Fria forskare och självständiga lärare

Det är enklare att leta där man kan och känner sig trygg, särskilt om man har ögonen på sig och inte får misslyckas. Alla vet att det är så. Och alla vet också att det är förödande för allt vad nytänkande och utveckling heter. Ändå är det just vad man gör, allt oftare, på allt fler ställen och i olika sammanhang. Igår presenterades regeringens forskningsproposition, och ansvariga för Skolsverige väntar på nästa veckas Pisa-resultat. Båda händelserna och dess innehåll ser jag som symptomatiska för samtiden. Känslan jag inte kan skaka av mig när jag lyssnar och läser kan sammanfattas i följande mening: Hoppas, hoppas, hoppas att utvecklingen äntligen ska vända. Jag hoppas också, men samtidigt vet jag att inget gott, nytt och konstruktivt kan komma ur mer av samma, och att inget bra och hållbart kan byggas på fåfänga förhoppningar. Problemet är att det vuxit fram en obegriplig övertygelse i samhället om att det krävs strategiska mål och strikt styrning för att nå någon vart. Det har varit mantrat som upprepats nu i över 20 år, samtidigt som kunskaperna i Sverige stadigt har fallit. Vi har målat in oss i ett hörn och sitter nu fast i en hopplös situation där samhället allt tydligare kontrolleras av strävan efter kontroll, istället för att faktiskt kontrollera utvecklingen. Vi lever i en drömvärld där kartan misstas för verkligheten, där problemen som skapas av systemet skylls på den mänskliga faktorn och där mer av samma, dessutom mer intensivt och omfattande genomfört ju större och tydligare problemen blir, anses vara den enda vägen fram. Så till den milda grad har ansvariga köpt denna bild att man inte längre lyssnar på forskarna, som betraktas som ett särintresse. Och det är klart, har man bestämt sig för att forskning är en verksamhet som kan målstyras och flyttat in i den känslan, tvingas man så klart hålla fast vid övertygelsen för att inte tappa ansikten inför väljarna.

Trots att alla vet att forskningen måste vara fri för att kunna kallas forskning och att verklig, högkvalitativ utbildning kräver självständiga lärare som agerar i frihet och med utgångspunkt i KUNSKAPERNA och ERFARENHETERNA man förfogar över, snarare än följer regler och tvingas inordna sig i en administrativ apparat och underkasta sig en ledningsstruktur som bestämmer över forskningens och utbildningens, vad, när och hur. Forskarna antas följa regler istället för att undersöka världen, kulturen och förutsättningarna för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och lärarna antas låta sig lydigt ledas av andra vilka indirekt försöker påverka eleverna och studenternas resultat (samt ta på sig äran av alla eventuella framgångar), istället för att självständigt arbeta med och ansvara för utvecklingen av ny kunskap och optimera förutsättningarna för (livslångt) lärande. När de förväntade resultaten uteblir står ledningen där handfallen, och för att inte tappa ansiktet och dra på sig kritik intensifieras strävan att implementera mer av samma. Bristen på nyfikenhet är stor och avsaknaden av tillit till professionernas kunskaper, erfarenheter och vilja att ta ansvar är total.

Regeringen deklareras stolt att:

Sverige och världen står inför flera stora samhällsutmaningar. För att möta dessa utmaningar och utveckla ett modernt välfärdssamhälle behövs forskningsbaserad kunskap. Regeringens ambition är att stärka den fria forskningen samtidigt som forskningspolitiken ska kopplas till de globala samhällsutmaningar som är relevanta för vårt samhälle. I regeringens forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft prioriteras tre globala samhällsutmaningar: klimat och miljö, hälsa och en ökad digitalisering. Andra delar i propositionen är bland annat ökade anslag till universitet och högskolor så att de kan ta långsiktigt ansvar för utvecklingen av forskningen samt hur vi ytterligare utvecklar vår innovationsförmåga.

