Fel fokus och ansvarsfördelning

Av olika anledningar har jag på senare tid allt mer kommit att reflektera över mitt arbete och förutsättningarna för att utföra det på ett tillfredsställande sätt. Få saker är mer plågsamma än att tvingas acceptera att det inte räcker att göra sitt allra bästa för att resultatet ska bli bra. Det tär på mig. Att vilja men inte kunna, för att arbetsförhållandena sätter käppar i hjulet tär på krafterna. Så var det redan på bageritiden, men nu arbetar jag med helt andra saker och jag har verkligen känt att jag har världens bästa arbete. Att få arbeta med kunskapsutveckling och lärande är ett hedersuppdrag och får jag bara arbeta med det jag är utbildad för och brinner för jobbar jag gladeligen uppemot 12 timmar per dag. Att undervisa och forska ger mer än det tar, om förutsättningarna är de rätta vill säga. Tyvärr är så inte fallet, och jag är inte ensam om att känna som jag gör. Det är plågsamt att läsa Johan Haeffners debattartikel i SvD, för jag delar så mycket av hans upplevelser.

Elevernas resultat rasar och vi har i dag en svensk skolkris. Samtidigt ljuder larmsignaler om lärares stigande sjukskrivningstal, att lärare slutar, att lärarhögskolorna har svårt att rekrytera och en accelererande lärarbrist. På skolkrisen följer en syndaflod av fortbildningsupplägg, konferenser, tv-produktioner, politiska beslut och utvecklingsprojekt som syftar till att vända utvecklingen. Följden blir att skolorna gör mer av allt: meto­der, teknik, kontroll, projekt, marknadsföring samt att svenska grundskolelärare i jämförelse med OECD-snittet arbetar ungefär en timme mer per dag.

Tänker på den nyss avslutade presidentvalskampanjen och analysen efter valet i USA. De flesta verkar överens om att Trump vann för att politikerna inte förstår folkets djupt kända missnöje, för att ledarna lever i en egen värd, utan kontakt med resten av samhället. Trots att kunskapen finns bryr sig ledarna inte om hur det ser ut, man fortsätter på den inslagna vägen med mer av samma, för man utgår från sin bild, ser till sitt väljarstöd och bryr sig mer om maktspelet än vanliga människors livssituation. Skolan är grunden för alla länder med ambitionen att bli eller fortsätta vara en kunskapsnation. Olyckligtvis har det kommit att bli så att skolan utvecklats till ett profilområde. Politiker vill visa att man tar krisen på allvar, man vill visa handlingskraft. Det är viktigare att väljarna uppfattar att man gör något än att det man gör faktiskt får avsedd verkan. Därför alla dessa åtgärder, som införs utan dialog med lärarna, uppifrån, utifrån och helt utan hänsyn tagen till dem på vars axlar Utbildningssverige vilar. Tröttheten jag känner kommer sig inte av att det är jobbigt att vara lärare, att kunskapsutveckling är betungande eller att studenterna är krävande. Det ingår i uppdraget och är utmaningar som inspirerar. Jag vill vara lärare och forskare. Problemet är att min arbetsvardag allt mindre handlar om just det. Den där syndafloden av åtgärder känner även jag av. Allt mer av mitt arbete som lektor handlar om att uppfylla detaljerade planer som andra konstruerat, som kvalitetetssäkrats och som jag trots närmare 20 års erfarenhet inte förväntas ha några som helst åsikter om. Jag är docent, men reduceras av systemet jag verkar i till en vanlig arbetare. På många sätt var jag friare i utövandet av mitt yrke när jag var bagare än jag är idag. Det tär på mig, detta att inte bli lyssnad på eller tagen på allvar, trots alla år av utbildning och forskning, är ett hån mot kunskapen. Säkerligen är det ännu värre för lärarna i grundskolan, men även jag känner av det. Om denna känslan, som många, många lärare delar, inte tas på allvar vet ingen vad som kan hända. Det finns så klart en gräns. Bara den som finns kvar inom systemet och som accepterar förutsättningarna går att kontrollera. Slutar lärarna, vad gör man då? Vad finns då för plan B, att ta till? Vilka åtgärder tänker man sig ska lösa krisen om lärarna börjar ge upp?

