Debatten om skolan är kunskapens största fiende

Kunskapskrisen i Sverige träffade nyligen den där fläkten som det talas om i amerikanska filmer. Tänker på brösttonerna i debatten om vinster i välfärden. Dumheten känner inga gränser och behovet av bildning har aldrig någonsin varit större. Fast när behovet är som störst är hjälpen som närmast, brukar man ju säga. Denna gång består hjälpen av två historiker som ger perspektiv och som i en artikel i SvD artikel problematiserar saken och visar att inget någonsin är eller har varit så enkelt som det idag låter. Tack Mats Hallenberg (docent, fil. dr, historiker, Stockholms universitet) och Magnus Linnarsson (fil. dr, historiker, Stockholms universitet)! Ska ett hållbart samhälle, som vilar på en stabil grund av kunskap, kunna byggas måste saker och ting sättas i perspektiv. Det politiska samtalet måste bli mer sansat, fler röster måste höras. Framförallt måste polariseringen som leder till hänsynslösa förenklingar brytas.

Polariseringen är ett resultat av att dagens debatt saknar ett historiskt perspektiv. Förslaget om vinsttak är till exempel inget nytt, sådana idéer har det argumenterats för tidigare. Vi har forskat om privatiseringar ur ett historiskt perspektiv och vill förmedla några kunskaper som kan hjälpa oss att förstå dagens motsättningar.

Sansat, klokt och framförallt utifrån en stabil bas bestående av egen forskning (istället för okritiska hänvisningar till ett strategiskt urval av tendentiösa artiklar som ger stöd till den egna åsikten) tar forskarna till orda, inte för att tala om hur det är, utan för att ge perspektiv. Det låter i mina öron som ljuv musik. Bildningens röst är vacker, men den är utrotningshotad och eftersom det inte finns tid att stanna upp, lyssna och tänka efter riskerar den rösten att drunkna i fördumningens och ytlighetens larmande brus. Tankarna som lyfts är ett eko från förr som väcker bitterljuva minnen. Ljuva för att jag en gång, som student på Göteborgs universitet, på 1990-talet och som doktorand vid sekelskiftet, levde och verkade i miljöer där bildning var norm och där ingen kunder uttrycka ogenomtänkta dumheter utan att bemötas med kloka invändningar. Bittra för att den tiden känns så himla avlägsen. Idag har dumheten flyttat fram sina positioner. Dumheten skålar i champagne på Grand hotell i Stockholm och kan mycket väl väljas till nästa president i USA. Bildningens försvarare jobbar i motvind eftersom dumheten aldrig behöver försvaras, den faller alla tillbaka i så fort som känslorna tar över, orken tryter och tiden inte riktigt räcker till. Det räcker att luta sig tillbaka, sluta bry sig och bara följa minsta motståndets lag för att dumheten så vinner dumheten. Kunskapen och bildningen måste försvaras aktivt och med energi medan dumheten bara väntar på att få ta över. Där är vi nu. Dumheten håller på att förbereda sig på att ta över, och när den dagen är kommen finns ingen återvändo för då tvingas bildningens försvarare bekämpa ett tvåfrontskrig.

Till att börja med är konflikter om hur välfärden ska ordnas inte något nytt. Privatiseringar och förstatliganden har en lång historia och har förekommit i de flesta politiska regimer. De har nästan alltid gett upphov till konflikter och frågan om vem som ska vara utförare har varit central. Vem som är utförare har visat sig ha stor betydelse för medborgarnas tilltro till verksamheten som sådan.

Tilltro och ansvar kräver förståelse för uppdragets komplexitet för att fungerar. Det är också ömtåliga egenskaper. Tillit och ansvar tar tid att byggas upp, men kan raseras på ett ögonblick. Se där. Ännu ett exempel i raden som visar vilka makter vi har att kämpa mot. Dumhetens makt är större än man tror, just för att den är så lätt att underskatta. Och ju snabbare förändringens vindar blåser, ju hårdare kraven på effektivisering och ökande vinster är, desto lättare är det att fler tappar greppet, slutar bry sig och låter minsta motståndets lag omsluta en. Dumheten kommer en till mötes med öppna, varma och vänliga armar, men när man väl är fast visar det sig vara svårt att ta sig ur dess grepp. Dumheten är som en drog, vägen mot helvetet är kantad av rosor och belöningar. Det är förfärande lätt att bli beroende, trots att, eller kanske just därför, den första kickens svindlande höjder aldrig nås igen. Bildning är som rågmjöl och kruskakli, lite strävt och motigt, men belönande i längden. Långtråkigt och mödosamt initialt men allt mer värdefullt och självgenererande ju mer man lär sig och ju längre man håller på.

