Kaféernas och dagstidningarnas underskattade (bildnings)värde

Genom åren är det en (typ av) plats utanför hemmet som jag besökt oftare än andra, mycket oftare, och det är kaféet. Vågar inte tänka på hur mycket pengar jag sedan 1990-talet lagt på kaffe, men det har varit värt varenda öre, även om det jag betalar för framförallt handlar om miljön och atmosfären.

Kaféer är underbara platser, eller kan i alla fall vara det. Samhället förändras snabbt och för att det som är viktigt och värdefullt inte ska försvinna i larmet måste vi som bryr oss om värna det som betyder något. Kaféer och dagstidningar är två saker som jag värnar, och därför blir jag glad när jag läser Richard Swartz artikel i dagens DN. Han skriver om båda och visar att och hur intimt deras respektive utveckling är sammanlänkade.

I Wien sitter jag ofta på kafé med mina tidningar, medveten om att tillsammans med likasinnade delta i en ritual som inte längre har någon betydelse.

Att gå på kafé och att läsa tidning är att betrakta som ritualer. Civilisationsbyggande, kunskapsutvecklande och hållbarhetsfrämjande ritualer. Det är med sorg och bedrövelse jag ser hur dagstidningarna kämpar för sin överlevnad. Jag prenumererar på två dagstidningar för att göra vad jag kan. Även om jag inte hinner läsa varje dag är det en ritual att ta del av tankarna som satts på pränt och valts ut, tryckts och distribuerats. Papperstidningen är både form och innehåll, tanke och text, snille och smak. I alla fall om dess ägare och utgivare väljer att föra den traditionen vidare. Det är långt ifrån självklart idag. Nätet lockar, men i samma stund som verksamheten flyttas dit förändras förutsättningarna.

Att läsa tidningen på ett kafé tillför ytterligare en dimension. Fast bara om lokalen är utformad för samtal, utbyte och reflektion. Idag växer det upp nya kaféer överallt. Nya kedjor. Entreprenörerna har insett att avansen på kaffe är stor och efterfrågan enorm. Fast när vinsten blir allt går det ut över miljön och atmosfären. När omsättningen och kassaflödet står i centrum blir möjligheten till eftertanke, samtal och tid att bara vara och tänka hinder för tillväxt. Det är olyckligt, på många olika sätt. Ritualen förlorar sin betydelse, som Swartz skriver.

Ja – fortfarande en privat, men inte längre en samhällelig. Ändå är den tid inte så avlägsen då publiken i en sådan lokal med kaffe och in- och utländska tidningar var en viktig del av just samhällets offentlighet. Inte bara i Wien utan i hela Europa. Men så är inte längre fallet; visserligen kan jag vid borden i Sperl eller Jelinek upptäcka en eller annan tidningsläsare som är känd från det österrikiska offentliga samtalet, men ett kafé är inte längre en självklar del av denna offentlighet.

Finns den fortfarande, finns den någon annanstans.

Jag har aldrig läst tidningen på kafé, det är en hemmaritual, men jag förstår vad han menar. Jag kan min historia och vet hur viktiga kaféerna varit för utvecklingen av den moderna demokratin. Idag finns det wi-fi på många kaféer. Allt är inte svart och mycket har blivit bättre. Fast om miljön inte inbjuder till det, eller om personalen bevakar hur länge man sitter eller vad man gör där går en del av potentialen förlorad. Kaféer som tillåter studier har ägare som fattat vilken tradition de för vidare. Det är ett viktigt värde med anor. Och, som sagt, kaféerna och tidningarna delar historia och är del av bildningsarvet.

I gårdagens Europa hade kaféet – och salongen – avgörande betydelse för framväxten av denna offentlighet. Här fanns första början till ett modernt civilsamhälle; en institution (ordet är inte för starkt) som vid sidan av parlamentet bidrog till att demokratisera samhället. Dess viktigaste förutsättning var tidningen. I den redovisades från en dag till en annan vad som hänt och vad som var nytt. Nästan alla europeiska tidningar av någon betydelse och ålder bär fortfarande med sina namn vittnesbörd om detta gemensamma ursprung: Dagens Nyheter är ett särskilt talande exempel.

Jag läser tidningen för att den ger mig ett kvalificerat urval av nyheter, fördjupningar och reflektioner. Det är vilsamt att börja dagen med en kopp kaffe och prasslet av tidningen. Om något akut inträffat sätter jag på Tvn eller slår på datorn. Där får jag mitt omedelbara informationsbehov tillgodosett, men fördjupningen vill ja ha på papper. Det är långsamheten och begränsningen som tvingar författarna och utgivaren att välja och fokusera. Nätet är obegränsat och där finns så mycket som stör uppmärksamheten. Pop-up-fönster och text som hoppar. Sidorna laddas om och ligger nätet nere sitter jag där. Visst händer det att tidningen uteblir, men då kan jag läsa gårdagens tidning. Ingen hinner läsa allt, ens i en papperstidning. Allt det där spelar roll. Kunskap och bildning handlar inte om det man lär sig för att man vill, utan lika mycket om allt man lär sig så att säga vid sidan av. Allt det där som inte går att planera för, det man inte visste att man behövde förrän man får det serverat för sig, det är detta som konsoliderar kunskapen och fördjupar bildningen. Därför skrämmer talet om att skolan och den högre utbildningen måste effektiviseras. Så säger bara den som inte förstår vad kunskap är och hur lärande fungerar. Det är ingen slump att den moderna demokratins rötter går att finna på kaféerna. Därför är det inte ett trivialt fakta att allt detta nu håller på att förändras.

Dessa tidningar innehöll först och främst fakta utan hänsyn till om de var obehagliga eller ej. Uppgiften var att dokumentera världen som den var, inte som den borde vara. Fast också åsikter redovisades; dock på begränsat utrymme och klart deklarerade som just åsikter. Den outtalade, men underförstådda pakten mellan tidning och läsare var att läsarna skulle dra sina egna slutsatser av det faktaunderlag de försågs med. Ty offentligheten bestod långt mer i att dessa läsare bildade sig egna åsikter än i att tidningen skrev dem sina på näsan.

Idag, i Rapport och Aktuellt, Agenda och i andra program och medier är det inte längre fakta som presenteras. Åsikter blir till nyheter och fakta analyseras av experter som bestämmer hur informationen ska tolkas, vem som vann debatten och varför det eller detta är viktigt. Medierna styr idag utvecklingen, snarare än speglar den. Det dokumenteras allt mindre och spekuleras allt mer. Och kontraktet med läsaren handlar inte om att ömsesidigt bidra till samhällets hållbarhet, utan om att locka till klick och skapa uppmärksamhet. Donald Trump hade aldrig lyckats bli ens nominerad till kandidat i ett samhälle som sätter kunskapen först, han är en produkt av rådande samhällslogik, vars företrädare och bejakare nu anar morgonluft. Om han kunde kan jag … Det värde som den klassiska dagstidningen stod för måste värnas, annars försvinner dess effekter. Det är inte självklart att konsekvenserna blir de samma när tidningarna ges ut på nätet. Jag är ingen motståndare till nätet, tvärtom. Jag värnar bara det som behöver värnas, för samhällets långsiktiga hållbarhets skull, och jag befarar att något viktigt håller på att gå förlorat, något som vi riskerar att sakna först när båset är tomt.

När tidningen så småningom växte ut ur kaféet innebar det en dramatisk breddning och kvalitativ fördjupning av samhällets offentlighet. Hemmet ersatte tidningsläsarens kafé. Av de förra fanns oändligt fler än av de senare. Den prenumererade tidningen nådde varje hushåll som ville och hade råd, och stärkte sannolikt demokratin lika mycket som de lagar som antogs i parlamentet. Dunsen i brevlådan eller mot golvet – ofta klockan fem på morgonen, ibland ännu tidigare – blev ett ljud av samma betydelse för civilsamhället som ringande kyrkklockor för kristenheten. Det är ingen överdrift att påstå att dagen inte kunde börjas utan att tidningen först blivit någorlunda läst, oftast vid köksbordet, av den i familjen som först hade att skynda till jobbet.

