Mikropolitik och segmenteringar 25

Tid för eftertanke, analys och självrannsakan. Dags att stanna upp och tänka efter. Donad Trump är inte presidentmässig och sorgen efter Barack Obama -- som genom hela sin presidentperiod motarbetats av representanterna för det parti som nu presenterar Donald Trump för världen, som sin kandidat till världens mäktigaste ämbete -- är enorm. Han visade stadsmannamässigt klokskap och storsinne igår när han tog emot pajasen, lögnaren, hycklaren Trump i Vita huset och när han talade om presidentämbetet som ett stafettlopp. Obama har förvaltat arvet mycket väl och det faktum att han inte lyckats genomföra allt han velat handlar om systemet i USA, det sätt man valt att organisera demokratin. Faktum är att det är systemet som gav Trump segern, för det är bara en fjärdedel av befolkningen som röstat på honom, och färre än hälften av USAs befolkning röstade på honom, liksom för övrigt var fallet när George W Bush vann över (kloke) Al Gore. Valresultatet, inte bara i USA, visar med all önskvärd tydlighet på demokratins dilemma: Folkstyre blir aldrig och kan aldrig bli starkare än folkets gemensamt gör det. Makten kommer underifrån, och kanaliseras genom systemet för styrning.

This is the sense in which we would speak, for example, of banking power (the World Bank, central banks, credit banks): if the flow of financing-money, or credit money, involves the mass of economic transactions, what banks govern is the conversion of the credit money that has been created into segmentary payment-money that is appropriated, in other words, coinage or State money for the purchase of goods that are themselves segmented (the importance of the interest rate in this respect).

Att läsa Deleuze och Guattari, att analysera världsläget just nu med hjälp av deras verktyg, är smärtsamt. Det blir så uppenbart att ingen kan säga att man ingenting visste, att de chockerande (utifrån ett demokrati och bildningsperspektiv) valresultaten som på senare tid kommit slag i slag kommit som en överraskning. Det stämmer inte. Självklart kan man säga sådana saker. Det går alltid att försöka ljuga. Det går till och med att bli USAs president genom att kampanja på lögner och fulspel. Det går dock inte att bygga en hållbar demokrati, som erbjuder människor trygghet, överblickbarhet och som inte trashar samhället och livet på jorden, på lögner. Deleuze och Guattari har ifrågasatts och kritiserats för att de tar lätt på sanningen, men det är den största lögnen av alla. Sanningen är att sanning liksom demokrat, makt och kultur är något som växer fram mellan människor, något som ständigt förändras. Tror man på och håller fast vid övertygelsen om att det finns en evig sanning, i bestämd form singular, som gäller alla fenomen, överallt, alltid, då är man en sann postmodernist. Deleuze och Guattari, liksom Foucault och många andra, UNDERSÖKER förutsättningarna för sanning, kunskap och demokrati. Vad måste vi lära och och ta hänsyn till för att lära oss hantera livets och tillvarons bräcklighet, föränderlighet och oöverblickbarhet? Den statsunderstödda, Royal science, vars utgångspunkt är positivistiskt sanningssökande har inte lyckats. Opinionsinstitutens statiska modeller har lovat runt men hållit tunt. Framtiden är och förblir öppen!

Framtiden går lika lite som kunskapen, kulturen och demokratin att förutsäga. Visst kan man göra prognoser och självklart är statistik viktigt. Jag är inte motståndare till naturvetenskap. Men jag värnar demokratin, kunskapen och forskar om kultur. Min forskning handlar om att försöka förstå öppenheten, föränderligheten och icke-linjariteten i de dynamiska processer som vi har att hantera, samtidigt som vi lever mitt i dem. Idag jobbar jag hemma, med mitt nästa bokmanus. Titeln på boken är: Studier av förändring, i rörelse. Utgångspunkten är en annan av platåerna i boken Tusen platåer som Deleuze och Guattari skrev tillsammans, och som platån som jag skriver om här (Mikropolitik och segmentaritet, som den heter i den svenska översättningen av Gunnar Holmbäck) också är hämtad från. Texten är skriven på 1980-talet, men den talar tydligt till samtiden. Den är mer aktuell idag än den var när den skrevs. Och den skrevs just för dagar och tider som de vi just nu lever i, som en varning. Deleuze och Guattari ville vaccinera världen från fascismens faror genom att analysera mekanismerna som ledde fram till nazisternas maktövertagande och peka på den underliggande (avsaknaden av) logik som banar väg för den typ av rörelser som är demokratins största hot, och tragiskt nog i år firat två stora triumfer. Menar världssamfundet allvar med oron över vart vi är på väg, är Deleuze och Guattari anbefalld läsning, för i deras gemensamma produktion finns massor med verktyg att tänka med.  

What banks govern is the conversion between the two kinds of money, and the conversion of the segments of the second kind into any given good.

Pengar är inget i sig. Så länge beslutet att knyta värdet av pengar till värdet av guld fanns ett slags fundament att luta sig mot. Det stabiliserade världsekonomin eftersom kapitalrörelserna saktades ner och därmed blev förhållandevis små. Fast det förändrade ingenting i sak. Pengar har alltid varit en föreställning. När kostnaderna för USAs krig mot Vietnam skenade övergavs guldmyntfoten och kapitalet släpptes fritt. Trots det talas det om pengar som verkligt värde, och priserna på bostadsrätter skenar på rund av att tillgången på lägenheter är liten men tillgången på pengar obegränsad. Viljan att låna och bankernas önskan att låna ut styr på detta sätt samhället. Det är ingen stabil grund att bygga något hållbart på, men det är så det ser ut och fungerar, oavsett vad man tycker om saken.

The same could be said of every central power. Every central power has three aspects or zones: (1) its zone of power, relating to the segments of a solid rigid line; (2) its zone of indiscernibility, relating to its diffusion throughout a microphysical fabric; (3) its zone of impotence, relating to the flows and quanta it can only convert without being able to control or define.

Längs där inne är det tomt. Där finns ingenting. Makten saknar fundament. Den växer fram mellan och kanaliseras genom. Det som ser ut att vara evigt och oförstörbart är i själva verket rörelse och relationer. Donald Trump visade detta med all önskvärd tydlighet, han spelade på mediernas och människornas känslor och visade att man genom att ljuga tillräckligt bra och trycka på de rätta knapparna kan kanalisera makten på det sätt man önskar. Donald Trump är den verklige postmodernismen. Det var honom och ledare av hans sort och kaliber som Foucault, Deleuze och Guattari varnade för. Fast "ingen" lyssnade. Representanterna för den "rikta" vetenskapen och dess försvarare valde istället att håna och misstänkliggöra budbärarna, de som ville oss alla väl. Och genom att med hjälp av ovetenskaplig argumentation kritisera och fokusera på postmoderna sanningsrelativster (som inte alls relativiserar sanningen, tvärtom) riktades uppmärksamheten bort mot hotet som alltid finns där, dolt under lager av lager av vardagligt livspusslande. Som sagt, dags att stanna upp och tänka efter. Hög tid att börja lyssna på och försöka förstå det ofattbara, istället för att sticka huvudet i sanden och hopas på det bästa.  

It is always from the depths of its impotence that each power center draws its power, hence their extreme maliciousness, and vanity. Better to be a tiny quantum flow than a molar converter, oscillator, or distributor!

Upp med handen alla som på allvar menar att Donald Trump är något annat än en playboy som med hjälp av sina pengar lyckats bana sig väg genom samhället. Finns det någon evidens för hans påstådda kompetens som företagsledare? Just nu riskerar han att dras in i en rättegång på grund av bristande kvalitet på utbildningarna som såldes på Trump University, vilket för övrigt borde mana till eftertanke bland försvararna av vinstdrivande skolor i Sverige. Trump är maktens centrum, och det centret kommer under de närmaste fyra åren att vara tommare än på mycket länge. Fast det är inte problemet egentligen, för så är det alltid. Makten växer som sagt fram mellan, och det är inte Donald Trump som vann valet, det är ett resultat av kulturella, oberäkneliga krafter. Makt är kanaliserade flöden och vi får den demokrati, det samhälle och ledare vi förtjänar. Alla som väljer att visa sitt missnöje genom att inte rösta visar i handling hur lite de förstår och bryr sig om sig själva och sin framtid. Demokratiska processer går aldrig att styra och tar sig följaktligen inte dit just jag vill, men att avstå från att rösta försvagar rörelsen och gör det enklare för ett fåtal att driva igenom sin vilja. Om alla röstat i USA, inte bara i presidentvalet utan i alla andra val för det också, hade valresultatet sett annorlunda ut. Då hade demokratin stärkts och den sittande presidenten hade verkligen varit majoritetens val. Människor är inte korkade, men beslut som tas kan aldrig blir klokare än det samlade engagemanget som leder fram till beslutet. Därför är det så viktigt att engagera sig, och därför är det så viktigt att alla reflekterar över vad man engagerar sig i.

Returning to the example of money, the first zone is represented by the public central banks; the second by the "indefinite series of private relations between banks and borrowers"; the third by the desiring flow of money, whose quanta are defined by the mass of economic transactions.

Abstrakta begärsmaskiner är vad vi har att göra med, är vad demokratin och det ekonomiska systemet drivas framåt av. Begär efter olika saker. Viljan att ... Om alla bara bryr sig om sig själva och sin egen, personliga lycka och framgång är det ingen som bryr sig om det allmänna som utgör grunden för allt, även för den egna lyckan och framgången. Det går att vinna röster på löften om sänka skatter, men det går aldrig att förvalta ett samhälle på ett hållbart sätt utan gemensamma ansträngningar, solidaritet och förståelse för komplexitet och kulturell förändring. Det finns ingen trickle down effekt. Makt, pengar och demokrati är rörelser som hämtar kraft underifrån. När många begär pengar och bara ser till sig själva, blir effekten att åt den som har skall vara givet, vilket är en urgammal sanning. Sänkta skatter gör rika människor rikare och skapar klyftor som sliter isär samhället. Bara genom att fördela och solidariskt dela på resurserna kan ett sant meritokratiskt samhälle växa fram. Om Donald Trump varit svart, fattig eller kvinna hade han aldrig varit president elect idag. Det förstår alla och det visar att makt inte handlar om ledarens personliga egenskaper utan om komplexa processer som aldrig fullt ut går att förstå eller kontrollera. Det är inte att relativisera att säga det, DET är sanningen, det är så verkligheten ser ut och fungerar, oavsett vad man anser om saken.

It is true that the same problems are reformulated at the level of these very transactions, in relation to other power centers. But the first zone of the power center is always defined by the State apparatus, which is the assemblage that effectuates the abstract machine of molar overcoding; the second is defined in the molecular fabric immersing this assemblage; the third by the abstract machine of mutation, flows, and quanta.

Demokratin är ett slags maskin, en abstrakt maskin som inte går att kontrollera. Tron på att det är möjligt att veta säkert och att det går att kontrollera kulturella processer är farligare än nihilismen, för den ligger närmare sakernas verkliga natur. Skyller man på budbäraren för att budskapet inte passar kan man inte komma sedan och säga att man inte visste, att man inte trodde att det var så farligt eller förstod allvaret. Sanningen är att det inte finns någon LOGISK förklaring till Brexit, SDs framgångar eller Trumps seger, det finns bara rörelse, förändring och komplexa samband. Det går att lära sig förstå vilka risker som finns och hur saker och ting hänger ihop, men man måste fatta att den kunskapen aldrig kan användas för att förutsäga framtiden. Det enda man kan göra med hjälp av insikterna är att använda dem som påminnelse om hur viktigt det är att engagera sig i det man faktiskt tror på och det som är viktigt.