Ständiga byten av system och nyordningar kräver resurser och tar tid. Sökandet efter lösningar är så klart vällovlig och görs med de bästa av intentioner, men om fokus riktas dit istället för mot grundproblemet (kanske finns det inte ens ett sådant, kanske erbjuder lösningen bara lite omväxling?) kan konsekvensen mycket väl bli att problemen växer och behovet av nya lösningar ökar. Risken är stor att man fastnar i en ond cirkel.
När längtan efter lösningar växer och frustrationen över att inget verkar fungera ökar finns en överhängande risk att många människor ger upp, resignerar och överlåter åt någon annan att ta hand om allt. Ledare som verkligen vill gå till botten med grundproblemen får svårt att tränga igen bruset som lösningsentusiasternas många olika förslag ger upphov till. "Vi kan om vi vill, men det kommer att bli svårt", ställs mot: "I am the greatest! Trust me, I will make society great again". Den som lovar mest har större chans att vinna i ett samhälle orienterat mot lösningar. Varför ska man rösta på ett parti som lovar att höja skatten och som dessutom säger att man inte kan garantera att alla får det bättre (vilket är den krassa sanningen) när man istället kan välja att rösta på ett parti som lovar både sänkt skatt och ökade offentliga utgifter? När både utbudet av nya lösningar och förändringstakten hela tiden ökar finns varken tid eller energi att på allvar utvärdera det gamla systemet. Om och när lösningen visar sig inte leva upp till förväntningarna finns ju en hel uppsättning nya och oprövade (men kvalitetsgranskade och underbyggda med evidens) lösningar att välja, vraka och debattera om. Vilken är bäst, blir i det läget en viktigare fråga än: Vad är problemet egentligen? Och, kanske ännu viktigare, fungerar lösningen? Är det möjligt att få allt man önskar sig utan att anstränga sig? Går det att stänga gränsen och slänga ut flyktingarna? Vad var egentligen själva grundproblemet som lösningen adresserar?
Problem ska undanröjas eller upplösas, det är den enda sant hållbara inställningen. Och finns det inget problem finns ingen anledning att köpa och implementera någon lösning, särskilt som man aldrig kan veta vilka konsekvenser och potentiella nya problem som omorganiseringen kan och riskerar att leda till. Därför är ett samhälle som är problemorienterat mer stabilt och långsiktigt hållbart. Förändringen går långsammare där, samhället hinner anpassa sig och befolkningen hänger lättare med i svängarna och förstår vad som händer och varför man gör som man gör. Chansen ökar att man lägger tid, energi och resurser på sådant som faktiskt betyder något, än på att omorganisera, utvärdera och debattera vad som är bäst och vad som behövs egentligen. I ett problemorinenterat samhälle riktas fokus mot framtiden lite mer på sikt. Och det finns tid för samtal om komplexa frågor. Vad är meningen med livet? Vad är ett gott och hållbart liv och samhälle? Vad är kunskap och vad är skolans uppgift? Vad är statens och individens ansvar? Och så vidare.
Förmågan att hantera komplexitet framstår som allt viktigare ju mer jag reflekterar över dessa saker, och den förmågan grundläggs i skolan, men den kan bara blomma ut om det kulturella klimatet i resten av samhället är förstående. Hur ser det ut i dagens skola och det svenska utbildningssystemet; var ligger fokus? Är det på lösningar, eller på problem? Är det mot systemen, målen och kontrollerna som uppmärksamheten riktas, eller mot kunskapen och lärandet? Vilken typ av lösningar debatteras idag? Är det nya system och ordningar, eller är det mer frihet under ansvar och tillit?
Jag vet vad jag (på goda grunder) tror, men frågan är öppen. Och det spelar roll hur man tänker kring dessa frågor. Konsekvenserna av de val som görs, när valmöjligheten finns, får vi alla leva med. Var och en av oss kan inte göra skillnad, men om många tänker och agarar tillsammans är ett annat och mer hållbart samhälle alltid möjligt.
Problem ska undanröjas eller upplösas, det är den enda sant hållbara inställningen. Och finns det inget problem finns ingen anledning att köpa och implementera någon lösning, särskilt som man aldrig kan veta vilka konsekvenser och potentiella nya problem som omorganiseringen kan och riskerar att leda till. Därför är ett samhälle som är problemorienterat mer stabilt och långsiktigt hållbart. Förändringen går långsammare där, samhället hinner anpassa sig och befolkningen hänger lättare med i svängarna och förstår vad som händer och varför man gör som man gör. Chansen ökar att man lägger tid, energi och resurser på sådant som faktiskt betyder något, än på att omorganisera, utvärdera och debattera vad som är bäst och vad som behövs egentligen. I ett problemorinenterat samhälle riktas fokus mot framtiden lite mer på sikt. Och det finns tid för samtal om komplexa frågor. Vad är meningen med livet? Vad är ett gott och hållbart liv och samhälle? Vad är kunskap och vad är skolans uppgift? Vad är statens och individens ansvar? Och så vidare.
Förmågan att hantera komplexitet framstår som allt viktigare ju mer jag reflekterar över dessa saker, och den förmågan grundläggs i skolan, men den kan bara blomma ut om det kulturella klimatet i resten av samhället är förstående. Hur ser det ut i dagens skola och det svenska utbildningssystemet; var ligger fokus? Är det på lösningar, eller på problem? Är det mot systemen, målen och kontrollerna som uppmärksamheten riktas, eller mot kunskapen och lärandet? Vilken typ av lösningar debatteras idag? Är det nya system och ordningar, eller är det mer frihet under ansvar och tillit?
Jag vet vad jag (på goda grunder) tror, men frågan är öppen. Och det spelar roll hur man tänker kring dessa frågor. Konsekvenserna av de val som görs, när valmöjligheten finns, får vi alla leva med. Var och en av oss kan inte göra skillnad, men om många tänker och agarar tillsammans är ett annat och mer hållbart samhälle alltid möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar