Genetik, genus och makt

Efter att ha försökt göra en insats på Facebook rörande genusvetenskapens vetenskaplighet drabbades av jag en enorm trötthet. Orken och lusten att skriva försvann. Men jag ska ändå försöka, och här slipper jag svara på frågor som inte syftar till något annat än att misstänkliggöra den som svarar. Jag hittar en gammal men fortfarande aktuell och intressant Understräckare i SvD om genetik, som väcker tankar.

Artikeln väcker en lång rad frågor med kulturvetenskaplig bärighet om makt, till exempel. Genetikforskarna är inte farliga och kunskapen i sig är heller inte hotfull, det är vad vi (samhälleligt och kulturellt) gör med insikterna som är problematiskt. Det finns hur många faror som helst med denna utveckling! Men innan jag fördjupar resonemanget måste det påpekas att jag inte vill underblåsa någon moralisk panik, vilket är en vanlig reaktion när ny teknik hotar att förändra förhållanden för vanliga människor. Tvärtom ser jag, liksom experterna på området, att här finns en rad möjligheter. Bara för att nämna ett som nämns i artikeln, den som får veta att man har hög risk att utveckla Alzheimer längre fram i livet kan med denna vetskap i bakhuvudet leva mer intensivt under tiden fram tills sjukdomssymptomen visar sig, och han/hon kan dessutom i ett tidigare skede få bromsmediciner. Det finns så klart en hel massa andra fördelar också, men samtidigt lika många faror.

Genetisk information, i sig är inte farlig, men genetisk information som sprids inom ramen för ett kulturellt sammanhang riskerar att utvecklas till ett hot mot hela vår existens som vida överstiger hotet om terrorism som idag ibland framstår som det enda hotet. Varför då, undrar ni kanske? Jo, för att vi redan nu befinner oss i ett system där maktordningar sätter hinder och fördelar möjligheter i långt högre grad än vi till vardags vågar erkänna. Detta är kulturvetenskapens expertområde, och det behövs för att balansera upp genetiken, annars utsätts mänskligheten för gigantiska risker.

1. Vem äger informationen? Jag, eller försäkringsbolagen? Det går aldrig att hantera den här typen av kunskap på ett säkert sätt. Låt ingen få er att tro något sådant. Finns informationen, ja då kommer den att spridas, användas och den kommer inte att underlätta för oss som individer, oavsett vilken information gensekvensen bär på.

2. Genom att fokusera på generna, genom att söka svaret på frågan om vem jag är som människa i generna, riskerar vi att få för oss att vi är robotar som styrs av små bitar av information, och vi lägger våra liv i händerna på ett fåtal individer (genetikexperterna) som visserligen har djupa kunskaper om viktiga aspekter av våra liv, men som på inget sätt har någon överblick och därför inte får inneha monopol på kunskapen.

Vad jag vill peka på är att vi som människor är långt mer komplexa varelser än vad genetikerna vill få oss att tro. Kulturvetare har under lång tid och på olika sätt visat i hur hög grad makt och strukturer, det vill säga överindividuella aspekter, styr oss människor och reglerar vår vardag. Det betyder inte att kulturvetarna skulle utgöra något alternativ till genetikerna, jag vill bara poängtera att det är i mellanrummet, i respektfulla samtal, mellan kunniga människor med olika kompetenser, som svaren på frågorna om vad en människa är och hur vi ska leva för att skapa det bästa samhället kan växa fram. Bara så får vi en långsiktigt hållbar utveckling.

Här vill jag lyfta fram Donna Haraways kunskapsteoretiskt kritiska resonemang som inte går ut på att ifrågasätta enskilda individer (läs genetikexperter), det hon studerar är uteslutande konsekvenserna av vetenskaplig praktik. Särskilt viktigt är det att vara kritisk mot all forskning som uppfattas som självklart positiv, för det är när vi håller med om och känner oss övertygade av, som vi är som mest sårbara för makt (i en kulturvetenskaplig betydelse av begreppet). Humanism, till exempel, betraktas vanligtvis som något positivt och att omtalas i termer av humanist brukar anses hedrande. Författaren, forskaren och miljöaktivisten David Ehrenfeld menade emellertid redan vid slutet av 1970-talet i boken The Arrogance of Humanism att humanismen misslyckats kapitalt. Han visar hur mänskligheten gång på gång kommit till korta och uppmärksammar olika negativa konsekvenser som humanismen har på sitt samvete. Till exempel oförmågan att inse det som den engelske biologen, antropologen och samhällsvetaren Gregory Bateson formulerar så vackert i titlarna till två böcker som sammanfattar hans livsverk, Ande och Natur. En nödvändig enhet och Steps to an Ecology of Mind.

Ehrenfeld, Bateson och Haraway menar att människan är en del av naturen och att naturen oundvikligen är en del av människan, samt att alla försök att peka på eller upprätthålla någon absolut gräns mellan dessa aspekter eller storheter är problematiska och bör betraktas som uttryck för maktutövning. Människan är en biologisk varelse och det är en egenskap hon delar med en hel massa andra organismer på jorden med vilka hon kämpar om det begränsade utrymme i universum som allt och alla är hänvisade till.

Ett annat sätt att sprida medvetenhet om detta livets faktum är att göra som den världsberömde neurologen Antonio Damasio gör i sin bok Descartes misstag, där han visar att det är ett misstag att skilja på kropp och medvetande. Kroppen och hjärnan är helt enkelt oskiljaktiga. Hjärnan kommunicerar oavbrutet med hela kroppen, som i sin tur fungerar som receptor för hjärnans interaktion med omgivningen. Damasio (2004:200) hävdar att alla tankar på ett ”rent förnuft” är befängda och helt saknar empirisk grund. Människan är i mycket högre grad än man tidigare trott styrd av känslor. Det är, menar Damasio, helt enkelt en nödvändighet eftersom hjärnans kapacitet, hur fantastisk den än är, är för liten för att hantera mängden information som krävs för en sådan tankeoperation. I slutet av boken skriver Damasio (2004:279) följande som en lysande sammanfattning av arbetet.

En uttömmande förståelse av det mänskliga medvetandet förutsätter ett perspektiv på hela organismen. Medvetandet måste återföras från positionen av immateriell tanke till de biologiska livsprocessernas rike, och länkas samman med en hel och odelad organism där kropp och hjärna samverkar och tillsammans interagerar med en fysisk och social omgivning.

Neurologen och hjärnforskaren David Ingvar (2001) menar också att hjärnan är beroende av ett ständigt flöde av information från omvärlden, att isolering till och med kan ge upphov till medvetandestörningar, desorientering och hallucinationer. Konsekvensen av Ingvars, Damasios och andra neurologers arbete är att den absoluta gränsen mellan människans kropp och dess omgivning luckras upp. Det råder alltså konsensus mellan forskare från en lång rad olika discipliner om att gränsen mellan individerna och deras omgivning, mellan arv och miljö, är högst diffus och porös. Det kan illustras ytterligare med hjälp av ett annat citat från Damasios bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan.

Att uppleva lust och olust, smärta och glädje, går ut på att biologiska processer i vår kroppsuppfattning (som den kommer till uttryck i hjärnans kroppskartor) anpassas i bestämda mönster. Preparat som morfin eller acetylsalicylsyra (asprin) förändrar det mönstret, vilket också ecstasy, whiskey, smärtstillande medel, meditation, förtvivlan, hopp och frälsning gör. (Damasio 2003:125).

Människa är med andra ord inget absolut begrepp, det är en porös och högst tillfällig såväl biologisk som social konstruktion under ständig tillblivelse som för sin överlevnad är beroende av interaktion med omgivningen. Tyvärr urartar integrationen allt som oftast. Särskilt när kunskapen som finns krockar med ens föreställningar, vilket drabbar genusvetenskapen särskilt hårt.