Problemet är att inget av dessa recept fungerar för att råda bot på det som är riktigt sjukt inom den svenska skolan. Risken är att arbetssituationen inom skolan blir ännu sämre på grund av för många pågående processer. Aktiviteterna skjuter över ­målet. Det pedagogerna behöver är att kunna ägna sig åt kärnuppdraget, utan att det ska innebära mer undervisningstid för varje enskild lärare.

Exakt. Kärnuppdraget, vad händer med det. Kunskapen, lärandet, fortbildning, dialog och fördjupning. Tid att tänka. Seminarierna och möjligheten att testa nya och oprövade metoder. Läraryrket är speciellt. På många sätt är det ett kall, och så måste det vara för att kunskap ska kunna utvecklas, för att kvaliteten i arbetet ska kunna garanteras. Det går inte att behandla lärare som anställda i ett bilbyggarföretag. Det är enorm skillnad mellan att stå vid ett löpande band och vara en kugge i ett komplicerat maskineri. Där tjänar alla på att kunskap överförs från anställda till systemet. I skolan är det tvärt om. Lärare blir man för att man vill vara i kunskapen, för att man vill utvecklas tillsammans med kollegor och elever/studenter. Lärare blir man inte för att få en hög lön eller för att för att följa regler. Jag valde att bli lärare för att jag ville fortsätta lära och för att jag ville vara med och SKAPA regler. Jag vill utveckla kunskap, inte bakbindas och ha någon som hänger över axeln på mig och bevakar varje mått och steg jag tar. Manualer och administration (för administrationens skull), ständiga så kallade kvalitetskontroller och uppföljningar, uppföljningar, uppföljningar, tär på mig. Att lärarna inte känner sig litade på och inte får ta eget ansvar tror jag är det enskilt största problemet i skolan. Och mer av samma påverkar elevernas och studenternas möjlighet att lära, och i förlängningen hotas hela kunskapsprojektet. Det är allvar nu, och ett resursslöseri av gigantiska mått.

En förklaring till den ökade arbetsbelastningen är att ambitionsnivån, i den svenska skolan, på flertalet områden i dag är högre, jämfört med hur det såg ut före 90-talet. Motorn i ambitionsökningen på senare tid grundar sig på att politiker och tjänstemän reagerar på olika larmsignaler, till exempel Pisarapporten.

Jag har inga problem med höga ambitioner. Om jag bara känner mig delaktig i processen och får ta eget ansvar. Och jag jobbar som sagt gärna mer om det krävs av mig. Men bara om jag får arbeta med KUNSKAPSUTVECKLING och med det jag utbildats för: Forskning och utbildning. Problemet är att politikerna och tjänstemännen vill kunna säga till väljarna och cheferna de lyder under att man har koll på läget, att DERAS åtgärder garanterar kvaliteten och att lösningen på problemen finns att hämta utanför skolan. Lärarna reduceras här till ett slags första linjens chefer med helt orimliga prestationskrav, som dessutom ökar ju sämre det går för eleverna. Det är problemet, att lärarna inte får ansvar, att andra än lärarna har makt över utförandet och arbetsorganisationen.

Nedan följer några exempel som visar att uppdraget som lärare blivit mer omfattande och ambitiöst.

• Lärare har numera ett större ansvar då det gäller uppdraget som mentor/handledare. Uppdraget ­benämndes tidigare klassföreståndare. Varje mentorselevs utveckling står numera i fokus. Kvartssamtalen varade en kvart medan dagens utvecklingssamtal brukar pågå under minst 30 minuter.