Jag har inga invändningar mot något av det som står här, och jag som forskare har inga problem att acceptera att jag inte kan välja forskningsinriktning helt fritt och uteslutande efter eget intresse. Min forskning har tydlig inriktning mot förutsättningarna för att utveckla ett modernt välfärdssamhälle, jag arbetar sedan många år med att utveckla former för just kunskap i samverkan och hållbarhetsproblematiken löper som en röd tråd genom allt jag gjort sedan jag var student. Regeringens mål och ambitioner har mitt fulla stöd och jag vill inget hellre än att sätta igång med arbetet, och detta är jag långt i från ensam om. Akademin är fylld av högutbildade människor med forskarkompetens som bara längtar efter att få arbeta med dessa frågor. Problemet är att regeringen och riksdagen inte litar på forskarna. Man tänker sig att om verksamheten inte kontrolleras och målstyrs så kommer forskarna och lärarna att ägna sig åt annat. Varför då? Varifrån kommer denna misstänksamhet? Jag lägger en stor del av min frihet åt frågorna som pekas på och ägnar i princip all min vakna tid åt att reflektera över hur man skulle kunna nå målen. Mitt akademiska arbete, så som det kommit att se ut och organiseras idag utgör ett HINDER för regeringens ambitioner, och förslaget innehåller inga löften om några ändringar som skulle kunna underlätta min strävan att faktiskt vara samhället till nytta och betala tillbaka till samhället för investeringen som gjorts i min utbildning och lönen jag uppbär. Fast för att kunna göra det måste jag få tid att tänka och frihet att agera i enlighet med kunskapen och den beprövade erfarenheten jag som forskare har tillgång till.

Vi är många som reagerar, både bland lärare och forskare. Hur fri tillåter regeringen den fria forskningen att vara? SULF skriver följande på Brännpunkt.

Sveriges universitets­lärare och forskare, SULF, välkomnar i stort den argumentation som regeringen för men anser inte att höjningen räcker för att bryta det osunda beroende av extern finansiering som har resulterat i forskningsprioriteringar som varit kortsiktiga och säkra, i stället för långsiktiga och nyskapande.

Bristen på förståelse för vad som krävs för att få det man vill ha är fundamental. När måluppfyllelse är allt, misslyckanden betraktas som en katastrof och konkurrens alltid anses driva kvalitet, är det omöjligt att uppnå långsiktighet i verksamheten och nyskapande resultat. Ändå fortsätter man, och ju mer ihärdig kritiken från professionen blir och ju längre tiden går utan att de förväntade resultaten visar sig, desto mer styrning och kontroll utsätts de "fria" forskarna för. Kartan gäller och verkligheten ska anpassa sig, till varje pris, vilket leder till ett ofattbart resursslöseri. Enda anledningen till att skolan och forskningen inte helt rasat samman är att forskarna och lärarna (liksom vårdpersonalen på landets sjukhus) vänder ut och in på sig för att rädda det som räddas kan eftersom man arbetar i ett yrke som närmast är att betrakta som ett kall. Om alternativet är att lämna yrket är det ett stort steg att ta, och det är först när läget är akut som man väljer den utgången. Än så länge biter de flesta ihop och härdar ut, använder delar av sin fritid för kärnverksamheten och håller på det sättet systemet igång med hjälp av konstgjord andning.

­Regeringen satsar 1,3 miljarder på ökade basanslag men samtidigt drygt 1,5 miljarder på andra forskningsfinansiärer och utförare. För den fria forskningen hade det varit bättre om regeringen hade gjort tvärtom och faktiskt på allvar prioriterat bas­anslagen. Andelen basanslag i statens budget för forskning kommer inte att öka, inte ens fram till år 2020, och forskningen kommer till stora delar även i fortsättningen styras av externa finansiärer. 2014 sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen att ”Bas­anslagen för forskning prioriteras upp”. Men innehållet i forskningspropositionen visar att den ut­lovade prioriteringen uteblir.

Kanske kan man lura väljarna att Kejsaren har fått nya kläder, men forskare har utbildats i kritiskt och analytiskt tänkande. Så hur tänker man? Varför vågar man inte släppa taget och lita på forskarna. Det enda vi kräver är ju att så utföra uppdraget efter eget huvud, med stöd i den bästa kunskapen och år av erfarenhet? Forskarna kräver inte höjda anslag eller andra mål; bara frihet och förutsättningar att utföra uppdraget på bästa möjliga sätt, vilket man har kompetens att bedöma efter (minst, men oftast långt mer än) åtta års universitetsutbildning. Det är OBEGRIPLIGT hur man kan resonera som man gör.

