Svenskt Näringsliv behöver bli lite mer ödmjuka

Debatten om högskolan fortsätter. På DN Kulturdebatt hittar jag en replik till tidigare inlägg, av Karin Markides (Tidigare rektor för Chalmers tekniska högskola och professor i analytisk kemi). Denna gång är det ett försvar för Svenskt Näringsliv, som uppenbarligen har en agenda, men som är frustrerande tysta. Det kastas ut en rapport, och skrivs en massa på deras hemsida, men företrädarna håller sig undan och låter andra driva opinion. Om man verkligen VÄRNADE svensk högre utbildning och forskning och om man verkligen var intresserad av kunskapen borde man visa det. Jag är ingen motståndare till näringslivet, tvärtom! Ett hållbart samhälle bygger på samverkan mellan en lång rad aktörer. Mångfald handlar inte bara om etnicitet, utan om just mångfald, på samhällets och livets alla områden. Det finns inte en eller ett enda, bästa, sätt att agera på, i någon fråga. Det finns bara olika sätt, och det är viktigt att värna mångfalden. Annars skapas sårbara monokulturer. Tänker man för eller mot, antingen eller. Söker man den enda vägen, sanningen om forskning och högre utbildning, kommer den negativa utvecklingen inte att kunna vändas. Det är min främsta invändning mot Svenskt Näringslivs rapport. Den bygger på ett logiskt felslut, nämligen att det som är framgångsrikt på ett område, självklart är det på alla andra områden också. Olika organisationer har olika mål och kräver olika sätt att ledas.

Maria Schottenius och Ylva Hasselberg har i två stort uppslagna artiklar (DN 10/10 och 21/10) i högt tonläge attackerat Näringslivets forskningsberedning för den rapport beredningen nyligen presenterade. Tyvärr verkar de på viktiga punkter ha missat poängen.
Läs mer: 

”Svenskt Näringsliv vill vända upp och ned på Uppsala Universitet” (10/10) 

”Direktörerna vill åt universitetens fulla kassakistor” (21/10) 

Svenska elever klarar sig allt sämre i internationella kunskapsmätningar, och allt fler vittnar om brister i den högre utbildningen och att svensk forskning tappar mark. Man kan raljera över ekonomiskt ”nyttotänkande” på universitet och högskolor. Men om företag i Sverige i stället väljer att investera i andra länder drabbar det jobb och välfärd i vårt land. Det drabbar även många forskares möjligheter till fundamentala och relevanta frågeställningar och att få ingå i multidisciplinära samarbeten med industriella aktörer. När forskare vid lärosäten samarbetar med privata och offentliga aktörer, så ställs det allt högre krav på att beslut och ansvar är tydliga för att garantera att alla gynnas: forskare, studenter och samarbetspartners.

Här förstår jag inte riktigt vad Markides menar? Vad är kopplingen mellan de olika sakerna. Kunskapskrisen i skolan är en sak, ekonomiskt nyttotänkande ett annat och reglerna för samverkan en tredje. Hur hänger detta ihop? Det låter som Markides menar att högskolan måste acceptera läget och finna sig i att underordna sig näringslivets krav. För att kunna ta ställning till hennes inlägg i debatten måste jag veta var hon står i frågan om de kortsiktiga, ekonomiska, nyttokraven på forskningen, som blir allt tydligare. Menar Markides, vilket är min tolkning av texten, att det inte är otimalt, men ändå något man måste acceptera eftersom det ser ut som det gör. Menar Marides att kunskapen inte har något egenvärde, att universitetens enda uppgift i samhället är att foga sig efter näringslivets aktörer? Det skrämmer mig att en professor och tidigare rektor inte tydligare ställer sig på kunskapens sida i debatten.

Detta utvecklingsarbete borde vi alla vara engagerade i, oavsett om vi är verksamma inom eller utanför akademin och oavsett vilket område vi tillhör och/eller värnar. Och sämre förutsättningar för företagen är inte positivt för våra ambitioner när det gäller kultur och bildning, tvärtom.

