Ropen skalla, högre krav på alla

När tillräckligt många vill liknande saker och drar åt samma håll finns inget som kan stoppa rörelsen. Kulturens förändringskraft är enorm, om förhållandena bara är de rätta. Det blir många bloggposter som uttrycker förtvivlan. Jag ber om ursäkt för det, men skrivandet och tänkandet hänger ihop och jag behöver en ventil. Just nu försöker jag ta in det faktum att Donald Trump faktiskt kommer att bli USAs nästa president. Det faktum att vi vaknar förvånade är det kanske mest förvånande och oroande av allt, för det visar att vi inte lär oss, vilket heller inte är en nyhet. Tron på att människan är rationell, gör kalkyler, sätter sig in i frågor och sedan fattar beslut med hjälp av logik är en vanföreställning. Det är inte så det fungerar. Som kulturvetare vet jag. Kulturvetenskaplig handlar om detta, om att förstå förändring på dess egna premisser, så som den faktiskt fungerar, inte utifrån hur människor vill att det ska vara. Än en gång har kulturens avsaknad av logik visat sig vinna över modellerna och förhoppningarna. Än en gång har opinionsinstitutens mätningar visat sig vara värdelösa. Än en gång har insikten om att det är verkligheten som gäller, inte kartan, inte din eller min bild av hur det är. Och under tiden som kloka människor nu försöker analysera vad som gick snett (för att kunna rätta till felen i modellerna, för att rädda tron på kulturens mätbarhet, eller för att tala klarspråk: För att slippa hantera verkligheten så som den faktiskt fungerar) och hitta logiken bakom, pågår samhällsförändringarna där ute, mellan människor, i vardagen. Det är där allt avgörs. I kulturen. Det är den vi måste lära oss förstå, och det är AVSAKNADEN av logik och förutsebarhet samt FÖREKOMSTEN av dumhet och affekter vi måste skapa verktyg för att lära oss hantera. Fortsätter som vi gjort kommer ingen verklig förändring att vara möjlig.

Skolans roll för den förändring som måste är enormt viktig. Och även om kunskapskrisen genererar många rubriker och uppmärksammas stort är allt dock inte nattsvart. Det finns ljusglimtar på utbildningshimlen också, och idag väljer jag att fokusera på dessa. Jag vill jobba med och ge kraft åt tankar och rörelser som kan fungera som motkraft mot dumheten, ignoransen och tron på att kultur är något som går att kontrollera. Hittar till exempel en debattartikeln som publicerats nyligen i SvD, författad av Åsa Fahlén (ordförande Lärarnas Riksförbund) och Isak Skogstad (ordförande Lärarnas Riksförbund studerandeförening), där krav på hårdare krav i skolan och den högre utbildningen diskuterades. Oerhört viktigt och mycket glädjande. Om man inte ens med hjälp av otaliga opinionsinstitut som alla använder den bästa teknologin kan förutsäga hur det ska gå i olika val i olika länder, hur skulle så pass komplexa saker som kunskap och kvalitet kunna garanteras med hjälp av modeller, managementstrategier och så vidare? Tron på att det går att styra komplexa processer är del av problemet än av lösningen. Högre krav i skola och utbildning är motsatsen till styrning och kontroll, det är inte lösningen, men en förutsättning för att problemen vi står inför ska kunna lösas. I alla fall är det så jag ser på saken, och debattörerna verkar vara inne på samma sak.

Sverige står inför en akut lärarbrist. Läraryrkets attraktivitet har urholkats under en lång tid till följd av låga löner och bristfälliga arbetsmiljöer. Detta måste åtgärdas för att komma till rätta med problemen. Men minst lika viktigt för skolans kompetensförsörjning är lärarutbildningens kvalitet. År 2011 sjösattes en reform som syftade till att höja utbildningens kvalitet och minska antalet avhopp. För första gången kan Lärarnas Riksförbund presentera resultatet av en omfattade undersökning om lärarstudenternas syn på utbildningens kvalitet.