Lärare kan göra mycket, men INGEN kan ansvara för någon annans lärande och kunskapsutveckling. Tron på pedagogikens undergörande verkan, i kombination med krav på effektivisering och det faktum att kunskapen inte är i centrum i samhället som helhet, gör att lärarnas uppdrag förvandlas till oigenkännlighet. När jag mötte mina lärare på grundskolan var kvartssamtalen ett slags kort lägesbeskrivning där jag och mina föräldrar informerades om hur jag låg till. Ansvaret för lärandet var helt och hållet mitt, och även om jag inte tog det ansvaret har jag aldrig någonsin känt att det var lärarens fel. Och just detta, att jag tvingades ta eget ansvar gjorde att jag senare återvände till skolan, när jag var mogen för det, motiverad och kände att jag orkade göra vad som krävdes. Idag fostras den uppväxande generationen på ett helt annat sätt av skolsystemet. När ingen får misslyckas och ansvaret för lärandet ligger hos läraren blir uppdraget ett annat. Om det fungerade, om nyordningen visade sig leda till att resultaten i Pisa faktiskt blev bättre hade jag aldrig skrivit detta, för det enda jag bryr mig om är KUNSKAPEN.

• Skolan har i dag, jämfört med för 25 år sedan, en högre ambitionsnivå kring bedömning. Betyg ges tidi­gare och ska vara underbyggda med en om­fattande dokumentation. Eftersom betygssystemet är så pass omfattande med åtskilliga kunskapskrav, som bedömningen ska grunda sig på, blir detta ­arbete rigoröst.

Man kan mäta hur mycket man vill, men det leder inte till mer och bättre kunskap! Ändå är det detta man gör, kanske för att det är en tydlig åtgärd som politiker och andra som inte är lärare kan införa för att visa handlingskraft. Om lärarna fick tid i sina tjänster för dessa arbetsuppgifter, om bedömning, utvärdering och planering inför proven och hela den administrativa apparat som betygshetsen leder till, för lärarna, inte var något som ingick i den ordinarie tjänsten hade saken varit en annan. Nu tvingas lärare lägga dyrbar till på att mäta kunskaper som alla lärare vill ägna HELA sin vakna tid åt. Man tvingar alltså lärare att först göra annat, och sedan klagar man på lärarna när kunskapsresultatet uteblir, och inför fler prov, mer betyg, manualer, kriterier och så vidare. Kunskapen förskjuts på detta sätt allt mer från centrum av läraryrket, till periferin. Det viktigaste. Själva syftet med HELA verksamheten. Över huvudet på och mot lärarnas vilja. Dessutom hävdar en sådan som Jan Björklund att lösningen är mer av samma; fler betyg, tidigare.

• Genom land och rike vittnar lärare om att kontinuerliga föräldrakontakter, oftast via mejl, tar en allt större del av arbetstiden.

Det är inte att förundras över när lärare av alldeles för många politiker betraktas som ett slags tjänare som tingande ska uppfylla uppdraget enligt plan och i enlighet med gällande regler, över vilka lärarna har allt mindre inflytande. När ansvaret för resultatet av utbildning anses ligga på skolan och lärarna är det inte att förundras över att föräldrar ställer krav och har synpunkter. Det så är så man ser på och behandlar sina tjänare. "Nu får du bara fixa detta." Barnen placeras i skolan och sedan är det upp till lärarna att uppfylla föräldrarnas och barnens drömmar. Och friskoleföretagens ledare hakar på och underblåser utvecklingen, för de tjänar ju pengar på att eleverna söker sig till just deras skola. Även på högskolan ser man denna utveckling. Allt fler har allt oftare synpunkter på betygen som sätts och man anser att det är en förhandlingsfråga. Det kan man så klart anse, och skolor kan marknadsföra sig med hjälp av lysande betygsstatistik. Det är möjligt, men vad man glömmer är att lärande och kunskapsutveckling alltid är INDIVIDENS ansvar. Ingen annan kan få någon att vilja lära sig och att faktiskt lära sig. Det kan inga bedömningar, utvärderingar, kvartssamtal, ökad administrativ börda eller omorganisation i världen ändra på. Dagens skola bygger i hög grad på en dröm. Detta påverkar lärarna och när lärarna inte tas på allvar eller litas på går det ut över resultatet. Tas dessa insikter inte på fullaste allvar är snart det enda man kan ta till mer av allt det som försatt Utbildningssverige i den prekära situation den nu befinner sig i, och det löser ingenting, tvärtom. Det enda lärarna kan göra är att som Haeffner, det vill säga ropa på hjälp!

