Till bildningens och filosofins försvar

Bildning och filosofi är inte lösningen på problemen som samhället står inför. Fast utan bildning och filosofi, (tillsammans med en massa andra viktiga kompetenser) går det inte att nå målet om hållbarhet. Mångfald i ordets allra vidare bemärkelse och utifrån en lång rad aspekter är nyckeln till balans och långsiktig hållbarhet. Samverkan mellan människor och kompetenser är vad som behövs, samtal istället för debatt. Förståelse för olikhet, kompetens att hantera komplexitet och gemensamma, mellanmänskliga ansträngningar, inte för att nå ett bestämt mål utan för att bygga ett samhälle tillsammans. Tillsammans är nyckelordet, inte höger, vänster, röd, blå eller grön. Tillsammans! Det är svårt, men nödvändigt. För att lyckas krävs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera mångfald. Mångfald är förutsättningen för hållbarhet, både i naturen och för mänskligheten. Det är ingen politisk vision om ett lyckorike, ingen lösning man kan hissa eller dissa i debatter på nätet. Och den som säger att mångfald är dåligt skäms uppenbarligen inte för sin enfald, okunskap och cynism. Hut går hem, brukar man säga. Donald Trump vet att det är så, och Moderaternas mediestrateger här hemma har låtit sig inspireras. Delmo Haffo fick gå, men jag kan ändå inte se annat än att högerns politik ekar förfärande tom. Retroriken har allt mer tagit över politiken, och det gäller över hela linjen. Debattkulturen som råder leder till det och nu är det bevisat att den som går längst kan vinna, till och med världens mäktigaste ämbete. Det är är en seger för tomheten, lögnen och avsaknaden av empati och medmänsklighet.

Effektivitet är slagordet för dagen. Ekonomin i centrum och tillväxt till varje pris. Det ena ger det andra, och människorna följer med i den kulturella rörelsen som både påverkar och påverkas av allt som görs och tänks och delas på nätet. Drömmen om det där geniet som ser, förstår och löser alla problem är en fåfäng dröm om enkel lösning på ett komplext problem. Den drömmen måste slås ur hågen, annars kommer samhället som vi känner det att gå under och livet på jorden hotas. Paulo Maccciarini var inte en ensam galning, ett undantag, han är lika mycket ett offer för kulturen som alla andra. Framgång och berömmelse kommer underifrån och är något man fått, det är ingen individuell egenskap som går att odla. Världen är inte rättvis och förnuftet segrar bara om vi som lever här, vill och gemensamt gör vad vi kan för att bygga ett samhälle på en stabil grund av KUNSKAP. Donald Trump ger oss lögnen. Han förnekar alla kunskaper som inte känns bra och som går på tvärs mot hans politiska visioner. Nästa år kommer världens mäktigaste land att ledas av en faktaresistent administration. Riskerna som det kan leda till är oöverblickbara, men utgår från samma logik som här hemma ger framgångar åt partier som agerar på samma sätt som Trump gjort. Kunskap är inte ett vapen, för det handlar inte om ett krig. Vi mot dem är Trumps och SDs logik. Kunskap är ett verktyg, en plog som plöjer marken och banar väg för livgivande grödor. Bildning är resultatet av att kunskapen VERKLIGEN står i centrum, liksom mångfald är resultatet av kollektiv medmänsklighet. Mångfald och bildning går inte att fejka med hjälp av statistik eller falska siffror. Och det finns inga genvägar dit. En effektiviserad och målstyrd skola som fokuserar på resultat är inte en kunskapsskola, det är en skola som banar väg för ledare som Donald Trump och andra.

För att graden av bildning samhället ska öka krävs inte en eller ett utan många olika (och här får läsaren själv fylla i vad som avses). Det är svårt, men nödvändigt och det fina är att arbetet är belönande i alla led för alla som engagerar sig. Mångfald och bildning går hand i hand och med en större kollektiv förmåga att hantera komplexitet minskar behovet och begäret efter enkla lösningar som resulterat i så många problem och skandaler på senare år. Yes we can, är ett vackert slagord som gäller än. Obama lovade aldrig att han skulle lösa alla problem i USA, han betonade att det arbetet var gemensamt. Obama är en klok ledare, men kunskap i toppen kan bli ett hinder i ett samhälle och en värld som prioriterar annat. För att kloka ledare ska kunna använda sina kunskaper och sin intellektuella förmåga krävs medarbetare och en befolkning som förstår hur svårt och komplext uppdraget är. We are in this together! Samhället är inte någons och ansvaret för att göra det hållbart är allas. Kunskapen kan inte bara placeras i centrum, det krävs kollektiva ansträngningar för att nå dit. Mångfald och bildning är som demokrati och mänskliga rättigheter ömtåliga saker som måste behandlas med varsamhet. Politiker som offentligt kallar sina meningsmotståndare för hora visar med ALL önskvärd tydlighet upp ett förakt för DEMOKRATIN och om det föraktet tillåts sprida sig är risken överhängande att ett helt annat samhälle växer fram.

