Ord, ting och diskursiva ordningar 7

Uttryckliga förbud är en tydlig princip för utestängning. Nöjer man sig med att bara uppmärksamma det uppenbara ser allt enkelt ut. När det gäller kultur och makt är emellertid ingenting enkelt. Det är det första man måste acceptera. Kultur är komplext. Och kulturen är fylld av principer som hindrar och stänger ute, som påverkar och reglerar vem som får tala och vem som blir tagen på allvar. Diskursen är den sammantagna effekten av alla dessa principer. Diskursen är inte en utan en mångfald av aspekter. Den kan bara studeras indirekt, för den är ingenting i sig själv. Jag ser diskursen som emergens, som ett fenomen som förlorar sin mening om det studeras på detaljnivå. Diskursen är liksom skogen något man ser först när man höjer blicken från de enstaka träden.

Foucault kommer snabbt in i föreläsningen. Efter den trevande inledningen och en fokuserad sammanfattning pekar han på tre externa utestängningsprinciper. Den första är förbudet och den andra, som jag strax ska reflektera över här handlar om uppdelning och förkastande, vilket i praktiken fungerar på samma sätt som förbud, men är mycket mer subtil. Den tredje principen, som diskuteras längre fram, handlar motsättningen mellan det sanna och det falska, men det är att gå händelserna i förväg. Detta är en närläsning av Diskursens ordning. Dessa tre principer är externa. Det finns också interna principer. Som sagt, diskursen är komplex och detaljerna tagna var och en för sig leder inte till förståelse för processen som helhet.

I vårt samhälle finns en annan utestängningsprincip, denna gång inte ett förbud utan en uppdelning och ett förkastande. Jag tänker på motsättningen mellan förnuft och vansinne.

Varför är det så viktigt att göra den här distinktionen? Varifrån kommer detta begär att ordna och dra gränser, skilja ut och lyfta upp. Foucault talar om ett begär efter sanning, om en djupt känd vilja att veta. Sökandet efter kunskap, eller i praktiken svar på frågorna man bär på, är ett slags mänsklig urkraft. När många vill veta eller kräver svar mobilseras ansenlig makt. Politiker och andra som drabbats av mediedrev känner styrkan i rörelsen. Diskursens förändrande kraft kommer ur viljan att veta, begäret efter säker kunskap, vilken skalas upp i kollektivet. En människan önskan om att få svar är lätt att bortse från och spelar ingen roll i det stora hela, men många som agerar tillsammans, även utan samordning eller ens vetskap om de andra, utgör en kraft att räkna med. Därför är diskursen viktig att undersöka, för den påverkar livet och vardagen för alla. Diskursen är en av många förutsättningar för förändring. Den går inte att styra, men den är allt annat än trivial och den går bara att förneka genom att vara medvetet ignorant.  

Ända sedan djupaste medeltid är dåren den vars diskurs inte får cirkulera som andras. Ibland uppfattas hans tal som obefintligt, utan vare sig sanning eller betydelse, utan beviskraft, utan makt att legalisera en handling eller ett kontrakt, ja till och med oförmöget att vid mässoffret få transsubstantiationen till stånd och förvandla bröd till kropp.

Lägg märke till att utestängningsprincipen inte handlar om ord och föreställningar, utan om människor. Utestängningsprincipen reglerar inte vad som är förnuftigt eller vansinnigt. Den handlar om vem som är det. Det handlar om vems ord som ska tas på allvar och vems ord som förbigås med tystnad. Lyssnar man till exempel på det Donald Trump säger, och särskilt om man följer upp och analyserar vad han sagt under kampanjen, är det uppenbart att han luftat en hel del unkna tankar och paranoida vanföreställningar. Donald Trump är dock en av kandidaterna till presidentämbetet i världens mäktigaste nation, och han har en ansenlig förmögenhet att luta sig mot. Diskursen handlar om relationen mellan subjekt, kunskap och makt. I fallet Donald Trump blir det tydligt att han som individ och i kraft av sin makt befinner sig på rätt sida. Vad han än säger uppfattas orden som förnuftiga eller tas i alla fall på allvar. Om en av tiggarna runt Times Square skulle placeras i talarstolen och säga samma saker skulle orden uppfattas helt annorlunda. Det Foucault pekar på, och det diskursen handlar om, är skillnaden mellan att lyssna på vad som sägs och vem som säger det. Det är subjekt som accepteras eller förkastas, inte tankar, ord och handlingar. När jag insåg det föll en viktig pusselbit på plats, och helt plötsligt såg jag kulturen med helt andra ögon. Det är så som begrepp fungerar, som verktyg att tänka med, inte som en hypotes att förkasta eller bekräfta.