Vem talar om SÄMRE förutsättningar för företagen? Det handlar inte om antingen eller, om att äta eller ätas? Varifrån kommer den synen? Det låter som företagsekonomiska. Konkurrensretoriken skrämmer mig, för kunskap är inget som kan tvingas fram. Kanske fungerar det att agera så på en ekonomisk marknad, men kunskap något helt annat. Att det går att förena företagens intressen av ekonomisk nytta med forskarnas intresse för kunskap visar Magnus Berggren, som forskar om organisk elektronik, i en klok och tankeväckande artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie. Där målas en helt annan bild upp, än den som ges i Vetenskapsrådets rapport. Varför vägrar Svenskt Näringsliv lyssna på forskare som har en annan bild än de själva, framgångsrika forskare som visar vägen för KUNSKAPEN? Jag läser följande:

För att skapa hans kreativa forskningsmiljö är också de fria forskningsmedel från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse (KAW) som han beviljades i slutet av 2012 viktiga. Först då kunde han på allvar börja med sitt projekt att föra in elektronik i växterna. Nu kunde han anställa två postdoktorer och doktorander och det dröjde bara några månader innan resultaten kom. 

– Det var helt fantastiskt med helt fria pengar! Det måste finnas utrymme för fri forskning, som får ta tid och där det finns utrymme för misstag. Vi får inte glömma att forskning är beroende av kreativitet och infall. Jag har skjutit från höften många gånger. Vissa idéer har jag fått kassera medan andra har lett till fantastisk forskning. 

Han anser att tidsramarna med bestämda ”milestones” kanske fem år framåt i tiden kan verka hämmande på forskningen. 

– Om man vill skapa ny forskning är det omöjligt att veta var man kommer att befinna sig fem år framåt i tiden. Forskarvärlden börjar bli fylld av trygghetsnarkomaner, vars vardag består av att fylla i formulär. Jag tycker att Vetenskapsrådet borde ha råd att knyta 50–100 framstående forskare till sig som kan ägna sig åt fri forskning under väldigt fria former. Jag är övertygad om att resultaten skulle komma! 

Avgörande för genombrotten

Professor Göran Sandberg, verkställande ledamot vid Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, anser att det är helt avgörande för de stora genombrotten att det finns helt fria forskningspengar. 

– Forskning bygger på att hypoteser prövas, bevisas eller motbevisas. Vi anser att våra individanslag ger forskarna den friheten, eftersom de själva väljer vilken forskning de vill bedriva. De får en chans att prova nya saker och lyckas, men också möjlighet att misslyckas, säger han. 

På frågan om vilka krav man som forskningsfinansiär bör ställa på uppföljning och redovisning säger Göran Sandberg att kraven från KAW är ganska blygsamma. 

– Det måste alltid finnas en korrekt ekonomisk redovisning. Men KAW litar fullt ut på universitetens redovisningssystem och kräver inga detaljerade ekonomiska rapporter. Även när det gäller vetenskapliga rapporter är kraven från KAW modesta. Vi kräver en kort halvtids- och slutrapport, inget annat!

Om Svenskt Näringsliv verkligen värnade kunskapen är detta exempel inget man kan bortse från. Här bygger framgången på AVSAKNAD av just det som Svenskt Näringsliv ser som lösningen. Det är inte genom sekretess och strategiska satsningar som kunskap utvecklas. Detta vet forskare, och därför uppfattas Svenskt Näringslivs retorik som ett angrepp på själva grunden för kunskapsnationen Sverige, oavsett om det är intresseorganisationens intention eller ej.

Vår rapport får inte läsas som ett angrepp på dagens ledare vid svenska lärosäten. Men om vi ska kunna säkerställa att utbildning och forskning håller högsta internationella klass i framtiden måste vi också våga diskutera och utmana etablerade strukturer för ledning och styrning. I Näringslivets forskningsberedning har vi identifierat ett antal, mycket konkreta, problem. Låt mig ge två viktiga exempel. 

I dag råder inte sekretess för dem som anmäler intresse av att vilja bli rektor för ett lärosäte när en tjänst har utlysts. Flertalet av dem som skulle vara lämpliga ledare har naturligtvis redan intressanta positioner. Hur många av dem är beredda att skylta med att de söker nytt jobb? Vad leder detta till för begränsningar i urvalet när tjänsten ska tillsättas? Hur ska vi lyckas få mer av internationella influenser när rekryteringar till viktiga toppjobb i den svenska akademin ska genomföras?