Konflikter om privat eller offentlig drift har sällan eller aldrig handlat enbart om ”kvalitet”. Frågan om kostnadseffektivitet har också stått i centrum, liksom värderingar om för vem och för vad verksamheten är till för. Lika behandling och rättigheter, allas tillgång till allmännyttiga tjänster har varit centrala ledord genom historien. Vi menar att dagens politiker förenklar när de inte vill erkänna flera dimensioner i välfärdsfrågan. Framför allt borde politikerna tillstå att det finns värderingar som står i konflikt med varandra, och att det kan vara svårt – eller omöjligt – att skapa en välfärdsmodell som uppfyller alla krav och gör alla nöjda.

Debatten om vinster i välfärden i allmänhet, och debatten om skolan i synnerhet, är paradoxal och frustrerande kontraproduktiv. Bara det att man DEBATTERAR frågan visar hur långt fram dumheten har flyttat fram sina positioner. Debatten om vinster i välfärden är hänsynslöst förenklad. Kraven på effektivitet har normaliserats så till den milda grad att den som manar till besinning, som pekar på komplexitet och som värnar KUNSKAPEN avfärdas som drömmare. Hallenberg och Linnarsson vågar dock stå upp för bildningen och visar med sina djupa historiska kunskaper att debattörerna har fel. Frågan är LÅNGT med komplex än någon ens kan ana, och först när alla inser det och anpassar sig, samtalet och politiken efter rådande förutsättningar kan man börja hoppas på en ljusning. Liksom med klimatförändringarna kommer försämringarna dock att förvärras under ett bra tag framöver även om ett totalförbud mot fördumning införs idag. Det går inte att förena det oförenliga. Hur mycket man än önskar och vill kommer det omöjliga alltid att förbli omöjligt. Val kan vinnas och politiska beslut klubbas igenom, men verkligheten kommer ändå alltid ikapp, förr eller senare.

Vad historien visar är att förändring är möjlig att genomföra – om den politiska viljan finns. Uppgifter som missköts av statens byråkrater kan föras över till privata entreprenörer, och om dessa inte sköter sig tillfredsställande kan staten eller det allmänna återta uppgiften i egen regi. Så har skett vid flera tillfällen och detta har kunnat genomföras med full respekt för den privata egendomen.

Av brösttonerna att döma låter det som om en återgång till en statlig skola skulle innebära undergång, trots att Sveriges enhetliga, statliga skola under många år låg i topp internationellt. Kapitalet är som dumheten en farlig drog, en mäktig kraft som många genom historien velat släppa fri. Det går ett tag, man ger den lillfingret. Sedan tar ekonomins logik över och inte bara armen försvinner utan allt vett och sant också. Pengar är ett medel, inte ett mål. Att återgå till en statligt styrd skola utan vinster är inte kommunism, det kan bara den säga som saknar kunskaper. Och den som saknar kunskaper har inte i skolans värd att göra.

I vår forskning har vi undersökt politiska debatter om privat och offentlig organisation genom historien. Den centrala konflikten går att spåra ända tillbaka till antiken. Vi började på 1600-talet och har studerat ett antal debatter fram till i dag.

Ett viktigt resultat är att det inte finns någon naturlig lösning på vilka uppgifter som det allmänna ska ha hand om. Vad som anses vara samhällets kärnuppgifter varierar kraftigt över tid. Det är därför viktigt att slå fast att inga verksamheter självklart kan sorteras som ”privata” eller ”offentliga”. För att förtydliga vill vi ge två exempel på områden som under historiens lopp pendlat mellan att vara ett allmänt åtagande och att läggas ut på privat entreprenad.

Frågorna som idag debatteras saknar givna svar. Därför är det samtal vi behöver, inte debatter, för debatter förenklar allt till oigenkännlighet och förvrider huvudet på människor. Debatten må vara effektiv, men det finns ett pris att betala för effektivitetens ljuva sötma: Dumhet, tomhet, ignorans och egoism. Vad samhället behöver är perspektiv, tid att tänka efter och en väl utvecklad förmåga att förstå och hantera komplexitet. Skolans behöver andra mål och fokus än ekonomi, effektivitet och vinster som dränerar verksamheten på just det skolan behöver mest: Resurser att stå emot dumheten. Om debatten om skolan bygger på felaktiga premisser och om ingen ens bryr sig om det kommer Sverige aldrig att kunna bli en kunskapsnation igen. Bara genom att placera KUNSKAPEN i centrum kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden, tillsammans och med fokus på en öppen och okänd framtid. Pengar är medlet, inte målet.

I dag går 20 procent av alla barn i privata förskolor. Många ägs av större företagskoncerner, bland annat tidigare nämnda Academedia. På 1980-talet var situationen en helt annan. Då rasade en stor debatt i Sverige kring frågan om privata förskolor överhuvudtaget skulle få finnas. ”Lex Pysslingen” kallades det riksdagsbeslut som länge förhindrade statsbidrag till vinstdrivande förskolor.