Demokratin stärktes. Befolkningen kunde med hjälp av dagstidningens innehåll ta informerade beslut om sina liv och samhällets framtid. Delaktigheten ökade och bildningen hölls vid liv. Politiker idag talar mer om hur det är och vad som behövs. De agerar med andra ord i enlighet med samma logik som medierna som de allt mer lever i symbios med. När demokratin var stark och fungerade samhällsbyggande talade politikerna om vad de ville, och kontraktet med väljarna handlade om att besluten som rörde framtiden låg i befolkningens händer. Idag anställer partierna mediestrateger och PR-konsulter, de ger folket vad folket vill ha och bryr sig mer som sin egen makt än om landets långsiktiga framtid. Donald Trump visar vägen, och fram till igår körde Moderaterna på i samma anda som man gjort ett tag, med framgång. Hur det blir nu står skrivet i stjärnorna, men allt fler partier visar allt tydligare att de vill allt mindre. Det enda som intresserar idag är opinionsläget, och att visa hur fel motståndarna har. Det är en bräcklig grund att bygga en demokrati på. Det lämnar fältet öppet för populism och försvårar arbetet med att bekämpa faktaresistensen som sprider sig i samhället. Fler kaféer och dagstidningar är kanske ingen lösning, men där finns något att bygga vidare på, vilket är viktigt att värna.

I en diktatur blir samma köksbord till offentlighetens sista barrikad. Ett eller annat kafé finns kanske kvar, men med vare sig tidningar eller kaffe värda namnet. Kring köksborden i Moskva, Prag eller Bukarest försvarades de sista resterna av det civila samhället, fakta i stället för ideologi, och i familje- eller vänkretsen röstades politbyråns dekret och den så kallade partilinjen ner.

Tragiskt nog är det i några av dessa städer som den gryende fascismen spirar idag. Det visar på demokratins bräcklighet och hur viktigt det är att värna kunskapen. Kaféer och dagstidningar är inga garantier för något, men potentialen finns där. Den behöver dock värnas och vårdas. Marknadskrafterna kan snabbt mala ner värden som fram till idag kunnat tas för givna. Utvecklingen i den svenska skolan visar med all önskvärd tydlighet hur kunskap aldrig går att ta för given. Fascismen är en känsloyttring, och det är inte solidaritet utan hat som odlas i sammanhangen varifrån fascismen växer. Känslan slår kunskapen alla dagar i veckan. Därför måste känslorna tyglas. Intellektet kräver tid för att komma till sin rätt och för att kunna bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet krävs förståelse för det. Talet om effektivisering visar på motsatsen. Fast så länge det finns liv finns det hopp. Demokrati är aldrig enkelt, men det är nödvändigt att aldrig ge upp. Går vi med på Jimmie Åkessons mantra att det är känslan som räknas är det ute med Sverige och allt som vi lärt oss ta för givet. Då finns en uppenbar risk att ordet hora i framtiden kommer att betraktas som ett harmlöst tillmäle.

En svår, nära nog heroisk uppgift. Denna radikalt beskurna offentlighet var hänvisad till information ur tidningar fulla av lögner och av vanställda eller ur sitt sammanhang lösryckta fakta. Fanns här någon sanning, så enbart i form av fragment eller vad som råkade stå mellan raderna. Bara mödosamt kunde sådant fogas samman till vad som i bästa fall kanske någorlunda liknade världen.

Men vid sådana köksbord överlevde ändå hoppet om den.

I dag påstås att offentligheten flyttat ut på nätet. Kanske det. Säkert är väl bara att något slags offentlighet håller på att etablera sig där och som löst sig från det handgripliga rummet; kafé och kök har blivit till virtuell cyberrymd, en offentlighet så att säga utan kropp. Det fysiska mötet människor emellan har avskaffats och ersatts med ett anonymt tillstånd där ofta inte ens ett namn krävs för att kunna delta i samtalet.

