Varför bloggar jag? Bloggpost nummer 2900.

Varför bloggar jag? Vad är det som driver mig att skriva i princip varje dag? Hur hittar jag ork och inspiration för ännu en bloggpost? Jag vet inte, men ska försöka sätta ord på känslan. 2900 poster har det blivit hittills, och så mycket vet jag, att om målet var att skriva 3000 bloggposter, vilket inte känns omöjligt idag, hade jag lagt av för länge sedan. Troligen hade jag aldrig börjat blogga överhuvudtaget, om målet var att nå ett visst antal poster. Och om det fanns några som helst typer av tvång eller styrning kopplat till projektet hade det stupat på den detaljen. Förutsättningen för att jag ska orka är att jag får göra det helt på mina premisser, utan kontroll, krav eller uttalade förväntningar på innehållet. Jag tror inte kunskapsutveckling kan drivas framåt, uppåt, utåt på något annat sätt. Det är inte intresse eller lust som driver mig, utan viljan att veta mer och veta bättre. Jag vill förstå, världen och livet. Det är detta som driver mig och det har varit drivkraften så länge jag kan minnas, även under grundskoleåren.

Trots att det inte alls är meriterande fortsätter jag, av just den anledningen, att det är viljan att veta som driver mig och inget annat. Tänker på en sådan som Paulo Macciarini, som hyllades som en hjälte ända fram till dess att en journalist avslöjade honom som den bluff han är. Han drevs av helt andra saker. Ära och berömmelse, pengar och prestige var hans drivkraft. Samma drivkrafter var det som fick ledningen för Karolinska att rekrytera honom: Prestige och pengar. Hela det svenska utbildningssystemet drivs av annat än kunskap och viljan att veta. Detta gör att jag utsätter mig för risker genom att flytta ut mitt engagemang för kunskap och förståelse i det offentliga. För några år sedan fick jag till exempel en skarp tillsägelse från ledningen att plocka bort alla kopplingar mellan Flyktlinjer och högskolan jag arbetar på. Den akademiska institutionen där jag forskar och undervisar vill inte förknippas med det jag skriver här. Signalen är tydlig: Du ska anpassa dig och producera forskning enligt bestämda riktlinjer. Forskning som RÄKNAS. Vad man skriver är inte det viktiga, det är VAR man skriver som betyder något, och hur MÅNGA artiklar man producerar. Kunskapen, spridningen av tankar och viljan att nå ut i samhället med resultaten av min forskargärning är inte värt ett dugg för ledningen. Forskare ska inte tänka själva, de ska PRODUCERA (artiklar, citeringar, forskningsanslag, poäng och examina). Lite på nåder kan boken som jag skrivit uppmärksammas, under rubriken böcker och bokkapitel, men bara för att den har ett ISBN-nummer.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag se en tydlig röd tråd. Jag började min utbildningsbana som en looser, en missanpassad outsider som inte brydde sig om betygen. Då handlade det om mig, om min förmåga och kamp med inre demoner. Jag fokuserade på det som var viktigast: Kunskapen. Det enda som betyder något på sikt. Förutsättningarna för att leva ett gott liv. Betyg och examina kan öppna dörrar, men för att kunna axla ansvar och leva upp till förväntningarna måste man veta och kunna. Om man nu inte verkar i ett system där ytan är allt och det enda som betyder något är vilka dokument och siffror man kan visa upp. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan dock inte växa fram mellan människor som endast har betyg. Utan kunskap och kompetens går det inte. Efter några år i arbetslivet insåg jag att jag nog behövde betyg och en examen trots allt. Fast när jag väl började studera på KomVux var det kunskapen som var drivkraften. Jag fick bättre betyg än i grundskolan, men inte toppbetyg, för jag läste en massa annat också och fokuserade på att få ut mesta möjliga kunskap under de två år jag tillbringade där. Till universitetet sökte jag mig enbart för kunskapen. Det var viljan att lära och förstå som drev mig dit och som höll mig kvar. När jag fick läsa kurser helt efter eget intresse och kunde låta viljan att veta leda mig genom systemet fick jag bra betyg. Igår fick jag höra att min avhandling fortfarande efter snart 15 år säljer, trots att den idag finns utgiven elektroniskt. Jag är inbjuden att tala om innehållet på en internationell konferens i februari. Det är det enda som betyder något, kunskapen och dess användbarhet. Under några lyckliga år runt millennieskiftet sammanföll alltså mina intressen med det akademiska systemet. Sedan hände något, och det gick fruktansvärt snabbt. Jag minns en bussresa, efter en akademisk högtid, där jag samtalade med en kollega som arbetade på en annan högskola. Han sa att det enda som kommer att räknas framöver är internationella, referee-granskade publikationer i ansedda tidskrifter. Aldrig, tänkte jag även om jag anade att jag skulle få fel. Cirkeln slöts. Med nöd och näppe blev jag docent. Sedan stängdes dörren och jag förpassades återigen till rollen som outsider. Jag har dock en titel och titlar räknas. Därför finns det fortfarande arbetsuppgifter för mig inom akademin. Har men en docent på kursen är det en kvalitetsindikator. Det anses viktigt. Fast studenterna tycker om adjunkterna bättre. Lärarna som lägger ut powerpoints på nätet, som rättar snällt och talar om hur man ska göra för att få godkänt på tentan. När jag försöker fokusera på kunskapen i undervisningen. När jag försöker få studenterna att tänka och förstå, själva, utifrån sina förutsättningar, får jag höra saker som: "Vad är du ute efter? Vad vill du ha egentligen?", underförstått: Vad måste jag göra för att bli godkänd och få mina poäng. Jag vill inte ha något. Jag vill vara lärare, det vill säga jag är där för kunskapen, för att lära. Allt oftare känns det som jag är ensam i föreläsningssalen (eller klassrummet som studenterna, vilka ofta kallar sig elever, säger) om att vilja lära mig något. Därför bloggar jag, för att i alla fall någon gång under dagen få vara i kunskapen, utan andra krav än att lära mig något. Jag bloggar för kunskapens skull. Om det gör mig till en outsider, eller en looser, så må det vara hänt. Det var ju så allt började, med den viktiga skillnaden att mina lärare i grundskolan och på universitetet verkligen var passionerat intresserade av sina ämnen och innehållet.

