och andra kunde bygga vidare på hans kunskaper. Det går så klart att stoppa forskare från att forska, men kunskapens (det vill säga förklaringarna som fungerar) kraft kan ingen betvinga. Det enda som går att kontrollera är människor, och i dessa dagar det ett faktum att populisterna lyckas bättre än vetenskapen. Inte ens (natur)vetenskapen lyckas skydda sig från infiltration av makthungriga sanningssökare som Paulo Macciarini.

Donald Trump är USAs nästa president. Det är ett faktum som ingen kan ifrågasätta. Och det är som sagt inte poststrukturalisternas fel. Tvärtom erbjuder poststrukturalismen verktyg att jobba med för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle, byggt på kunskap. Poststrukturalismen är inte fienden, alla vi som undersöker verkligheten spelar i samma lag och måste samarbeta. Jag är ingen motståndare till naturvetenskap, hur skulle jag kunna vara det?! Jag undersöker verkligheten, fast min forskning handlar om andra aspekter av den än de forskning som bedriva av ingenjörer, biologer och fysiker. Kultur är mitt forskningsområde, och den kommer ingen undan. Det är där svaret på hur Donald Trump kunde bli USAs president finns: mellan människor, i samhället och allmänhetens vardag. Sanningen kan bara göra skillnad där den spelar någon roll, och i kulturen räcker det att man litar på någon och ger hen sitt stöd så kommer hen att få makt och kan driva igenom sina åsikter om än det ena än det andra. Det är jobbigt att inse, men det är så verkligheten fungerar och den insikten måste vi lära oss leva med och hantera, oavsett vad vi tycker om saken. Sanningen om sanningen är att ingen äger den, det är den som äger oss och vi måste alla anpassa oss efter den. Om vi verkligen vill veta hur verkligheten är och fungerar.

Det här betyder inte att vi kan eller ens bör ifrågasätta allt och dekonstruera världen sönder och samman. Att göra detta, menar såväl Latour som litteraturvetaren Rita Felski i ”The limits of ­critique” (2015) är att ständigt försöka nå bortom vad som synes verkligt till en ännu ”verkligare” verklighet. Dit kommer vi aldrig att komma. Där­emot riskerar vi att lämna en värld i spillror bakom oss där ingenting är vad det synes vara. Är Obama verkligen amerikan? Är inte klimatförändringarna i själva verket en bluff? Men för en liknande inställning kan vi inte ställa postmodernismen till svars.

Makt handlar det om. Den som kan få andra att lyssna på en får makt, pengar, ära och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Det är vad som står på spel. Ett Nobelpris i fysik väger tungt och den som fått det priset kommer att kunna uttala sig om det mesta, utan att ifrågasättas. Den som anses vara i sanningen får makt, även över sanningen. Trots att en forskare som Annica Dahlström har evidens att luta sig mot går hon LÅNGT utanför sin expertroll, för att hon kan och för att människor litar på henne. Människor fungerar så. Människor har en väl utvecklad rationell förmåga, både forskare och andra, men just den förmågan trängs tillsammans med alla andra förmågor och mänskliga egenskaper om det begränsade utrymme som livet och vardagen utgör. Det är enkelt och bekvämt att lita på någon annan, och litar man på en professor kan ingen i efterhand klandra en. Så ser kulturen ut, så fungerar verkligheten. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är en förklaring och insikt som fungerar. Den som söker en LOGISK förklaring till att Donald Trump nu är USAs näste president kommer att gå bet. Det finns ingen logiskt förklaring, och om allt för mycket tid och resurser läggs på att söka efter en logiskt rationell förklaring till det som inte går att förklara med konventionellt vetenskapliga metoder står vi ändå där i slutändan och har fortfarande en (ännu mer) obegriplig verklighet att hantera.

