Vinsten med skolan är kunskapen

Gustav Fridolin, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi skriver idag på Brännpunkt om regeringens syn på skolan. Inte säker på vad jag tycker. Svårt, så klart att vara politiker. Lätt att sitta på sin kammare och ha åsikter, eller att bara nöja sig med att känna efter utifrån sin egen situation och upplevelse. Fast lärare blir man inte av en slump. Det är inte bara ett jobb bland andra. Och forskarbanan kräver uthållighet, intresse och en aldrig vikande vilja att vara (kvar) i kunskapen. Jag har åsikter, men det är inte bara åsikter. När jag skriver om skolan är det inte bara en partsinlaga, det handlar alltid om kunskapen i första hand. Jag växte upp och misslyckades i en förlåtande och kunskapsfokuserad skola och fick en andra chans på KomVux som fortfarande fungerade på just det sättet. Sedan fick jag känna på och uppleva glädjen och tillfredsställelsen i att under sex år som student på Göteborgs universitet verkligen få vara i KUNSKAPEN. Dagens skol- och utbildningsverklighet kom i kapp mig i samband med att jag blev docent och sedan dess har jag oroats och skrivit om skolan av just den anledningen, att jag inifrån tvingats se på hur det som gett mitt liv mening, allt det jag tror på, förändrats till oigenkännlighet. Jag skriver inte för egen del, för jag klarar mig nog och mitt arbete är trots allt fortfarande meningsfullt. Jag skriver för de unga och för Sverige, som behöver kunskapen vare sig de vill eller ej och även om allt fler förstår. Jag hoppas, vill och tror att det ska gå att vända utvecklingen.

Det svenska skolsystemet är världs­unikt i hur det bygger på marknadsmekanismer. Inget annat land i världen kombinerar fritt skolval, avreglerad etableringsrätt för fristående skolor, offentligt finansierad skolpeng och vinstintresse. När reformerna bakom detta avreglerade skolsystem röstades igenom på 1990-talet var tanken att det skulle höja resultaten, stärka likvärdigheten och skapa en mångfald av peda­gogiska alternativ anpassade efter elevernas olika behov.

Med facit i hand är det tydligt att så inte blev ­fallet. I en Harvardstudie från 2012, där man jämförde kunskapsutvecklingen i 49 olika länder mellan 1995 och 2009, hade Sverige sämst utveckling av alla. Det är vår tids stora politiska misslyckande. Många olika­ faktorer har sammantaget bidragit till denna utveckling och alla måste nu vara öppna för att ompröva­ så vi kan bygga ett starkare skolsystem. Då måste också marknadsmodellerna ifrågasättas.

Det börjar bra. Dagens svenska skolsystem är ett kapitalt misslyckande. När jag började på högskolan hade jag ingen aning om att jag gjorde det i en brytningstid. Det var först när jag blivit doktorand som jag märkte att något höll på att hända. Sedan gick det snabbare. 2003 anställdes jag på en nybildad högskola. Då fanns det fortfarande pengar. Det satsades på högskolorna och jag kom in i den världen i en expansiv fas. Skillnaden i arbetsvillkor mellan universitetet jag kom ifrån och högskolan jag anställdes på var stor. Jag fick 20 procent i tjänsten för kompetensutveckling och arbetsgivaren betalade böckerna jag undervisade på. Och timtilldelningen på kurserna jag undervisade på var generös. Redan då visste jag att det inte skulle vara för evigt, att det inte var ett normaltillstånd. För ekonomiseringen av den högre utbildningen var redan då ett tydligt faktum. Neddragningarna, effektiviseringshetsen som jag märkt av under doktorandåren, nafsade mig i hälarna men jag lyckades trots allt bli docent. Sedan lades kulturvetarutbildningen ner. Utbildningsutbudet reducerades och allt mer fokus lades på formen och utvärderingarna. När jag började studera talades det aldrig om kvalitet. Vi var alla, både lärare och studenter, fullt upptagna med kunskapen. Jag hade den största respekt för mina lärare, men så här i efterhand inser jag att vi alla satt i samma båt. Mina lärare blev efterhand mina vänner, eftersom vi hade ett gemensamt intresse för kunskapen. Det som gör mig mest ledsen är att både jag och kunskapen, av förfärande många av dagens studenter, betraktas som ett hinder på vägen ... Mot vad då? Vad ska men med en examen om man bara har betygen men saknar kunskapen? Ansvaret för misslyckandet vilar tungt på politikerna som drivit igenom reformerna utan förståelse för vilka krav som kunskapen ställer på den som verkligen vill lära och leva som man lär.