• En ökad grad av inkludering och individualisering innebär att lärare ska förhålla sig optimalt i relation för varje enskild individ. Inkluderingstrenden innebär att elever som tidigare gått på skolor avsedda för en viss grupp elever med ett specifikt behov, i dag i större utsträckning ingår i vanliga klasser. Detta medför naturligtvis en större utmaning för undervisande lärare.

Om det bara fanns tid för att hantera situationen, och om det fanns förståelse för komplexiteten i arbetet, vilken ökar på kvadraten av varje ny ansvarsuppgift som läggs på lärarna, vore dessa saker oproblematiska. Lärare vill som sagt arbeta med lärande tillsammans med kollegor och elever/studenter. Fast för att kunna göra detta krävs att förutsättningarna är de rätta. Så är det inte idag, och då går det som det går. Lärare är fantastiska, men de kan inte trolla. Lärare är människor precis som alla andra. Människor med ett brinnande intresse för kunskap och lärande. Vill vi ha en kunskapsskola är detta egenskaper som måste tas tillvara på. En skolorganisation som inte sätter kunskapen i centrum är ingen skolorganisation utan något annat. Oklart vad?

• En ökad byråkrati och stora arbetsinsatser kring måluppfyllelse innebär att elever som har svårig­heter att nå målen har stöd av skollagen och därför ska åtgärdsprogram och anpassningar upprättas då en elev riskerar att få ett icke godkänt betyg. Mellan 1962 och 1994 fick dessa elever en etta. Punkt slut! Denna förändrade syn på måluppfyllelse har naturligtvis flera fördelar eftersom skolor förväntas fokusera på att skapa förutsättningar för de elever som har svårigheter att nå målen. Baksidan av myntet är att det stöd som skolan har sällan finns i form av resurser. Ansvaret för åtgärderna hamnar i ­knäna på redan ansvarstyngda lärare.

När man lovar saker är det viktigt att man antingen personligen har det fulla ansvaret för utförandet, eller att man ser till att den som ska uppfylla löften har en ärlig chans att lyckas. Detta är det kanske största sveket mot lärarna, att politikerna lovar väljarna att problemen ska lösas, och sedan, utan att tillföra lärarna erforderliga resurser och tillit, lägger ansvaret för uppfyllandet i lärarnas knä. Sedan strör man salt i såren genom att skylla misslyckandet på lärarna. Så behandlas bara den som helt saknar värde, och det förändras inte genom ett (katastrofalt dåligt planerat) lärarlönelyft. Mer pengar löser inte grundproblemet, det förvärrar snarare lärarnas situation för när det satsas mer pengar ökar de orimliga kraven på lärarna. Kunskap går inte att köpa för pengar. Först när lärarna känner sig (an)sedda, lyssnas på och deras situation tas på fullaste allvar kommer läraryrket att bli prestigefyllt och locka till sig de allra bästa och mest hängivna. Med ekonomistyrning kan man åstadkomma mycket, men för all verklig, långsiktig och hållbar kunskapsutveckling är den ökande ekonomiseringen av utbildningssystemet fullkomligt förödande.

Samtliga exempel på ökade ambitioner är i grunden bra. De har på många sätt förbättrat skolan som institution. Dock finns ett stort problem. De ökade ambitionerna har en kostnad. De som betalat priset är lärarna. Det tar tid att planera, genomföra och efterarbeta en god undervisning, om den ska hålla hög kvalitet. Eftersom lärare i allmänhet tycker att det är undervisning som ger arbetet mening så försöker lärare trolla med knäna. Det fungerar sällan bra. Lärare blir antingen alldeles för trötta ­eller så blir de utbrända. Alternativet är att sänka kvaliteten på undervisningen.

