Ord, ting och diskursiva ordningar 9

Att undersöka vilka förutsättningar som genom historien har antagits behöva föreligga för att ett uttalande ska kunna accepteras som sant är inte samma sak som att ifrågasätta sanningen. Hur svårt kan det vara att förstå? Jag tror egentligen inte det är svårt alls. Kritiken mot Foucault handlar inte om svårigheter med att förstå vad han säger, den handlar om att försvara makt och bevisar bara hur viktig hans filosofi är och hur användbara analysverktygen är. Dem mesta kritiken mot Foucault utgår heller inte från hans egna texter, utan från texter som skrivits av andra och som bygger på olika, mer eller mindre väl fungerande tolkningar av hans filosofi.

Det som är perfekt kan inte ändras med mindre än att man tvingas acceptera att det inte var perfekt från första början. Det är enkelt att se och förstå psykologin bakom de starka reaktioner som namnet Michel Foucault väcker. Om man investerat delar av sin personlighet, eller gjort sig en karriär på en viss sanning, eller om sanningen (uttalandet/kunskapen) ger upphovspersonen makt, är det inte svårt att förstå att kritiken väcker reaktioner. Fast om det nu var en sanning man försvarade (varför anses det behövas? Vad säger det om begreppet sanningen egentligen?) borde man väl lägga kraften och energin på att visa att det är sant istället för att kritisera den som presenterar kritiken. Reaktionerna som Foucault väcker är minst lika intressanta som hans texter och tankar är.

Föreställningar hänger i och påverkar. Gamla "sanningar" överges inte lättvindigt, av ovanstående skäl. I fredags föreläste jag för chefer i kommunerna i Västsverige, om samtal, hållbarhet och integration. Frågan om makt berördes och jag visade en bild av Foucault och sa att det är en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare, för att visa varifrån jag hämtat inspiration. Jag talade dock utifrån min egen forskning och försökte kort förklara skillnaden mellan att undersöka förutsättningar för sanning och att ifrågasätta sanningen som sådan. Verkligheten är inget jag tror på, ville jag säga. Verklighetens kulturella aspekter är mitt undersökningsobjekt. En av åhörarna räckte upp handen och påpekade att Foucault mot slutet av sitt liv tagit tillbaka en del av sina uttalanden. Vad betyder det, och vad har det med något av det jag sagt att göra, tänkte jag. Vad ville du säga med den kommentaren? Har jag sagt något felaktigt, eller ville du bara försöka underminera min auktoritet genom att indikera att jag inte vet vad jag talar om? Jag sa dock inget, utan tackade för synpunkten och gick vidare i presentationen. Fast jag kunde inte riktigt släppa invändningen. Det är sant att Foucault reviderar en del av sina tankar och utgångspunkter, i inledningen till den andra boken om sexualitetens historia, men han tog mig veterligen aldrig avstånd från några av sina texter. Varför skulle han det? Han har aldrig bevisat något. Det är ett missförstånd att Foucault leder tankar i bevis, han undersöker och visar på rimligheten i olika påståenden om subjekt, makt och kunskap.

Foucault identifierar ett antal utestängningsmekanismer eller procedurer som reglerar vem som får tala och vad som får sägas. Det kan bara uppfattas som ett ifrågasättande av sanningen av den som känner sig hotad eller som inte riktigt vet varför man litar på det man litar på. Varför inte diskutera vad han säger, undrar jag, om det nu är Sanningen man verkligen är intresserad av?

Denna uppdelning är med säkerhet historiskt konstituerad. Ty ännu för 500-talets grekiska poeter var den sanna (i ordets starka och positiva bemärkelse) diskursen -- alltså den diskurs man respekterade, fruktade och gjorde klokast i att underkasta sig eftersom den var rådande -- den diskurs som uttalades av rätt person och enligt erforderlig ritual.