Ibland tillskriver man däremot den vansinniges tal, i motsats till alla andras, märkliga krafter som att kunna uttala dolda sanningar, att förutsäga framtiden och att med naiva ögon se det som de andras lärdom inte uppfattar.

Fortfarande handlar det om individen, inte om orden eller tankarna. Vem är klok och vem är är galen? Det anses vara viktigare än att reflektera över vad som klokt och vad som är galet. Människan är fixerad vid individer och har svårt med kunskapen. Det talas ofta om vikten av evidens och sanning, men i praktiken handlar det mycket oftare om vem som talar, vad som sägs är underordnat. Effekten blir att den som en gång klassats som galen kommer att få svårt att uppfattas på något annat sätt, och vise versa. Det ska mycket till innan professorns ord ifrågasätts.

Det är egendomligt att konstatera hur man under århundraden i Europa antingen inte alls lyssnat på den vansinniges tal eller, om man har lyssnat, uppfattat det som sanningens tal. Antingen föll det i tomma intet -- förkastades i samma ögonblick som det uttalades -- eller också uttydde man ur det ett naivt eller listigt förnuft, ett mer förnuftigt förnuft än de förnuftigas.

Oraklet i Defi, tänker jag på. Eller fascinationen inför sådana som Donald Trump, som hela tiden balanserar på gränsen. Antingen anses man klok eller också inte. Människans perception och kognition har svårt med dikotomier, med sådant som är både och, som består av mer eller mindre av det ena och det andra. Kanske är det därför utestängnings- eller ordningsprinciperna accepteras, sprids och spelar så stor roll? Förklaringen finns någonstans i helheten, men den kan inte reduceras till en eller ett. Det är viktigt. Diskursen verkar på en nivå ovanför delarna. 

Hur som helst, oavsett om det uteslöts eller i hemlighet förgås med förnuft, existerade det i strikt mening inte. Likväl var det genom den vansinniges ord som man kände igen hans vansinne. De var den plats där uppdelningen utfördes, men man varken uppmärksammade eller lyssnade till dem. Före slutet av 1700-talet hade inte en enda läkare kommit på tanken att ta reda på vad som sades (hur det sades, varför det sades) i detta tal som trots allt gjorde själva skillnaden. Den vansinniges väldiga diskurs blev återigen brus och man gav honom ordet endast i symbolisk mening, på teatern. Där drog han fram, avväpnad och försonad, eftersom han spelade den maskerade sanningens roll.

Orden avgör, men det är kroppen som drabbas. En tanke, ett subjekt. Genom att låsa fast tanken vid en eller ett och genom att bara acceptera antingen eller, uppstår kulturella effekter som drabbar människor på olika sätt. Skillnaden mellan den som uppfattas som förnuftig och den som uppfattas som galen, den utestängningsprincip som här diskuteras är tydlig och lätt att förstå. Men det finns varianter på samma temat, det finns annat som avgör. Om det är en man eller en kvinna, till exempel. En vit eller svart. Fattig eller rik. Hetero eller homo. Kulturen är fylld av kategorier. Ordnandet tar aldrig paus. Avgöranden om vad som är vad fälls på ett ögonblick, ofta som ett resultat av slumpen. Kulturens komplexitet kommer därifrån, den växer fram ur dessa enkla avgöranden, över tid och mellan människor. Diskursen är allt sammantaget, är effekten av alla dessa till synes obetydliga handlingar och beslut som tas hela tiden.