Exakt! Först när dessa ord tas på allvar kan vi hoppas på en vändning. Och om situationer för lärarna VERKLIGEN förändras, om reformerna som genomförs inte är kosmetiska, om man faktiskt lyssnar och försöker förstå, kan vändningen gå snabbt. Kunskapen måste placeras i centrum, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Bildning måste tas till heder igen. Annars kommer kunskapsraset att fortsätta. Det inte att tala eller önska sig kunskap. Kunskap kan bara nås genom att man ägnar sig åt den och värderar den högt, på riktigt. Här har alla ett ansvar, inte bara politiker, lärare, elever och studenter, utan även företagsledare och allmänheten. En kunskapsnation kan inte beställas fram. Den visionen kan bara förverkligas mellan människor, i vardagen, ute i samhället. Skolan är navet, men utan ett välpumpat hjul som snurrar, kraftiga ekrar och en kollektiv vilja att veta och värna kunskapen ekar orden tomt. Vi får den skola och de kunskaper vi förtjänar!

De kommande åren med brist på lärare kommer leda till en för lärare ökad känsla av frihet, högre lön och makt. En annan tänkbar positiv effekt för lärare är att arbetsgivare för att kunna rekrytera personal kommer behöva göra sin arbetsplats mer attraktiv genom att skapa bra arbetsvillkor. En tredje positiv och lika oplanerad effekt av bristen på ­lärare är att undervisningsuppdraget kan komma att förstärkas. Det skulle kunna vara möjligt att ­andra yrkesgrupper utför delar av de arbetsuppgifter som lärare idag utför.

Låt oss hoppas! Det är lätt att måla i svart, och jag vet med mig att ofta fastnar i svartsynen. Allt är emellertid inte mörkt, det finns ljuspunkter. Och det är halmstrået som mitt liv hänger på och det är därför jag inte ger upp utan kämpar vidare.

Ett exempel är Risbroskolan i Fagersta som överlåter mentorsuppdraget till beteendevetare. Det innebär att lärare där kan fokusera mer på undervisningen och då i mindre utsträckning slitas mellan olika roller och uppdrag.

Det är viktigt att skapa förutsättningar som skyddar lärares arbetssituation. Vi bör därför stäva efter att skapa rimliga och likvärdiga arbetsförhållande för lärare i hela Sverige. Indirekt skulle detta påverka kvaliteten på undervisningen för svenska skol­elever om vi antar att det finns ett samband mellan omfattningen på lärares uppdrag, arbetsbelastning och undervisningens kvalitet.

Ett sätt att skapa rimliga arbetsförhållanden är att staten återinför en gräns för hur mycket tid och hur många elever en lärare ska undervisa. Detta för att huvudmännen för skolan inte ska kunna göra besparingar eller öka vinsten genom att låta lärare vara mer produktiva i ekonomisk synvinkel, vilket i praktiken innebär att lärare ska undervisa fler elever i form av större klasstorlekar eller fler lektioner. I boken ”Skolan under ytan” presenterar jag en studie där jag belägger att lärare i Stockholms län, som undervisar i teoretiska ämnen, idag under­visar mer jämfört med tiden före kommunaliseringen. Vid den tiden fanns en gräns för lärares ­undervisningstid. I boken presenteras även en ­modell för hur en reglering skulle kunna formas och som både tar med lärares undervisningstid och antal elever.

Det finns ingen enkel utväg ur krisen men ­arbetsbelastningen är den centrala frågan.

Nej, det finns inga genvägar till en verklig kunskapsskola, ett hållbart samhälle eller ett politiskt system som faktiskt svänger i takt med folket. Vad vi brottas med är KOMPLEXA problem, och sådan kan aldrig lösas med lösningar som skapats för att adressera komplicerade problem. Experimentet med Lean  Production av kunskap bör därför avbrytas om omgående. Vad kunskapsnationen Sverige behöver är att visa lärarna tillbörlig respekt. Lägg ansvaret för kunskapsutvecklingen där det hör hemma och tillför erforderliga resurser, eller lägg ner skolan. Lyssna på lärarna, behandla dem inte som tjänare som förväntas kämpa på utan att klaga. Fokusera på rätt saker.

Det är inte svårt, egentligen är det inte det. Det svåra är att inse hur enkelt det är.