Ord, ting och diskursiva ordningar 10

Detta att vilja veta är inte nödvändigtvis samma som sökandet efter sanning. Människan är nyfiken och alla vill veta olika saker, men sanningen är något annat. Sanning är en kvalitet, en egenskap. Kunskap handlar om det man faktiskt vet. Kunskap är enkelt på det sättet, det man vet och det som fungerar. Sanning är en definition och finns olika uppfattningar om sanningen. Denna skillnad är enormt viktigt att förstå om man verkligen vill veta, på riktigt. Tar man för givet att kunskap och sanning är samma sak eller får för sig att sanningen är på ett och ett enda, specifikt och evigt det samma, sätt, bortser man från verklighetens inbyggda komplexitet. Finns sanningen nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka, eller är sanning en kulturellt skapad och upprätthållen föreställning om sakernas tillstånd? Och hur avgörs den frågan? Foucault intresserar sig för just detta. Han undersöker sanningens (det vill säga begreppets) historia, och det är då han upptäcker utestängningssystemet som handlar om skillnaden mellan det sanna och falska.

Denna historiska uppdelning har utan tvivel givit vår vilja till kunskap sin allmänna form. Men likväl förskjuts den ännu: de stora vetenskapliga omvälvningarna kan kanske ibland ses som konsekvenser av en upptäckt, men också som framträdandet av nya former inom viljan till sanning.

Synen på sanning påverkar uppfattningen av vad som kan räknas som kunskap. Och det handlar om historiskt föränderliga uppfattningar. Till vardags kan man enkelt komma till insikt och vara överens om att antingen fungerar svaret man kommer fram till i sin undersökning, eller också inte. Här och nu finns inga tveksamheter om varken kunskap eller sanningen. Det kan man vara överens om. Men är det sant i ett ontologiskt perspektiv, hur ska man se på begreppet sanning (vad betyder det att något är sant)? Frågan har aldrig riktigt lösts någon gång, av någon, på riktigt. Sanningar har antingen ansetts nås via sinnesintrycken, eller med hjälp av logik. Och båda kriterierna har kombinerats på olika sätt. Men faktum kvarstår: Det är enormt svårt att AVGÖRA frågan, en gång för alla och på ett sätt som övertygar alla. Verkligheten är en sak och synen på sanning en annan. Kulturen är en aspekt av verkligheten, och det är där (begreppet) sanningen finns och olika uppfattningar om vad sanning är existerar och likt en prisma påverkar synen på kunskap och verklighet. Foucault sägs ifrågasätta vetenskapens auktoritet och verklighetens realitet, men det enda han säger är att uppfattningarna och definitionerna av begreppen har förändrats över tid. Vad säger att det som hålls för sant idag är det absolut rätta om uppfattningarna skiftat över tid och beroende på förändringar i maktstrukturerna i samhället? Självklart både kan och ska man lita på vetenskapen, men blind tillit är alltid farlig för den ger makt åt den som anses ha kontakt med Sanningen (oavsett om den definieras som Gud eller som kunskap). Foucaults diskursperspektiv är ett verktyg för kritisk analys av makt, inte ett angrepp på kunskapen.

Det är otvivelaktigt så att det finns en vilja till sanning på 1800-talet som inte sammanfaller med den vilja till kunskap som karakteriserar den klassiska kulturen -- oavsett om det gäller de former den sätter i spel, de ämnesområden den inriktar sig på eller de tekniker den använder sig av.