Som sagt, skolan är inte en vapenfabrik och bildning är inte lösningen. Bildning och mångfald är indikatorer på samhällets hållbarhet. Mitt bidrag i strävan efter ett kunskapssamhälle handlar om att undervisa, sprida tankar och värna bildningen och den humanvetenskapliga kompetensen. Andra kan göra annat, men alla insatser som leder till ökad kunskap är bra. Mångfald är svårt och kan vara smärtsamt, men liksom förlossningarna som alla fötts ur, vilka också gör ont är det en förutsättning för livet. Igår talade jag om dessa saker för chefer i den kommunala förvaltningen i Västra Götalandsregionen. Det kändes viktigt och min uppfattning är att det landade väl. Idag är det lördag och ledigt, men jag tar aldrig semester från kunskapen. Sökandet efter kunskap och bildning ger mitt liv mening. På helgen finns tid att tänka tankar till slut. Idag bearbetar och bygger jag vidare på några tankar som kommit i min väg. Tankarna som presenteras här har skapats i mötet mellan en artikel från National Post.

“We need more welders and less philosophers,” said Marco Rubio. A Cuban-American lawyer from Miami, he ran in the Republican presidential primaries this year but had to settle for a return to the U.S. senate last week.

Rubio has no known prejudice against philosophers. He was just one more among many politicians appealing to voters who believe education should be clearly practical and focussed on the job market. He favours vocational study. “I don’t know why we stigmatize vocational education,” he said. “Welders make more money than philosophers.”

Pengar, arbetslinjen, effektivitet och lönsamhet. Det är samma andas barn. Det är okunskapens röst som talar, och anledningen till att politiska ledare kan tala som man gör är att okunskapen, ointresset och faktarsesisten har tillåtits sprida sig. Evig tillväxt är kanske teoretiskt möjligt, men i ett samhälle vars ekonomi är beroende av fossila bränslen är det OMÖJLIGT. Lika omöjligt är det att samtidigt sänka skatterna och öka statens utgifter. Och det går inte att effektivisera fram nya arbeten. Rubio bygger sitt resonemang på en falsk motsättning. Samhället behöver både fler hantverkare OCH mer filosofi. Det ena utesluter inte det andra. Kunskap är inte ett specificerat mål och utbildning är inget man hastar igenom för att få ett intyg som kan växlas in i en eftertraktad anställning. Kunskap och pengar är medel för att uppnå generellt välstånd och hållbarhet. I ett samhälle där graden av bildning är hög finns kompetens att förstå både komplexiteten i sig och att den är ett oundvikligt inslag i livet och världen.

In the last decade or so, governments have been edging away from philosophy and all the other subjects that we cluster under the term “humanities.” Governments, when they subsidize universities, favour science, math, engineering and other courses that promise good job prospects and, with luck, stimulate the laggard economy. Governor Scott Walker of Wisconsin has proposed funding universities only in proportion to their roles as pipelines into Wisconsin’s economy.

When politicians think that way, and public universities heed them, post-secondary education loses its unique qualities and its special glory. Traditionally, the humanities (history, literature, art, philosophy, etc.) have provided a place for broadening life in the democracies. Today universities have become a site for a bitter struggle between no-nonsense job training and the grander possibilities of the imagination.

Det är som att äta utsädet för att man inte vill vänta på att grödorna ska bära frukt. Det är dumheten eller okunskapen som talar när tankar luftas om att utbildning ska effektiviseras, att linjens makt över kollegiet måste öka, att humaniora är överflödigt eller att vi inte har råd med mångfald och att bildning är ett förelagt ideal eller en onödig lyx. Mål och medel blandas samman på ett förödande sätt och det sågas frenetiskt i den gren som håller alla uppe. Bildning och mångfald är inga mål, utan FÖRUTSÄTTNINGEN för att överhuvudtaget kunna sätta upp några mål. Kunskap är ingen lyx, utan grunden för samhället. Hållbarhet är liksom verkligheten inget man tror på. Att klimatförändringarna är en fråga som DEBATTERAS är ett tecken på hur utbredd faktaresistensen i samhället är, och den går för övrigt (symptomatiskt nog) hand i hand med den alarmerande antibiotikaresistensen.

Martha Nussbaum, who teaches in the University of Chicago law school and its philosophy department, has become a champion of the humanities. She’s a prolific author whose books include Sex and Social Justice (1998), Women and Human Development (2000) and Liberty of Conscience: In Defense of America’s Tradition of Religious Equality (2008).

In 2010 she wrote Not for Profit: Why Democracy Needs the Humanities (Princeton University Press). She imagined it would interest only a few people, mainly academics. Instead it became a world-wide hit, going into a dozen translations. Since then, defending the humanities has become central to her career. This month Princeton has produced a paperback edition of Not for Profit with a new preface by the author and a foreword by Ruth O’Brien hailing Nussbaum’s “far-reaching and expansive book.”

For a work of 168 pages, Not for Profit is indeed expansive. She touches in some way every part of the humanities, and throws light on all of them.