Det behövs platser där demokratin kan stärkas. Kaféer är en sådan plats. Biblioteket en annan, och skolan en tredje. Demokrati och hållbarhet växer alltid fram underifrån, ur samhällets bas. Aldrig uppifrån. Totalitära stater skapas uppifrån av starka ledare, som med hjälp av strikt kontroll bevakar sin makt och försvårar för folket att mötas för att samtala om saker som är viktiga. Desinformation är maktens redskap och den som kontrollerar medierna kontrollerar makten. Därför oroas jag av utvecklingen på nätet. Om känsloyttringarna jag stiftade bekantskap med på Avpixlat för lite drygt ett år sedan, där ett slags nätoffentlighet växer fram, finns all anledning att oroas. Och bevakningen av valet i USA lämnar en hel del övrigt att önska, särkilt utifrån bildnings och demokratihänseende. Drömmen om en stark ledare som värnar folket är en livsfarlig dröm om en enkel lösning, som helt saknar grund i kunskap och beprövad erfarenhet. En offentlighet som styrs av sociala monster och jakt på uppmärksamhet och klick är en livsfarlig offentlighet som utgör ett hot mot demokratin. En sådan offentlighet ger oss ledare som Trump.

Vad som förr var konkret riskerar att upplösas, rentav utplånas, och detta gäller långt mer än kaffe och tidningar: också de fakta som förr var offentlighetens arbetsinstrument är hotade. Det handlar då inte längre om konventionell relativisering av fakta utan om deras förvandling till ingenting, till ett slags icke-fakta, motsvarande den kommunistiska diktaturens icke-personer, som när en dissident som Vaclav Havel behandlades som om han inte existerade. Men så öppnas samtidigt det offentliga rummet upp för en störtflod av åsikter, för en emotionalisering där hån, hat och mobbning förstör varje försök till samtal.

Tomhetens triumf är en tunna som låter och för liv. Det är drag under galoscherna och utspelen haglar, liksom personanklagelserna. Allt går snabbt och ingen tid att tänka efter finns. Fakta måste kollas, men om folket kan fås att tro att det är känslan som räknas ligger fältet fritt för ett åsikternas marknad där den som låter mest vinner. Alla har en åsikt, men kunskap kräver eftertanke och utbyte. Kunskap växer där människor möts som JAG och DU och där man lyssnar på varandra. Om allt handlar om mig och jag bara ungås med likasinnade blir allt och alla andra som är olika till hot mot det som är mitt. Nätet har inget inneboende skydd mot en sådan utveckling, det krävs kunskap och förståelse för vad som är viktigt och måste värnas för att nätet ska fungera som kaféerna och dagstidningarna. Förstår vi inte det och görs inget åt saken finns en uppenbar risk att det vi nu bara sett konturerna av blir det nya normala. På kaféet, biblioteket, skolan och universitetet går det (än så länge) långsamt. Dit går man för att tänka och lyssna, för att samtala och utbyta idéer. Dit går man inte för att söka uppmärksamhet. Man söker sig dit för att få vara med och bygga något viktigt för framtiden.

Ingalunda vill jag idealisera mina för varje offentlighet numera betydelselösa kafésamtal i Wien. Men någon shit storm ägnar vi oss inte åt. Tålmodigt väntar jag på att grannen vid bordet bredvid ska bli färdig med Le Monde så att jag får ta över. Sedan växlar vi några kritiska meningar om hur också våra europeiska kvalitetstidningar störtat sig i en hysterisk inflation av spekulationer om vad Donald Trump kommer eller inte kommer att göra innan han ens fått chansen att göra någonting över huvud taget.

Och enas om att den som lever får se.

Ja, den som lever får se. Framtiden finns inte, den skapas här och nu. Därför är det så viktigt att värna det som värnas bör. Demokratin, kunskapen och det offentliga samtalet blir aldrig starkare eller bättre än engagemanget från människorna som agerar i den. Det är inte känslan som räknas, det är kunskapen som används och handlingarna som utförs som bildar grunden för samhället. Hållbarhet och bildning kommer inte av sig själv, det krävs intresse och engagemang för att värna dessa värden.