Jag bloggar trots att den som bloggar utsätter för faran att dras i smutsen och förnedras av mobben som opererar på nätets baksida, i dyngrännorna som går under namnet kommentatorsfält. För lite drygt ett år sedan höll jag så när på att tappa lusten att publicera texter överhuvudtaget när Jan Sjunnesson lögnaktigt pekade ut mig som våldsförhärligande vänsteraktivist, som ett hot mot demokratin. Är det värt risken att sticka ut hakan och göra sig till en måltavla? Ja, det är definitivt värt den risken. Viljan att veta och lusen att lära övertrumfar alla risker och kunskapen är belöning nog. Tänker på Jonas Gardells ord, från TV-programmet Min sanning i söndags: "Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för". Jag blev lärare för att jag ville lära och för att jag känner mig hedrad av att få arbeta med kunskap. Tyvärr handlar arbetet idag allt mer om annat. Tiden jag befinner mig i kunskapen under en vanlig arbetsdag har krympt BETYDLIGT sedan jag började som lärare på högskolan. Tiden som finns för att mötas över en text som inte har något annat syfte än kunskapen finns idag inte. Symptomatiskt skriver jag detta på semestern. Idag och imorgon har jag tagit ledigt för att kunna fokusera helt och hållet på mitt skrivande. Bok nummer två i serien om tre (utifrån meriteringshänseende helt värdelösa texter) vill jag bli färdig med och kunna publicera i början av nästa år. Tyvärr kommer arbetet som lektor i vägen och hindrar viljan att veta. Kunskap är något man får ägna sig åt på fritiden idag. I alla fall sådan kunskap som betyder något för en själv. Nu, så här efter 50, när jag blickar tillbaka på mitt liv, och framförallt när jag förfärat ser hur världen omkring oss förändras, hur intellektuella fängslas i Turkiet och på andra platser, hur en klimatförnekare vinner valet till världens mäktigaste ämbete och faktaresistensen sprider sig, känner jag att om jag tvingas välja mellan kunskapen och livet, då väljer jag kunskapen. Jag är inte rädd. Jag har fått leva ett liv värt att leva, för jag har fått vara i kunskapen. Vad som händer i framtiden vet ingen, men i samma stund som kunskapen överges kommer det att gå illa. Utan kunskap överlever inte mänskligheten. Kunskap är en förutsättning för ett hållbart samhälle. Därför fortsätter jag blogga. 