En internationell jämförelse visar att svenska läro­säten har lägre andel basanslag än jämförbara länder. Danmarks forsknings- och innovations­politiska råd presenterade nyligen en rapport med jämförelser mellan Sveriges, Danmarks och Nederländernas forskningspolitiska system. Det som skiljer Sverige från de båda andra, mer framgångsrika länderna, är att Sverige har en betydligt högre andel extern finansiering. I Sverige är det därför praktiskt taget omöjligt att göra akademisk karriär utan ett ständigt inflöde av projektpengar. Enligt OECD-stati­stik har till exempel Norge 67 procent bas­anslag, Schweiz 62 procent och Danmark 57 procent. Sverige har i dag 43 procent och andelen har minskat stadigt både under föregående och nu­varande regeringar.

Man kan inte tala om frihet och samtidigt införa striktare regler, mer restfiktioner och minskad tillit samt begränsad frihet. Det är en motsägelse som strider mot allt vad vetenskap och beprövad erfarenhet heter. Dagens forskningspolitik liknar allt mer dagens nyhetsjournalistik och Donald Trumps presidentvalskampanj och ligger tragiskt nog i linje med post-sanningens diskurs. Det är inte mer pengar som behövs, det är mer tillit och större förståelse för kunskapsproduktionens förutsättningar. SULF pekar på en rad problem, och jag kan bara instämma.

1. Det är ett dyrt och ineffektivt sätt att fördela pengar. En professor lägger i genomsnitt en femtedel av sin forskningstid på att söka anslag. Sverige får mer forskning för skattebetalarnas pengar om basanslagen ökas.

2. Basanslagen äts delvis upp av externa finansiärers krav på medfinansiering. Statliga bidragsgivare ska ge full kostnadstäckning men de bidrag som kommer från exempelvis EU, stiftelser eller företag kräver att lärosätet bidrar med egna medel, som tas från basanslagen. När egna forskningsmedel läggs på att medfinansiera externa projekt påverkar det lärosätenas planering och prioriteringar.

3. Den låga andelen basanslag ökar problemet med osäkra anställningar inom högskolan och gör forskarna beroende av personliga kontakter med ”rätt” professor för att få vara med när ansökningar om forskningspengar skickas in till forskningsfinansiärerna. Det skapar en osund grogrund för nepotism och leder till en dålig arbetsmiljö.

4. Forskare pressas att publicera så många artiklar som möjligt i högt rankade tidskrifter för att meritera sig. Jakten på publiceringar och projektanslag innebär risk att säkra projekt väljs framför osäkra, vilket leder till mindre nyfikenhetsforskning. Grundtanken med forskningen, att utforska det okända, går förlorad. Forskare ska ägna sig åt jakt på kunskap, inte jakt på pengar.

5. Externa forskningsmedel fördelas inte jämställt. Ministern för högre utbildning och forskning ­Helene Hellmark Knutsson har påtalat det som ett mycket allvarligt problem. Ändå lägger den feministiska regeringen fram en forskningsproposition som inte ökar andelen direkta anslag i statens forskningsbudget. Det försvårar arbetet för en mer jämställd högskola.

6. Beredskapen att använda forskningsgenombrott i andra länder kräver att basanslagen räcker till att garantera tid för forskning i lärares tjänster. ­Annars får universitetslärare svårt att följa internationell forskning och förmedla den till studenter och ­vidare ut i samhället.

Vill Sverige få kvalitativa och användbara forskningsresultat samt häva Pisaraset finns det inga genvägar. Regeringen kan inte lyssna mer på Svenskt Näringsliv än på forskarna, och forskningen kan inte styras enligt principer hämtade från produktionsindustrin.

Många stora vetenskapliga upptäckter görs när forskare fördjupar sig i sina ämnen utan tydligt uppdrag och tänkt resultat med sin forskning. Många Nobelpristagare har genom en fri och obero­ende grundforskning gjort stora upptäckter.

Enligt Helene Hellmark Knutsson så har det ”funnits en övertro på att det politiskt går att identifiera framstående forskning för att nå snabba resultat.” Vi håller med ministern. Därför är vi förvånade över att andelen basanslag inte ökar med regeringens förda politik.

Förvåning är inte vad jag känner, jag kämpar med känslan av bedrövelse när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara. Och under tiden fortsätter utvecklingen att gå på tvärs mot regeringens stolta visioner. Det är tragiskt på så många olika sätt.