Debattsamhällets larm, och dess konsekvenser

Det finns en utbredd och högst problematisk uppfattning i samhället om att forskare är ett slags hantverkare som tar reda på saker. Som om det bara handlade om att ställa frågor så får man svar, just det svar man önskar sig. Som om forskning handlade om att tala om hur det är. Utgångspunkten för inställningen är att kunskapen finns där ute, liksom den gör på nätet där Google ger en svar, snabbt enkelt och utan att vara besvärlig. Logiken är som följer: Jag vill veta, nu! Tala om hur det är! Oavsett vilken fråga som ställs förväntas forskaren kunna plocka fram svaret ur rockärmen, likt en trollkarl. Det finns en otålighet i samhället. Nu, nu, nu. Effektivt, snabbt och till lägsta möjliga pris. ”Är du inte forskare? Men så svara då!”. Det är tragiskt, och riktigt illa blir det när en maktorganisation som Svenskt Näringsliv kastar sig in i debatten för att styra upp det hela. Får man inte de svar man vill ha, om forskningen inte kommer fram till det förväntade, handlar det ytterst sällan om organisering och ledning. Och strategiska beslut leder aldrig självklart till bättre kunskap. 

Föraktet för kunskapen tar sig olika uttryck, och vissa vetenskapliga discipliner drabbas hårdare än andra. Genusvetenskap, till exempel, eller forskare som dristar sig till att nämna ordet postkolonial teoribildning. Det är en trigger. Då vaknar trollen och drevet drar igång. ”Nej, är det sant? Vad har galningarna nu hittat på? Herre jävlar …” och så vidare. Vid det här laget känner vi igen stilen. Det som oroar är att vanligtvis sansade människor engagerar sig och kastar bensin på brasan. Vart är kunskapsnationen Sverige på väg? Jag är ärligt och uppriktigt oroad. Var finns respekten för kunskapen? Var finns förståelsen, tålamodet och ödmjukheten inför komplexiteten i uppdraget? Hur gick det till och vad är det för krafter som driver på för att deklassera lärare och forskare till tjänstehjon i tillväxtens och marknadens tjänst? Hur gick det till när kunskap förvandlades till en vara bland andra? Och vem är egentligen bäst skickad att ansvara för samhällets kunskapsbehov; ekonomiska makthavare och politiker, eller forskare och lärare som vigt sina liv till kunskapen?

Låt oss stanna upp lite och tänka efter. Vad är det vi håller på med egentligen, och vad är det vi vill uppnå? Snabbare, bättre, billigare; vem försöker vi lura? Är det ens möjligt att få det vi vill ha? Viljan kan försätta berg, det är sant, men önsketänkande kommer aldrig någonsin att kunna betvinga kunskapen. Man kommer en bra bit på vilja, men ett långsiktigt hållbart samhälle kan bara byggas på kunskap. Och över kunskapen råder ingen. Inte ens forskarna kan kontrollera kunskapen. Inför kunskapen är vi alla lika, och bara med utgångspunkt i den insikten går det att bygga en skola värd namnet och en akademi som ger verkliga svar på relevanta och forskningsbara frågor. Forskare är inga fixare och trixare. Forskare söker kunskap, på kunskapens egna premisser. Att forska handlar inte om att ”ta reda på” saker. Forskning är snarast motsatsen till att googla. Kunskap är dessutom något helt annat än fakta och information.

Detta att skolor anses producera (oklart vad), eller att konkurrens alltid leder till ökad kvalitet, att sekretess och hemlighetsmakeri är något positivt. Övertygelsen om att pengar är ett mål i sig, istället för ett medel för att uppnå andra saker, kommer någonstans ifrån. Det är inte från akademin. Ingen forskning visar att pengar är ett lämpligt och långsiktigt hållbart mål, i sig. Tillväxt har visat sig vara en samhällelig framgångsfaktor, men inte pengar för pengarnas skull. Och enskilda företags vinster är i sig inget mått på hur det står till i samhället som helhet. Det går inte att bygga ett samhälle på några aldrig så lönsamma banker, spelföretag eller Spotify. Det är när pengarna sprids och kan skapa möjligheter för många människor som ett hållbart samhälle växer fram. Den insikten finns det gott om forskningsstöd för. En av de mest intressanta och användbara kurserna jag gick som student på 1990-talet var kursen i ekonomisk historia. Där lärde jag mig bland annat att den industriella revolutionen tog fart när textilarbetarna i Manchester fick råd att köpa kläderna som producerades. Idag talas det om behovet av låglönejobb. Det är en tanke som går på tvärs mot vad vi vet är ekonomiskt, långsiktigt hållbart. När den typen av tankar vinner gehör och sprider sig, när fler ansluter sig till den och kraven upprepas allt oftare, är det ett resultat av makt. Och mot makten står sig kunskapen slätt. Makten övertrumfar kunskapen hur lätt som helst. Det är en annan av kunskaperna jag fick som student vid Göteborgs universitet i slutet av förra seklet.

Problemet är att det idag finns så mycket forskningsresultat att luta sig mot. Och anledningen till det är att forskning mäts i mängd (antalet artiklar, citeringar och storleken på forskningsanslagen som landas), inte i användbarhet. Kvalitet ifråga om kunskap handlar om produktionsmängd, produktionstakt och spridningseffekt. Den som hörs och syns mest anses bäst. Om KUNSKAPEN stod i centrum skulle annat än det som räknas idag vara vägledande. Fast det är en insikt som har svårt att vinna gehör. Det är ett resultat av forskning med syfte att förstå hur saker och ting verkligen hänger ihop. Inte forskning vars syfte är att snabbt komma fram till ett publicerbart resultat. Ett slags lågmält forskningsresultat. En viskning: Jag tror det kanske är så här. Forskning indikerar det. Ingen lyssnar, för ingen hör. Den typen av tankar viftas bort som en irriterande fluga i debattsamhällets allt hetsigt larmande klimat.