I den här artikeln vill vi, från regeringens håll, redogöra för några viktiga utgångspunkter inför de kommande diskussionerna, med partier på båda sidorna blockgränsen.
Valfrihet och fristående skolor är här för att ­stanna, men likvärdigheten mellan skolor ­måste säkerställas.

Jag vill tro på politikerna denna gång. Men det finns så många hot. Alliansen vill ta över, inte bara skolan utan ledningen av hela landet. Och skolan har kidnappats och gjorts till slagträ i debatten. Lärarna har först trampats på och sedan, när de önskade resultaten uteblivit, har nya reformer genomdrivits. Svensk skolpolitik har under många år byggt på en verklighetsfrämmande kunskapssyn. Björklund talade under sina åtta år vid rodret om att Atlantångaren han var kapten på tog tid att vända, men i själva verket styrde han skutan med fast hand rakt mot det isberg som Paulo Macciarini kan sägas representera. Låt oss hoppas att dagens debattartikel är ett tecken på uppvaknande. Än har den där båten inte sjunkit. Hamnar bara kunskapen i centrum på riktigt går det snabbt att vända utvecklingen.

Många fristående skolor gör ett bra jobb och bidrar till den pedagogiska utvecklingen. Men det finns ett antal systemfel som måste åtgärdas. I dag sorteras barn mellan olika skolor i alldeles för hög utsträckning utifrån bakgrund och föräldrars utbildningsnivå. Bostadssegregationen förstärks i skolsegregation. Skolor med tuffare förut­sättningar har ofta har svårare att rekrytera erfarna lärare, och de skilda förutsättningarna leder­ till att barn i olika skolor möts av skilda krav och förväntningar från skolpersonalen. En avgörande framtidsfråga för den svenska skolan är att segregationen minskar. Vi vill behålla möjligheten att välja skola, men skolvalet behöver kombineras med starka system för att skapa likvärdighet och bryta segregation mellan skolor. Urvalssystemen ska kunna utformas så att de skapar bättre förutsättningar för blandade klasser med elever från olika bakgrunder än vad de gör i dag. Vi behöver hitta sätt att öka drivkraften för skolor att arbeta med elever med olika bakgrund och förutsättningar, där en tänkbar väg framåt är en mer kompensatorisk finansiering.

Fast skolan kan aldrig bryta segregationen. Kunskapen kan det, men aldrig skolan. Det är ett feltänk som visar att man fortfarande tänker sig att skolor presterar, att skolornas resultat kan styras med hjälp av regler. New Public Management är problemet, inte lösningen. Jag tror inte att valfrihet är nyckeln till framgång, jag tror inte på några enkla lösningar. Jag tror på kunskapen. Skolan är en möjlighet, inte en skyldighet. I ett kunskapssamhälle erbjuds alla möjligheter att utbilda sig, men det är och kan aldrig vara någon annans ansvar att göra det. Lärarna måste ägna all sin tid och kraft åt kunskapen. Resten är upp till elever och deras föräldrar. Valfriheten ger sken av något annat och bygger på en kunskapssyn som jag inte förstår. Idag väljer man först och främst BORT skolor med sämre resurser, man väljer inte aktiv skola av något annat skäl än resurserna. Bara genom att ge alla SKOLOR samma möjligheter kan alla elever erbjudas samma chans att utbilda sig och få de kunskaper som behövs för att klara sig genom livet. 

Ett skolsystem byggt på tillit och kvalitet.

Vinsten som drivkraft för att bedriva skol­verksamhet är problematisk av flera skäl. Peda­gogiska vägval ska styras av vad som ger bästa möjliga skola. Höga betyg ska ges för att eleverna uppnår dem, inte för att det ger en bra bild av skolan. Ett oreglerat vinstintresse i kombination med skolpeng skapar en drivkraft att sänka kostnaderna på bekostnad av kvaliteten. Om en skola exempelvis lyckas attrahera ett mer resursstarkt urval av elever så kan goda resultat erhållas trots att man minskar lärartätheten, håller låga lärarlöner eller har hög andel obehöriga lärare.