Grundproblemet är den utbredda övertygelsen om att kunskap och kvalitet är egenskaper som är fristående från människor och sammanhangen de ingår i. Nya reformer som bygger på samma grundläggande inställning (att kunskap och kvalitet är mätbara enheter och logiska konsekvenser av förutsägbara processer) kommer aldrig att kunna rätta till problemen vi nu brottas med. Vad som behövs är en annan syn på kunskap, utbildning, kvalitet OCH KULTUR. Att man genomfört en undersökning om hur blivande lärare ser på kunskap, kvalitet och vad som behövs för att återupprätta det svenska utbildningssystemets rykte är mycket glädjande och hoppfullt. Det går inte att göra som Björklund och tala över huvudet på lärare, forskare och studenter. Vi måste lyssna på varandra och samtala om saker som verkligen betyder något. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem!

Över 1000 lärarstudenter från elva olika lärosäten deltog i undersökningen. Resultaten visar att många studenter upplever att utbildningarna ger en god förberedelse för yrkesutövningen. Samtidigt finns det flera viktiga områden som måste åtgärdas om kvaliteten i utbildningen ska förbättras.

1. Antagningskraven bör skärpas genom lämplighetsprov och högre krav för särskild behörighet.

Jag har länge funderat på antagningsprov. Jag tror på att kvaliteten i utbildningen gynnas om den instans som ska utbilda studenterna avgör om aspiranterna har förkunskaperna som krävs, istället för lärare som arbetar på olika skolor med olika syn på hur man ska se på och hantera betygen. Idag fokuseras på tok för mycket på BETYGEN. Med andra antagningskrav och kanske prov som måste klaras för att komma in på högskolan skulle fokus för allas i ett slag riktas mot kunskapen och lärandet istället för betygen. På detta sätt skulle friskolorna fråntas möjligheten att själva avgöra hur bra man faktiskt är, det skulle visa sig i hur deras elever klarar sig i antagningsprocessen till högskolan. Lärare som idag känner sig pressade att sätta högre betyg skulle slippa den pressen. Att kunna fokusera fullt ut på kunskapen och slippa hålla på med bedömningar och all den administration som bedömningarna medför är inte pressande, inte för verkliga lärare som är i yrket av rätt skäl. Den som vill vara i kunskapen ser inte problemen som lärandet innebär som jobbiga inslag i yrkesvardagen, utan som inspirerande utmaningar. Jag möter dagligen studenter på högskolan som i praktiken uppenbarligen inte har vad som krävs, men som trots detta ändå klarat nå grundläggande behörighet. Om de tvingades genomgå ett prov för att komma in skulle det provet hjälpa mig att fokusera på det jag utbildats för, istället för att tvingas in i ständiga förhandlingar om mina kvalificerade bedömningar av inlämningar och tentasvar.

Resultaten av enkäten visar att hela 87 procent av studenterna vill ha ett särskilt lämplighetsprov. Fler än fyra av tio studenter anser också att behörighetskraven för att antas till lärarutbildningarna är för lågt ställda. Lärarnas Riksförbund anser därför att möjligheten att införa ett lämplighetsprov för att bli behörig måste övervägas efter pågående försöksverksamhet avslutats. Regeringen bör skärpa de särskilda behörigheterna för olika lärarutbildningar, framförallt allt ämneslärarutbildningen.