I debatten på 1980-talet hävdade politiker att barnomsorgen måste vara en fråga för kommunerna och att den därför sköttes bäst i kollektiva lösningar. De borgerliga förespråkade statligt stöd till privata förskolor men den socialdemokratiska majoriteten sa nej. Sedan dess har pendeln svängt. De privata förskolor som 1984 var politiskt kontroversiella är nu en accepterad del av den allmänfinansierade välfärden.

Många skulle hävda att militären och polisen är uppgifter som aldrig kan privatiseras. Men försvaret har inte alltid varit ett statligt monopol. Under medeltid sköttes det av adliga riddare och under senare perioder var försvaret en marknadsplats för privata entreprenörer som sålde soldater och material till den svenska staten. Under 2000-talet ser vi dessutom att uppgifter som tidigare hanterats av militär och polis istället köps in från privata säkerhetsföretag.

Våra två exempel visar att debatten om privat eller offentlig organisation är ett klassiskt politiskt problem. Varje generation måste själv bestämma vad som ligger i det allmänna intresset och hur välfärden bäst ska ordnas. Det innebär att föra en diskussion om var det allmänna ansvaret slutar och där den enskildes tar vid.

Exakt, det jag länge efterlyst är mindre debatt och mer samtal. Kunskapen i centrum och en skola vars mål är bildning. Den företagare som kan visa mig en plan för hur skolan skulle kunna drivas med dessa mål för ögonen samtidigt som det går att göra vinst är jag beredd att lyssna på och samtala med. Den som skriker KOMMUNIST i örat på mig så fort jag lyfter frågan eller säger: Vänta lite nu, vägrar jag dock tala med. Det går inte att ta debatten med dumheten, för debatten fördummar. Frågan om vinst i välfärden är omöjlig att DEBATTERA för det leder bara till att tomheten triumferar och pengarna strömmar ur landet. Först måste kunskapen värnas och bildningen tas till heder. Sedan kan vi SAMTALA om vad som är bästa sättet att förvalta välfärden. Gör vi tvärt om spänner vi vagnen före hästen och placerar dumheten i förarsätet. Orkar vi inte värna kunskapen och försvara bildningen kan vi lika gärna lägga ner skolan och lägga pengarna på något annat. Om det är pengar vi vill spara finns miljarder att tjäna. Det går dock inte att få både och. Det finns inga gratis luncher eller enkla lösningar på komplexa problem. Vi får den skola och välfärd vi förtjänar, inte den höga och billiga kvalitet som riskkapitalisterna och populisterna lovar.

Det är denna debatt som försvinner i den ideologiska skottväxling som dagens politiker så lätt hamnar i.

Debatter fördummar. Därför bör debatterna förbjudas och tid för samtal avsättas. Det går inte att förstå komplexiteten i frågan på något annat sätt. Det finns inga genvägar, hur mycket man än önskar det. Livet och samhället tar den tid det tar. Det handlar om processer som inte går att effektiviseras. Är det kostnadseffektivitet och snabba betyg och examen man vill ha måste kraven i skolan sänkas. Någon annan möjlighet finns inte. Därför måste alla samtal om skolan utgå från KUNSKAPEN. Inget annat. Talet om kvalitet är bara en dimridå, för allt som går att mäta kan manipuleras. Mätandet och kontrollerna är som debatten, fördummande.  

Det är inte tillräckligt att stanna vid frågan om privata entreprenörer är bra eller dåligt, eller hur verksamheten ska regleras, som förslaget med ett vinsttak är ett exempel på. Istället måste politikerna definiera vad det allmänna bästa är och vad vi ska göra av det. När olika värderingar kolliderar med varandra, som till exempel valfrihet kontra lika tillgång till samhällsservice, måste politikerna erkänna konflikten och våga peka ut en riktning: På vilket vis vill vi ordna vårt samhälle, hur ska vi bygga en välfärd som fungerar för medborgarna?

Är det kunskap vi vill ha? Och är en kunskapsskola förenlig med kraven på sänkta kostnader och effektivitet? Det är detta vi måste tala om ifall samhället ska bli hållbart. Kunskapen måste vara utgångspunkten för samtalet, viljan att verkligen veta. Inte önskan att vinna debatten, avgå med segern och få möjlighet att skriva historien. Då segrar dumheten. Om skolans mål är något annat än kunskapen kommer bildningen att få stryka på foten. Kunskapen är krävande på det sättet, men den är belönande också, och den är ett mål som leder till nya mål. Kunskap öppnar dörrar och visar vägen. Kunskap öppnar upp, ger perspektiv och hjälper alla att bli bättre. Utan kunskap kan tillvarons komplexitet aldrig hanteras.

Det är dessa frågor och motsättningar som politikerna måste hantera. Tyvärr finns inga enkla lösningar. Däremot visar historien att välfärdens organisering i första hand måste lösas politiskt och inte enbart genom ekonomiska ramverk.

Tyvärr finns inga enkla lösningar! Fatta det. Gör om, gör rätt. Och framförallt: Sluta debattera och börja samtala.