Den så kallade 3e uppgiften tycker jag är den kanske viktigaste uppgiften en statsanställd forskare kan ägna sig åt, vid sidan av undervisningen och forskningen. Kunskap som inte sprids i samhället är meningslös. Texter som låses in bakom betalväggar och som bara anses ha ett värde om de citeras (hur och varför är underordnat, det är antalet citeringar som räknas) är ett ofattbart resursslöseri. Särskilt kunskap om kultur behöver spridas. Jag publicerar dock inte resultat här på Flyktlinjer, jag skriver texter för att sprida kunskap och förståelse för den kultur som både påverkas och påverkar människorna som lever och verkar i Sverige idag. Jag väljer att blogga för att jag anser att den kanalen är bäst lämpad för kunskapsmålet som min forskning drivs mot. Kunskap om kultur måste engagera och inspirera till förändring för att bli meningsfull. Kunskap om kultur växer fram mellan människor och därför kan den inte spridas uppifrån, utifrån; auktoritärt bestämmande och fastlåsande; från akademin till allmänheten. Kunskap är ett kollektivt projekt, inte en angelägenhet för några få experter. Därför bloggar jag, både för att dela med mig och för att sprida kunskapen till sammanhangen där den hör hemma. Och ju mer kunskapen delas och sprids desto mer ökar dess eventuella värde. Det är aldrig den som skriver som avgör om texten är bra eller viktig, det gör alltid läsaren. Därför vill jag passa på att tacka alla mina läsare som retweetar och delar länkarna jag publicerar. Det är det ENDA som betyder något, att bli läst och känna att det man har att säga betyder något. Därför bloggar jag, för att jag känner stöd och får uppskattning från läsare. Jag skulle önska att akademin uppskattade kunskapen mer, men det betyder ingenting i det stora hela. Det är för läsarna jag skriver. Flyktlinjer är inte mitt projekt, det är vårt. Kunskapen växer fram i processen och förändras med sammanhanget.

Jag bloggar och skriver för att utvecklas. Varje morgon vaknar jag med huvudet fullt av tankar, tankar som likt såpbubblor när som helst kan spricka och lösas upp i tomma intet och försvinna för alltid. Så har det varit för mig så länge jag levat. Jag är som ett sprängfullt kärl som bara behöver en droppe för att svämma över. Ljud, ljus, stök, strul och annat som pockar på uppmärksamhet stör tankeflödet. Men med hjälp av bloggen kan jag fånga tankarna i flykten och arkivera dem. Alla texter blir inte lika bra, en del upprepningar och omtagningar blir det, men det är en del av tjusningen. Vissa texter tror jag ska bli episka och spridas över världen för att de skrivits i ett fokuserat flödande, febrigt rus. Så blir det ingen reaktion alls. Total tystnad och färre läsare än vanligt. En annan text känns medioker eller bara trivial, utan finess och den värks fram. Så exploderar det. Expressen hör av sig och vill publicera den på sin sida, eller någon journalist på radion. Årets julklapp och Fråga Lund engagerar och ger uppmärksamhet. Fast det är som sagt inte därför jag skriver. Om det var klick och likes jag sökte skulle jag skriva kortare texter om helt andra ämnen. Den mest lästa texten på senare tid är en text som tydligen upptäckts och nått spridning bland studenter, om positivism och hermeneutik. Det glädjer mig. Den skrev jag efter en föreläsning om vetenskapsteori, för att försöka förstå vad som är svårt med vetenskaplig metod om man aldrig stött på den typen av frågeställning. Och att det är just studenter som läser den visar att det som skrivs i utvärderingar inte är representativt. Jag är lärare för dem som vill lära, och det finns fortfarande studenter som vill det. De studenterna får jag kontakt med och håller jag kontakten med, men inte på högskolan utan utanför. Därför bloggar jag.

Texterna som ligger mig själv varmast om hjärtat skrev jag på Östra sjukhuset under veckan när jag utreddes för en misstänkt hjärtinfarkt. Då fanns tid, och väntan utan besked ledde till oro som jag kunde bearbeta med ordens läkande kraft. De texterna har aldrig riktigt nått ut. Kanske har de drunknat i flödet, tillsammans med så många andra texter jag inte själv minns. Det är en del av tjusningen. Liksom förgängligheten är en del av livet. Det viktiga är inte vilka texter jag skriver eller vad som blir läst, det viktiga är att jag fått möjligheten att skriva och att jag faktiskt blir läst. Jag är på inget sätt något socialt monster, men jag känner som sagt att jag når ut, vet att jag blir läst och får positiv respons, uppmuntran och tack. Det värmer ända in i märgen och jag är gränslöst tacksam. Länge, länge, levde jag i tron att mitt inre kaos helt saknade värde och att jag inte kunde skriva. Efter nästan 3000 bloggposter vore det idiotiskt att försöka ge sken av att jag fortfarande tror det, men något grundmurat självförtroende kommer jag aldrig att få. Och det tror jag är bra. Det håller mig igång.

Slutligen skriver jag för att lära mig mer om hur kultur fungerar. Bloggen är ett fantastiskt verktyg för att få kunskap om kultur. De analytiska data jag kan få fram om vad som läses och når spridning samt reaktionerna jag får på innehållet är en ovärderlig källa till kunskap om det som är mitt forskningsområde. Kultur är ett komplext ämne som aldrig går att kontrollera eller fånga in med hjälp av rigida regler för akademisk meritering och så kallad kvalitetssäkring. Därför bloggar jag, för kunskapens skull och för att jag vill lära mig mer.