Why should students spend time studying literature? Nussbaum notes that citizens cannot relate well to the world around them by factual knowledge and logic alone. They need also what she terms “the narrative imagination.” This means knowing what it’s like to be in someone else’s shoes, seeing the world through another person’s eyes.

Förmågan att sätta sig in i någon annans situation är grunden för mänsklighetens framgångar, som bygger på gemenskap, samverkan och solidaritet. När den förmågan utarmas, utarmas även det helt nödvändiga skyddet mot tankar på att bygga murar, stoppa massinvandring. När den förmågan saknas försvinner alla spärrar och ordet hora betraktas som vilket ord som helst. Släng ut packet blir en åsikt brand andra och ledare som avskedar tusentals arbetare hyllas som hjältar. Humaniora handlar om detta, om att utveckla den förmågan. Liksom om att utveckla förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande. Hur ska samhället kunna hantera komplexitet om man inte ens förstår skillnaden mellan komplex och komplicerad? Humaniora handlar om det också, om att lära sig hantera komplexitet. Humanioras kunskaper har ingen omedelbar PRAKTISK nytta, men varifrån kommer föreställningen om att praktisk nytta är viktigare än teoretiska kunskaper?

Literature is the obvious road to that kind of intuitive awareness. Studying literature in university plunges you into the power of storytelling in all times and places. There’s a special thrill serious readers enjoy when a story, poem or drama introduces them to an insight never known or heard about before. A fresh understanding floods the brain.

Storytelling, and the imagination it engenders, will prove powerful in many aspects of life, from corporate management to baseball. A student taking a course on the Bible from a follower of the late Northrop Frye of the University of Toronto, for instance, could learn a dozen aspects of narrative from the Book of Job alone.

Det går även att tjäna pengar på kreativitet och skapande av berättelser. Tänk om bokbranschen var en prioriterad bransch, eller filmbranschen. Tänk om fler arbetade tillsammans, inte bara för att skapa ekonomiskt framgångsrika berättelser utan även andra. Tänk om fler kunde engageras i skapandet av berättelser. Det skulle leda både till fler arbeten och mer bildning, fast bara om KUNSKAPEN står i centrum och pengarna betraktas som ett medel. Där och när VINSTEN är prioritet nummer ett, där utarmas kulturen och berättelserna förenklas och värdet av värdet blir det enda värdet. Innehållet reduceras till en maskin vars enda funktion är att förmera kapital. Smaken är en spegling av kulturen och kvalitet är ett komplext begrepp. Om fler får mer tid att tänka kan det både produceras och konsumeras mer skönlitteratur och film, mer teater och musik. Kultur liknar ett ymnighetshorn på det sättet att ju mer man ger desto mer får man. Därför är satsningar på humaniora och bildning långsiktiga investeringar i hållbarhet, vilket leder till att förmågan att hantera komplexitet ökar, som leder till att mångfaldsutmaningen blir lättare att hantera, som leder till att rädslan för främlingar minskar. Satsningar på humaniora skulle bryta den destruktiva spiral vi lever i nu.

Nussbaum is well known among students for her intense interest in narrative: She tells stories in her lectures and listens carefully to stories students bring her. “You can’t really change the heart without telling a story,” she says. Learning the layers of meaning beneath that remark is a crucial aspect of the humanities.

In this regard, the humanities have lost much of their stature. A generation or two in the past, it was often suggested that the English literature department should be the core of a university, but no one would raise that idea today.

Making her case, Nussbaum often surprises the reader. It’s refreshing to encounter her discussion of Rabindranath Tagore, the great Bengali teacher and poet (Nobel Prize winner in 1915), a figure seldom mentioned in connection with education in the West. Nussbaum describes Tagore’s success with an arts school intended to produce world citizens. She draws on the ideas of Donald Winnicott, an English paediatrician and psychoanalyst, who studied the effects of play on adults as well as children.

Bildning handlar om att lära sig omfamna osäkerhet och se möjligheter. Humaniora handlar om att utveckla förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika kanaler har tillgång till. Och det handlar om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Kunskap som inte används (fast det handlar här inte om något slags nyttiggörande. Använda ska förstås i ordets vidaste bemärkelse) är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat än bildning. Kunskap som ingen gör något med är meningslös. Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementera i grundskolan och den knackar på akademins dörr. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull.

Jag vill se ett bildningsbegrepp som går utöver det bokstavligt repeterbara. Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop samhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet. Mångfald och hållbarhet.

Jag söker med andra ord en definition på bildning som förpliktigar, som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” bildad till handling. Kunskapen måste visas upp och omsättas i handling för att det ska kunna sägas handla om bildning. Utbildning handlar därför om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Bildning kan och får heller inte handla om gamla meriter, fokus måste vara på det som är här och nu. Och om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer. Om detta handlar bildning, som jag här försökt försvara. Sprid gärna texten om du håller med, om inte kommentera och hjälp mig gärna tänka bättre. Tillsammans bygger vi samhället från grunden, på kunskap, med sikte på framtiden.