Däremot är det möjligt att argumentera för att den väletablerade, intellektuella persona som ­Felski urskiljer i ”The limits of critique” – den skeptiske, undersökande och kritiskt tänkande – paradoxalt nog hänger samman med denna vår frikoppling från sakernas tillstånd.

I samband med universitetskurser och seminarier understryks det gång på gång hur ”kritiska och reflexiva förhållningssätt” ska främjas och förmågan till ”kritisk granskning” ska understödjas. I Högskolelagen går det också att läsa att den grundläggande högskoleutbildningen syftar till att studenterna ska lära sig att göra ”självständiga och kritiska bedömningar”. Det kritiska tänkandet har lett oss långt. Men det har också, enligt såväl Felski som Latour, lett oss på avvägar.

Frågan vi behöver ställa oss är: Vad är det egentligen vi gör när vi ägnar oss åt ­kritiskt tänkande? Anledningen till att vi behöver ställa den frågan är inte att det handlar om något som per automatik är fel. Anledningen är inte heller att vi plötsligt ska bli ”okritiska”. Anledningen är att när själva vår metod för att förhålla oss kritiska har hamnat bortom radarn för vårt kritiska tänkande – när det har förvandlats till något vi inte reflekterar över att vi tillämpar över huvud taget – finns det all anledning att stanna upp.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt detta är. Kritik som bedrivs med autopiloten inkopplad må vara kritisk, men kritik som förs fram utan eftertanke och reflektion är ingen verklig kritik. Kritiken måste vara dialektisk och hantera både och, den kan inte handla om antingen eller. Kritiken måste vara kritisk även mot sina egna premisser. Det handlar om att aldrig slå sig till ro. Kritiken måste vara rörlig samtidigt som den befinner sig i rörelse. Det finns ingen manual att lära sig utantill. Därför går det inte att undervisa studenter i kritiskt tänkande, det är inget man tentar av och sedan anser sig färdig med. Här finns massor att göra. Studier på högskolan har kvalitet i fokus och effektivitet som ledstjärna, vägen fram stavas: betyg och bedömning, kontroll och målsäkring. Hela detta upplägg går med andra ord på tvärs mot ambitionen att främja kritiskt tänkande. Som lärare får jag inte vara kritisk mot systemet. Jag ska finna mig, trots att jag har goda argument för att inte göra det. "Håll dig till den best practice som bestämts och som gäller över hela linjen". Den enda vägen leder alltid fel, särskilt om det är den antas leda till kritisk förmåga. Bara i frihet kan en sann kritik bedrivas. Frihet och ansvar är nyckelorden och garanten för framväxten av en kritisk kritik. Kritik kan aldrig vara ett bestämt mål, för då är det något annat. Det går aldrig att fostra kritiskt tänkande studenter i ett målsäkrat system. Kritiskt tänkande är en kompetens som jag vill likna vid att lära sig flyga. Teori är bra, men enda sättet att lära sig på riktigt är att kasta sig ut och på egen hand upptäcka eller uppfinna förmågan, alternativt störta mot avgrunden. Idag får ingen misslyckas med sina studier. Den heliga genomströmningen måste upprätthållas till varje pris. Högre utbildning bedrivs idag med både hängslen och livrem, hjälm, säkerhetsbälte och krockkudde. Verkligheten som studenterna sedan kastas ut i ser dock helt annorlunda ut. Jag tycker det är cyniskt. Systemets väl och ve värnas på människornas bekostnad. Klart det påverkar samhället.

Det är också precis vad såväl Felski som Latour har gjort när de under senare år har börjat intressera sig för kritiken som metod och ”default mode” (standardläge). Genom att decentralisera kritiken som metod vill de visa hur det kritiska tänkandet är ett sätt att tänka, knutet till mycket specifika praktiker och antaganden. Felski hänvisar till Paul Ricœurs uttryck ”misstänksamhetens hermeneutik” för att ringa in de praktiker och antaganden som kritiken är behäftad med: att likt en detektiv ständigt misstro vad exempelvis en text förefaller förmedla och – givetvis med detektivens kyliga ­distans – försöka frilägga vad texten i fråga egentligen handlar om. Men när denna misstänksam­hetens hermeneutik blir ett självklart utgångsläge blir också våra tolkningar och analyser inte bara förutsägbara – vår förmåga att se vad som faktiskt finns där reduceras också kraftigt.