Detta känner jag igen. Jag ser hur besvärade de ambitiösa studenterna blir av frågor som lyfts av studenterna som uppenbarligen inte är intresserade av att lära sig, som bara vill klara tentan, få sina poäng och så snabbt som möjligt lämna högskolan med ett EXAMENSBEVIS. Som lärare måste jag dock behandla alla med respekt. Många lär sig också förstå och fokusera på rätt saker med tiden, men vad är poängen att lägga värdefull tid och dyrbara resurser på att hantera vissa studenters inställning till utbildning, inom ramen för utbildningen? Tänk om jag verkligen kunde lita på att alla som sitter i föreläsningssalen faktiskt visste och förstod det man på goda grunder kan kräva av den som går en högskoleutbildning. Individanpassningen är ett problem. Jag håller med studenterna som läser på högskolan av rätt skäl att jag borde ägna mig mer åt dem, istället för att lägga tid på att förklara självklarheter för studenter som ändå inte är intresserade av något annat än att få sina poäng. Ska man bli lärare, läkare eller vad det nu är man vill jobba med, borde det inte vara kontroversiellt att tvingas genomgå ett test som visar att man har vad som krävs. Det testet skulle ju öka chansen att alla i lärosalen, alla potentiella studiekamrater som man ska arbeta tillsammans med under åren på högskolan är där av samma skäl som en själv. Gruppdynamiken borde kunna påverkas positivt på detta sätt och jag ger förslaget mitt fulla stöd.

2. Stärk kvaliteten genom att öka den genomsnittliga lärarledda undervisningstiden och höja kravnivåerna i utbildningen.

Var tredje student är inte nöjd med kvaliteten på utbildningen. Nästan varannan student får enbart fem timmar eller mindre lärarledd undervisning per vecka och hela 70 procent får åtta timmar eller mindre. För att få bukt med problemet krävs en utökning av den genomsnittliga lärarledda tiden med minst 50 procent. Undersökningen visar att över 40 procent av de som studerar på heltid anser att lärarstudierna i praktiken inte sysselsätter dem på heltid. Var fjärde anser att kraven är för låga. Förbundet anser därför att lärosätenas kravnivåer i kurserna måste öka så att heltidsstudier blir norm.

Jag undervisar mer än gärna MYCKET mer. Problemet är att tiden som finns att lägga ut på undervisning för respektive kurs stadigt minskar, i takt med effektivitetskraven uppifrån på verksamheten, går det inte. Jag undervisar inte snabbare och studenterna lär sig inte fortare, idag än när jag började som lärare. Faktum är, trots att alla vet att det är så här det fungerar, att timmarna som finns för undervisning på kurserna jag är inne i har minskat, ibland till hälften. Kvalitetskraven är dock de samma, medan kontrollerna och administrationen har ökat. Dygnet har bara 24 timmar, och som lärare får jag lön för att arbeta 40 timmar. Lärarna vill men kan inte göra något åt detta rimliga önskemål. Det är en fråga för politikerna som ansvarar för utbildning i Sverige.

Högre krav är jag också en varm anhängare av. Jag tror det måste bli så, för alla studenters skull, för kunskapens och kvalitetens skull. Kravet på att alla ska klara utbildningen är inte rimligt men det blir så så länge genomströmning är en ekonomisk faktor. Dessa saker hänger ihop. Hög genomströmning anses vara en kvalitetsindikator och belönas ekonomiskt. Alla vet att genomströmningen påverkar vardagen för alla i högskolan, trots att ingen erkänner att det påverkar kvaliteten. Varför skulle någon göra det? Den som lyfter frågan drar på sig kritik, och ingen som har något att förlora på att erkänna att kraven sänks med nuvarande syn på kunskap och kvalitet kommer att erkänna detta. Ingen sänker naturligtvis kraven medvetet. Att studenterna nu påpekar detta systemfel i den högre utbildningen välkomnar jag! Jag tror att högre utbildning måste vara en verklig utmaning och att fokus måste vara på kunskapen och studenternas insatser, inte på lärarnas. Lärande är en kollektiv process, är något man gör tillsammans. Därför är det utfallet som ska mätas och avgöra kvalitet, inget annat. Ska kvaliteten verkligen kunna höjas krävs insatser från alla inblandade. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, som sagt. Lärare och studenter spelar i samma lag. Det värmer mitt lärarhjärta att landets lärarstudenter inser detta och nu höjer rösten för att alla ska se och förstå detta.