Att vara rektor för ett universitet eller en högskola är inte en "intressant position", inte en stepping stone i den personliga karriären. Att vara rektor är ett hedersuppdrag. Om inte alla forskare i akademin vill axla det ansvaret är något fel. En kunskapsnation kan aldrig byggas av någon som inte vill skylta med sin kanditatur. Vad är det för syn på ledarskap egentligen? Forskningens adelsmärke är kritiskt tänkande och transparens. Om det införs sekretess skapas en förödande klyfta mellan ledningen och medarbetarna. Kunskap växer mellan människor, i en öppen miljö där man samverkar. Och det gäller hela organisationen. Dessutom, var finns självkritiken? Näringslivets ledare har på senare tid visat prov på synnerligen dålig moral, vilket man kunnat göra i skydd av sekretessen som i rapporten lyfts fram som en förutsättning för framgång. Varför är det så viktigt att rekrytera ledare utifrån? Varför inte bygga en akademi från grunden? Det är aldrig rektors förtjänst att forskningen leder till genombrott, det är resultatet av gemensamma ansträngningar! Därför är sekretess förkastligt för kunskapsutvecklingen, och som det verkar är det inte ens en framgångsfaktor i näringslivet.

En viktig princip är att där beslut fattas ska också ansvar kunna utkrävas. På vissa lärosäten är i dag ordningen sådan att rektor i praktiken utses av en så kallad hörandeförsamling, ibland efter val mellan flera olika kandidater. Samtidigt är det styrelsen som är ansvarig för rekryteringen inför regeringen som i sin tur fattar det formella beslutet. Men om en rektor, av ett eller annat skäl, inte fungerar i sitt jobb: vem bär då ansvaret? Hörandeförsamlingen? Styrelsen? Regeringen? Det är lätt att inse att sådana oklara ansvarsförhållanden kan få allvarliga följdverkningar.

Inom näringslivet finns en osund fixering vid INDIVIDEN och drömmen om den store, dyrkade LEDAREN hålls vid liv. Akademin behöver inga messiasgestalter som kommer utifrån som frälsare. Kunskapsbyggande är en långsiktig process som ingen enskild kan kapa åt sig äran av. Ödmjukhet är en dygd om det är kunskap man söker, eller en nödvändighet. Sedan talas det om ansvar. Hur ser det ut i näringslivet? Där kräver höga chefer ekonomisk kompensation för att ta ansvar, men det ansvaret axlar man genom att avgå, vilket utlöser en fallskärm. Det är inte att ta ansvar, det skulle överallt annars i samhället betraktas som motsatsen till ansvar och i vissa fall som svindleri. Så bygger man inte en kunskapsnation. En rektor ska inte ha ansvar för några resultat, och om rektor inte fungerar eller om forskarkollegorna inte känner förtroende för ledaren bör hen avgå. Det är en viktig princip, men en organisation där man dyrkar ledaren, inför sekretess och bonusprogram kommer ledaren att göra allt som står i ledarens makt för att behålla det luckrativa uppdraget. Näringslivets syn på ansvar och konsekvenser av olika sätt att se på ansvar borde vi tala mycket mer om. Där har näringslivet massor att lära av akademin.

Näringslivets forskningsberednings förslag på dessa två punkter är att det ska råda sekretess för dem som söker jobb som rektor respektive att det ska vara styrelsen som både formellt och reellt ansvarar för beslutet om rektor inför regeringen. Inför utlysning av rektorstjänster, bör en tydlig och öppen process utvecklas där kollegiets och studenternas syn tas tillvara. I styrelsen sitter sedan inte bara personer med erfarenheter utanför akademin utan också representanter för exempelvis lärare och studenter. 

Man kan konstatera att varken Schottenius eller Hasselberg berör någon av dessa punkter eller andra konkreta problem som forskningsberedningen tar upp. De har missat knäckfrågan: Hur ska dessa uppenbara tillkortakommanden med nuvarande regler och normer lösas?