Om alla stöps i samma form, oavsett hur bra den är, leder det till enfald. Samhällets långsiktiga hållbarhet kan bara garanteras av mångfald. Den enda vägen leder fel. Det är ett slags mantra för poststrukturalismen. Mångfald är inte ett slags edens lustgård där alla lever i harmoni. Den som tror att mångfald kan införas uppifrån och i enlighet med en plan ger vatten på rasisternas orealistiska och verklighetsfrämmande uppfattningar. Det fungerar inte så. Mångfald är svårt, oerhört svårt. Men nödvändigt! Att vara kritisk mot mångfald är som att vara kritisk mot ren luft och friskt vatten. Mångfald är en kollektiv utmaning som kräver gemensamma insatser, och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att tänka sant kritiskt är en viktig kompetens som behövs för att hantera komplexiteten som mångfalden ger upphov till.

”Why has critique run out of steam?”, frågar sig Latour i en av sina artiklar. Svaret är att vi har missförstått syftet med kritisk teori: den har aldrig syftat till att separera oss från sakernas tillstånd, från empiriska fakta, utan till att förnya dem, få dem att fungera i vår tid och definiera och lösa de problem vi står inför. Detta innebär i sin tur – som Staffan Bergwik har summerat det i sitt bidrag till antologin ”Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter” (2013) – att våra politiska prioriteringar blir helt nödvändiga.

Just så, kritik för kritikens skull är inte kritisk, den är bara tomt prat. En kritik som inte lyssnar lika mycket som den talar är okritisk och meningslös. Ändå upprepas just det mönstret, gång, på gång, på gång. Debatterna följs av analyser och analyserna analyseras. Vem vann? Faktum är att alla förlorar, utom de som knäckt koden och lärt sig manipulera systemet för sina egna syften. Donald Trump kanske tycker att han är klok som lyckats, men om systemet anpassats till verkligheten hade en sådan som han aldrig lyckats. Konkurrens driver inte alltid kvalitet. Om allt handlar om att vinna, om det är kritikens mål att besegra motståndaren, finns inget som hindrar skrupellösa individer att kasta sig in i leken och spela spelet. Det är inte Donald Trump vi ska skylla på, han är oskyldig. Felet är ingens eller allas, och det är bara med insikt om det som det kan lösas. Söker man en logisk förklaring till att det blev som det blev eller utser syndabockar har man ingenting lärt och historien kan upprepas, inte på exakt samma sätt, men med samma konsekvenser. Den enda vägen leder fel eftersom inget vet vart vi är på väg. Först i efterhand vet vi om vi kom rätt. Därför är mångfald så viktigt för hållbarheten.

I Barcelona hänger jag tillbaka galgen med t-shirten där det står ”I left my heart in Malibu” och fortsätter leta efter en annan, betydligt radikalare variant: ”I left a pair of shoes in Mullsjö because they started to smell very bad”.

Sanningen med stor bokstav är ett mänskligt påfund och den enda vägen mot det enda målet, är en farlig väg att vandra. Lydnad och (budget)disciplin, linjens makt över kollegiet, kontroll och en syn på ansvar som förlägger det till en enda, högste ansvarig (som kan utlösa en fallskärm och landa mjukt när det hettar till på riktigt), ser kanske bra ut på pappret. I teorin fungerar det klanderfritt. Verkligheten är dock något annat än modellerna och kartan. Det är i verkligheten vi alla lever, och det är den vi måste anpassa oss och utforma systemen efter. Alla fåfänga försök att göra tvärt om är dömda att misslyckas.