Viljan att veta är liksom ett begär en kraft som påverkar samhället. Beroende på hur väl svaren som vetenskapen ger fungerar öppnas och stängs utvecklingsvägar. Vi vet mer idag om väldigt mycket än vi gjorde för 100 eller 1000 år sedan, men det är inte självklart att allt är bättre eller att man kan se det som ett framsteg. Hur klokt är det till exempel att elda med fossilt bränsle som dels är en ändlig resurs, dels hotar livet på jorden? Sanning är inte en värdering, men utan bedömning och reflektion över kunskapens värde kan inget sägas vara bättre eller sämre än något annat. Kulturen finns med hela tiden, för utan mellanmänsklig kommunikation existerar ingen KUNSKAP. Det är skillnad att debattera sanningen och att samtala om den, skillnad att försöka avgöra frågan en gång för alla eller söka bättre, djupare, vidare kunskap om sakernas tillstånd. Foucault används ofta som slagträ i debatten, som ett slags halmgubbe att förgöra inför publiken för att visa på sin egen förträfflighet. Det kan bara den göra som inte läst Foucault. Varför ska man lyssna på någon som agerar så pass vårdslöst i förhållande till sanningen, om det nu gick att avgöra frågan en gång för alla fanns väl inget att debattera? Kanske är det här en delförklaring till krisen i skolan, att man utgår från att frågan om sanningen är avgjord, att vi nått historiens slut och att det nu bara handlar om att fylla eleverna och studenterna med så korrekta fakta som möjligt, så snabbt och effektivt som möjligt. Tänk om man gjorde tvärtom istället, lät elever och studenter faktiskt läsa Foucault och andra som studerat vetenskapens praktik och synen på sanning, och sedan samtala om innehållet och dess implikationer? Då skulle skolan inte bara tillfredsställa viljan att veta och begäret efter sanning. Förmågan att söka och värdera kunskap skulle öka, liksom samhällets långsiktiga hållbarhet eftersom färre (förhoppningsvis, men några garantier finns så klart inte) skulle lita mindre på auktoriteter och mer på sin egen kritiska, analytiska förmåga. Att samtala är svårt men nödvändigt, och att debattera är enkelt men också fördummande och farligt.

Låt oss gå lite längre fram i tiden. Kring år 1600, och främst i England, uppenbarade sig en vilja till kunskap som föregrep sitt verkliga innehåll och skisserade planer för möjliga, observerbara, mätbara och klassificerbara objekt. Det var en vilja att veta som (på sätt och vis före varje erfarenhet) påtvingade kunskapsobjektet en viss position, blick och funktion (se snarare än läsa, verifiera snarare än kommentera). Ja, en vilja att veta som (på ett mycket mer generellt sätt än varje enskilt verktyg) föreskrev den tekniska nivå där kunskaperna skulle investeras för att vara verifierbara och nyttiga.

Hur ser vi på kunskap idag? Vad läggs i begreppet? Igår jublade politikerna över nya siffror som visade att kunskaperna i matematik ökar i skolans lägre klasser, i förhållande till andra länder. Äntligen, sa man och politikerna tog åt sig äran. Nu vänder det. Sverige har inlett kampen om kunskapsmätningarnas toppositioner. Fast varför MÄTS och jämförs kunskap? Och vilka kunskaper är det som mäts? Att Sverige som land jagar positioner i överstatliga mätningar av olika standardiserade egenskaper har inte nödvändigtvis med enskilda elevers vilja att veta att göra. Och det har definitivt INGENTING med samhällets behov av kunskaper som faktiskt fungerar att göra. Den synen på kunskap, att det handlar om något universellt, mät- och jämförbart, möjligt att separera från vardagen i klassrummen och relationen mellan lärare och elev, är också en föreställning. Varför inte mäta annat istället, sådant som faktiskt betyder något för livet här och nu? Varför inte jämföra samhällens förmågan att ANVÄNDA kunskap, graden av hållbarhet eller något annat som man kan enas om är konstruktivt. Och sedan utforma skolan efter det. Viljan till kunskap är som sagt något annat än begäret efter sanning och makt.

Det tycks som om viljan till sanning har haft sin egen historia ända sedan den stora platonska uppdelningen. Den är inte de tvingande sanningarnas historia, utan historien om skisser till kunskapsobjekt, om kunskapssubjektets funktioner och positioner och om investeringar i materiel, teknik och verktyg för kunskapsinhämtande.

All kunskap räknas inte på samma sätt och värderas helt olika. Matematik anses vara mer värdefull än humaniora. Det som går att räkna på, det som kan jämföras och mätas, anses viktigare än kunskap som inte går att kontrollera (lika enkelt). Värderingar har med kultur att göra och kultur förändras. De tvingande sanningarna är nödvändiga och påverkar diskursen, medan viljan till sanning är diskursiv. Och skillnaden mellan dessa saker, tillvarons kontingenser, det som är möjligt men inte nödvändigt, är vad Foucault undersöker. Den kunskapen är viktig, om man verkligen vill VETA, om man inte bara är ute efter makt och inflytande. Synen på sanning påverkar synen på och värdet av olika kunskaper, och det i sin tur påverkar samhället. Allt och alla hänger ihop, och i mellanrummen uppstår kulturen som Foucault undersöker. Det gällde för de gamla grekerna och det gäller för oss idag.