Vad är det man lyssnar på egentligen? Är det VAD som sägs, eller är det VEM som talar? Frågan jag fick i samband med min presentation handlade inte om det jag talade om, inte om innehållet, orden eller tankarna, den handlade om Foucault och var ett indirekt underkännande av honom som referens. Fast jag refererar aldrig till någon annan i mina presentationer. Jag talar om min forskning, om mina resultat och jag är öppen för och tydlig med att jag välkomnar kritik och invändningar, just eftersom kultur är ett komplext ämne som det aldrig går att säga något bestämt om, annat än att det handlar om förändring och att kulturbegreppet är vagt till sin natur. Jag är inte Foucauldian och ser inte Foucault eller någon annan tänkare som någon guru som man måste förhålla sig vördnadsfull inför. Jag använder Foucault, Deleuze, Latour, Haraway och andra som inspiration. Det jag får när jag läser är verktyg att tänka med, inte sanningen. Genom historien och fortfarande idag finns gott om exempel på att kunskap och makt är två sidor av samma sak. Den som har en akademisk titel (undantaget kulturvetenskapliga titlar) lyssnas mindre kritiskt på än den som saknar titel. Det är därför det går att ljuga med fakta, som jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Diskursen reglerar makt, styr perception och påverkar det kritiska tänkandet.

Den sade vad som var rättvist och tilldelade var och en sin del. I profetior om framtiden förkunnade den inte bara vad som skulle ske utan bidrog till att det skedde, den vann människornas gillande och sammanfogades på så sätt med ödet.

Så här såg man på kunskap under antiken, den klassiska antiken. Sofisterna utgick från människan som alltings mått och kunskap sågs som ett slags förhandling, som en del av ödet. Genom att man litade på auktoriteter och på det sättet knöt kunskapen till individer och titlar påverkade det utvecklingen på samma sätt som när en rik och inflytelserik aktiehandlare rekommenderar en aktie som hen också själv köper. Fast det är inte så vi ser på sanning idag. Så han man dock sett på sanning, och det är det enda Foucault påpekar. Han tar inte ställning i sanningsfrågan och diskuterar inte sanningsbegreppet. Han undersöker synen på sanningen, sanningens diskurs. Och med hjälp av det analytiska perspektivet ser han följande.

Men hundra år senare låg den högsta sanningen inte längre i vad diskursen var eller i vad den gjorde utan i vad den sade: det kom en dag när sanningen flyttades från den ritualiserade, verksamma och korrekta yttrandeakten till yttrandet självt, till dess mening, form, ämne och förhållande till sin referent. Mellan Hesiodos och Platon kommer en viss uppdelning till stånd som skiljer den sanna diskursen från den falska. Den är en ny uppdelning, ty hädanefter är den sanna  diskursen inte längre värdefull och önskvärd eftersom den inte längre kopplas till maktutövningen. Sofisten jagas iväg.

Platon utgår från att sanningen finns nedlagd i världen, eller i hans fall att den finns i idévärlden. Sanningen blir inte en fråga om förhandling, utan något man upptäcker eller avslöjar. Sanningen blir med en sådan definition något rent och objektivt. Sofisterna, skulle man kunna säga, körde med öppna kort och visade hela vägen fram till sanningen. Sanningen var för dem ett resultat av samtal och förhandling, medan sanningen för Platon var något bortom människans värld. Fast Platon hävdar ju att han känner sanningen, att det han säger är sant. Hur kontrollerar man hans sanning? Sanningen är den att det kan man inte göra, man måste lita på honom eftersom han hävdar att han har kontakt med idévärlden. Sanningen blir i och med Platon något man bekänner sig till, något man tror på. Detta påstående undersöker Foucault kritiskt, och han ser att det finns en massa problem med Platons definition av sanningen. Hur vet man vad som är sant? Vad avgör frågan? För Sofisterna handlade det om retorik och förhandling, om att presentera väl genomtänkta argument. Det handlade om funktion mer än om något absolut och evigt.

Foucault ger oss verktyg att reflektera och tänka kritiskt kring dessa frågor. Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kan uppfattas kontroversiellt.