3. Stärk undervisningen i centrala kunskapsområden.

Även om studenterna generellt är nöjda med hur utbildningen förbereder för yrket så kan vi konstatera att de får med sig för lite kunskaper och färdigheter i flera för läraryrket centrala områden. Det handlar om områden som specialpedagogik, bedömning och betygssättning, verktyg för att undervisa nyanlända elever samt ämnesdidaktik inklusive metodik.

Det kanske mest oroväckande är avsaknaden av metodik. Det är fullständigt orimligt att studenter upplever att lärarutbildningen inte förbereder dem för att undervisa. Regeringen måste ge Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i uppdrag att se över i vilken utsträckning lärosätena erbjuder kurser med hög kvalitet i nämnda bristområden.

Här har jag inte så mycket att tilläga, mer än att Utbildningssverige länge fokuserat på fel saker. Är det kunskap och kvalitet vi vill ha är det detta vi måste arbeta med och fokusera på, inte på genvägar och enkla, billiga lösningar som lovar runt men håller tunt. Vi kommer en lång väg i den riktningen bara genom att lyssna på studenterna, som faktiskt vet sitt eget bästa. Lärarstudenterna ska bli LÄRARE och ska arbeta med LÄRANDE, självklart måste detta tas på allvar i utbildningen.

4. Ämneslärarutbildningen bör koncentreras till färre lärosäten och få samlad examen.

Vår undersökning visar att över 80 procent av ämneslärarstudenterna instämmer i att ett lärosäte måste kunna erbjuda ett brett utbud av ämneskombinationer för att få bedriva utbildning. De anser också att arbetsmarknadens behov bör väga tyngre än studenternas efterfrågan när det gäller utbildningsutbudet och de är villiga att flytta för att gå sin utbildning. Det styrker förbundets bedömning att utbildningen bör koncentreras till färre lärosäten för en bättre dimensionering och högre kvalitet. Regeringen bör därför ge UKÄ i uppdrag att se över befintliga examenstillstånd och låta dimensioneringsaspekten bli ett kriterium i examenstillståndsprövningar.

Bristen på djup i ämnesstudierna är ett av de viktigaste skälen till att studenter väljer bort att bli ämneslärare i högstadiet. Vi menar att en logisk följd av detta är att avskaffa inriktningarna och ersätta dem med en samlad ämneslärarexamen som ger ett större ämnesdjup, lägst 60 högskolepoäng i ett undervisningsämne, för alla studenter.

Kraven på ämnesdjup pekar i samma riktning som övriga förslag: Fokus riktas mot KUNSKAPEN. Verklig kvalitet och en kunskapsskola kan bara byggas på kunskap och åtgärder och strategier som verkligen gynnar en utveckling i den riktningen. Som jag läser debattartikeln har lärarstudenterna insett detta. Det finns inga genvägar! Det är bra, det är hoppfullt och jag ställer mig bakom alla förslag och tankar som lyfts. Jag är lojal med allt och alla som vill verka för en verklig kunskapsutveckling.

Nu är det upp till regering, riksdag och lärosäten att ta tag i att utveckla och förbättra lärarutbildningen. Menar politikerna allvar med att vända de fallande kunskapsresultaten och återupprätta läraryrkets attraktivitet måste kvalitet prioriteras framför kvantitet i lärarutbildningarna. Sverige behöver välutbildade lärare som kan ge barn och elever redskap att möta yrkeslivets och samhällets krav. Deras utbildning kan samhället inte kompromissa med.

Jag blev lärare för kunskapens skull, och som det verkar gäller det även studenterna. Det är oerhört inspirerande att läsa och det inger hopp för framtiden. Kunskapen kommer aldrig att besegra dumheten om vi inte lär oss förstå vad som verkligen gynnar lärande och kvalitet. Förstår vi inte kulturens roll kommer krisen i skolan och världen att fortsätta. Nu har vi ett gyllene tillfälle att göra något radikalt annorlunda. Låt oss ta vara på den chansen. Låt oss inte gråta eller förfasas över mörkret som sprider sig i samhället, låt oss istället tända så många kunskapsljus som möjligt.