Skolpengen för in ett ekonomiskt moment i skolan. Ekonomin skymmer sikten och tränger undan kunskapen, både för rektorerna, lärarna, eleverna och deras föräldrar. Pengarna som samhället lägger på skolan ska gå till kunskapsutveckling, inte till aktieägarvinster. Så länge marknadskrafterna styr svensk utbildning kommer kunskapen aldrig att kunna återupprättas. Kunskap är en INVESTERING som kostar pengar, inte en verksamhet som genererar vinst. Kunskap är grunden för en stabil ekonomi och en hållbar utveckling. Företagen ska ANVÄNDA kunskap, inte tjäna pengar på utbildning. Den så kallade flumskolan hade fortfarande kunskapen i fokus. Därför var det en kunskapsskola trots att den inte var oproblematisk. En marknadsanpassad, resultatstyrd skola är ingen SKOLA, det är något helt annat. Och resultatet syns i Pisamätningarna.

Detta gör sammantaget att den som värnar kunskap och kvalitet men inte vill ifrågasätta fristående skolors möjlighet att ta ut vinster riskerar behöva ägna sig åt snåriga detaljregleringar. Sådana regleringar står i bjärt kontrast till vad som var syftet med friskolereformen från början: pedagogisk mångfald och nära anpassning till elevernas behov. Bara i Sverige har vi sett en kraftigt ökande byråkrati kring skolan under 2000-talet. Svensk skola ska drivas med kunskap som ledstjärna. I valet mellan att släppa fram alla huvudmän och sedan detaljreglera dem, eller att ha god kontroll på vilka som får driva skola och bara släppa fram kvalitetsmotiverade huvudmän, väljer vi det senare.
Resursutnyttjandet i skolsystemet ska öka och marknadens logik ska inte styra.

Detta låter hoppfullt, men jag ropar inte hej förrän jag sett reformerna klubbas igenom i riksdagen. Kunskapen i centrum borde inte vara temat för en debattartikel om skolan. Det borde vara en självklarhet, vilket det långt ifrån är. En radikal åtgärd som verkligen skulle sätta KUNSKAPEN i centrum vore att helt slopa alla arbetsuppgifter som inte handlar om kunskap och lärande i skolan. LÄRARNAS dokumentation och uppföljningar leder inte till att elevernas kunskaper blir bättre, och administrationen gör inte att lärandet förbättras. Är det kunskap vi vill ha, verklig kunskap, på allvar, finns inga genvägar. Allting börjar med lärarnas möjligheter att fokusera på KUNSKAPEN och allt som tar tid och fokus från dessa uppgifter utgör hinder för utvecklingen av en kunskapsnation. Utbildning går aldrig att kontrollera. Kunskap kan med rätt incitament lockas fram, men utan hårt eget arbete och studiemotivation från elevernas sida spelar det ingen som helt roll vad lärare, rektorer och politiker gör. Detta måste vi våga tala om. INDIVIDENS ansvar för kunskapsutvecklingen. Idag lämnas elever och studenter utanför debatten, som därmed handlar om allt annat än vad den borde handla om.

I nu­varande system finns det ingen aktör som har förutsättningar att ha det samlade planeringsansvaret för skolverksamheten inom ett geografiskt område.

I stora delar av landet kan eleverna långt ifrån välja mellan alla gymnasieprogram. I andra fall konkurrerar flera kommunala och fristående skolor om ett alltför litet elevunderlag med halvtomma klasser. Marknaden har inte lett till ett bra utbud av alla gymnasieprogram i alla delar av landet, däremot till ett överutbud av breda populära program i starka marknadslägen. Det är ett dåligt resurs­utnyttjande som leder till allvarliga brister på yrkes­utbildad arbetskraft i stora delar av landet.

Det är tydligt att de reformer av skolan som genom­fördes på 1990-talet inte fick önskade konsekvenser. Vi vill hitta långsiktigt stabila överenskommelser på skolområdet där kunskap, likvärdighet och bildning står i centrum – inte skolföre­tagens vinstjakt. Efter att Välfärdsutredningen presenteras i morgon kommer regeringen att samtala med de borgerliga partierna kring de förslag om vinst­begränsning som utredningen lägger fram. Skolan är alldeles för viktig för att användas som ett slagträ i den poli­tiska debatten.

Jag lägger märke till att debattartikeln inte för fram någon ny och revolutionerande tanke om vad som bör göras. Fokus i artikeln handlar om att placera makten över utbildning där den hör hemma. Det är positivt och inger hopp. Kunskapen är grunden för allt. Kunskapen är ljuset som bekämpar mörkret. Det är kunskapen som ska debatteras, inte skolan, lärarna eller olika pedagogiska metoder. En kunskapsnation kan bara byggas från grunden, med kunskapen i centrum.