Vilka tillkortakommanden menar Markides? Och var finns evidensen för att man lyckats i näringslivet? Styrelsernas agerande i SCA, VW och så vidare manar verkligen till eftertanke. Var finns medvetenheten om riskerna med den syn på ledning som förs fram i rapporten. Forskare värnar kunskapen, inte egna, kortsiktiga, ekonomiska intressen. Det finns en anledning till att forskare är kritiska till rapporten, och det handlar inte om ett särintresse som bevakar sina privilegier eller rådande ordning för ordningens skull. Forskarna som uttryckt kritik värnar KUNSKAPEN, och den lyser talande nog med sin frånvaro i rapporten. De strategiska beslut som ledningen för Eriksson tagit på senare tid, när man avskedat kompetenta medarbetare som sitter på värdefulla kunskaper som skulle kunna användas för att bygga upp företaget och rädda dess långsiktiga överlevnad, visar vad man prioriterar: Aktieägarnas intressen av snabb avkastning på insatt kapital. Den synen på ledning vore förödande i akademin som handlar om just långsiktighet och om klok förvaltning av kapital, med kunskapen i fokus.

Forskningsberedningen är övertygad om att det går att skapa en rektorsrekryteringsprocess som säkerställer att makt och ansvar är ihopkopplade samtidigt som sekretessen säkerställs och kollegialiteten tillvaratas. Alla som verkar på landets lärosäten vet att kollegiala interaktioner behövs för att våra akademiska ledare skall nå legitimitet i sina ämbeten. I debatten har diskussionen om inflytande på ett olyckligt sätt blandats samman med frågan om reell beslutsordning. Vid morgondagens lärosäten måste individers inflytande och framgångsrikt ledarskap stärka varandra.

Det är inte mer ledning och mäktigare ledare som behövs för att lägga grunden för kunskapsnationen Sverige, det är gemensamma ansträngningar och delat ansvar. Kunskap kan aldrig tvingas fram. Akademiskt ledarskap är väsensskilt från ekonomiskt. Således har akademin inget att lära av näringslivet i den frågan, och näringslivet har dessutom inte visat att man klarar det i sin egen organisation så varför skulle landets högst utbildade människor, vars arbete handlar om att skapa och värdera kunskap, lyssna på en extern intresseorganisation? Förutsättningen för byggandet av en kunskapsnation är dessutom öppenhet och demokrati, inte sekretess. Sverige behöver minskade klyftor och mer solidaritet, och det är en utveckling som motverkas om man främjar framväxten av en elit som lever och verkar bakom lyckta dörrar. Sekretess är ingen förutsättning för kunskapsutveckling, det är snarare motsatsen; en allvarlig risk.

Lärosätenas roll och styrning skiljer sig från både företag och myndigheter. Med hållbar omställning (socialt, ekonomiskt och ekologiskt) för fortsatt välstånd kommer kravet på olika samhällssektorers förmåga att förstå och ta lärdom av varandra att öka.

Det håller jag med om, och just därför förstår jag inte vad Markides menar? Akademin är en helt annan typ av organisation än ett företag, med ett helt annat uppdrag, så vad har Högskolesverige att lära av Svenskt Näringsliv, som dessutom dras med uppenbara problem på det område man försöker ge sken av att man lyckas inom? Det är snarare Svenskt Näringsliv som borde lyssna på forskare vars yrke är att skapa användbar kunskap. Forskare vill forska, och för att göra det behöver forskarna frihet att följa kunskapen. Det hindras av starka ledares önskan om att bygga äreminnen över sin egen förträfflighet. Akademiskt ledarskap handlar om att lita på sina medarbetare, och om att lyssna på kunskapens behov. Strategiska beslut hör inte hemma i akademin. Akademiskt ledarskap är något helt annat än ledarskapet som används i näringslivet. I akademin står kunskapen i fokus, och i näringslivet pengarna och vinsten. Det är två helt olika mål.

Bara för att man har makt betyder inte att man vet eller har rätt! Lite ödmjukhet är vad Svenskt Näringsliv behöver, och när man visat att man klarar av att förvalta företagen som fortfarande finns kvar i Sverige på ett hållbart och långsiktigt sätt är jag öppen för en dialog. Fast bara om kunskapen står i centrum, och endast om vi möts i ett samtal där alla lyssnar lika mycket som man talar.