Tappa inte huvudet: TÄNK! 1

Blir tipsad om en text av Rosi Braidotti. En klok text, en text som bör på hopp och som visar att det som händer i världen inte är en överraskning utan en logisk följd av samhällets organisering. "Don't agonize, organize", är titeln och den visar att vi kan sluta analysera vad som hände. Problemet är inte att opinionsinstituten räknade fel, att Brexit blev verklighet, Trump vann och att nazister än en gång marscherar på våra gator, utan att vi inte sett och tagit tecknen som hela tiden funnits där för alla att se på, på allvar. Det är inte synd om någon och det finns inga offer. Vi som ser och vill något annat har makten i våra händer, om vi bara tar oss samman och gör något. Jag vet inte vart detta kommer att landa, men tänker närläsa texten och ska i några bloggposter försöka få syn på mina tankar via ett slags samtal med Braidotti. Detta är den första posten.

Inser hur mycket jag saknat hennes texter, hur mycket jag saknar tiden att läsa den typen av texter. Mitt arbete har förändrats till oigenkännlighet. Det blir smärtsamt tydligt. Högskolan har förändrats. Allt har förändrats. Idag finns inte tid att tänka och effektivitet är ledordet. Tomheten har ersatt meningen, med livet, samhället, allt. Vem tror på något idag? Alla har en åsikt. Men vem tror på riktigt på något och vem kämpar för det man tror på? Andra får kämpa. Vi kallar det demokrati när inte ens en fjärdedel av USAs befolkning röstar fram en president vars vision är: Make America Great Again, utan att presentera några konkreta tankar om hur det ska gå till eller vad det innebär. Ingen tror på Trump, inte ens hans väljare. Man vill ha förändring, och all förändring är tydligen bra. Liksom all publicitet är bra. Ingenting betyder något. Det vi ser är Tomhetens triumf. Att ta ansvar idag handlar om att AVGÅ och låta någon annan betala notan. Ledaren för Brexitrörelsen Nigel Farage som ledde sin framgångsrika kampanj på samma sätt som Trump, avgick när målet var nått, när valresultatet var klart. Andra fick ta över och städa upp i röran. Han var en av de första som besökte Trump efter segern. Talande tecken i tiden. Låt oss dock inte tappa huvudet. Låt oss ta oss tid att tänka. Det var för att få tänka och utmanas intellektuellt jag sökte mig till högskolan. Då var det vad man gjorde i akademin. Idag betraktas det som ett uppror. Prestera, prestera, prestera. Vad? Det är inte så viktigt, bara det har hög Impact Factor och drar in PENGAR. Så bygger man tomma imperier som Trumps, inte långsiktigt hållbara kunskapsnationer. Akademin behöver återigen fokusera på kunskap, liksom hela utbildningsystemet. Skolor lämpar sig lika lite som politik att bedrivas enligt managementprinciper. 

“Think we must,” wrote Virginia Woolf in Three Guineas, “Let us never cease from thinking – what is this ‘civilization’ in which we find ourselves? What are these ceremonies and why should we take part in them? What are these professions and why should we make money out of them?” These passionate words urging us to think critically about the price that “we” are prepared to pay for being part of this civilization, and of the male-dominated institutions that govern it, resonate loud and clear today. They seem as relevant now as when they were first uttered in the 1930’s, at another crucial turning point in our political history.

Låt oss aldrig sluta tänka. Problemen som vi nu måste ta tag i tillsammans är inte ett resultat av tänkande och analys, utan en direkt konsekvens av avsaknad av analytisk bredd och djup. Fokus har legat på RESULTAT och när det enda som räknas är det som står på sista raden samt att siffrorna är svarta spelar ingenting annat någon roll. Hur de ekonomiska vinsterna skapas är en underordnad fråga. Marknadens hunger efter mer, snabbare och enklare vinster och det ökande och allomfattande kraven på effektiviseringar som detta leder till ger oss ledare som solar sig i glansen av framgång, och som fäller ut sina fallskärmar när lögnerna och problemen avslöjas. Problemet är dock inte att vanliga medborgare är svikna, utan att alldeles för få bryr sig om det. Det enda som betyder något är att skenet hålls uppe. Förnekelse, dumhet och ytlighet borde vara något man skäms över. I alla HÅLLBARA samhällen är det egenskaper man talar tyst med. Fast när nu USA har fått sin första "braggadocious" president, vem och vad är det då som är vinnare? Nu är det för sent att tänka efter. Nu är tid att tänka, att tänka före!

One always thinks against one’s times, in spite of the times and out of concern for one’s times. This insight rings painfully true today, as we pick up the pieces of our broken dreams about electing the first woman to the presidency of the USA. As Donna Haraway put it – ever so eloquently – on her Facebook page on November 9, 2016:

"Well, I thought we'd be together battling for a progressive agenda in the context of a neoliberal, partially progressive Clinton administration. I thought climate change and extinction and so much else could be central issues. They must still be. But now we will be together battling fascism, unleashed racism, misogyny, antisemitism, Islamophobia, anti-immigration, and so much else. I feel heartbroken and re-radicalized.”

Donna Haraway. Ännu en klok kvinna. Hillary Clinton hade väl heller inga visioner och särskilt mycket hade nog inte förändrats, men i jämförelse med vad Trump hade att erbjuda framstår det som huvudlöst att han valdes framför henne. Det säger något om hatet mot kvinnor. Ett hat som få män kan förstå för de drabbas inte av det och ser det därför inte, känner det inte in på bara huden. Det sägs att hon inte hade vad som krävs, att hon inte var kompetent nog. Det brukar man säga. Att män är mer kompetenta. Eller man säger inte det, men i sökandet efter kompetenta männiksor är det bara män man hittar. Var finns evidensen för kvinnor saknar kompetens (och vad menar man med kompetens?), i politiken, i företagsvärlden, i samhället? Listan på inkompetenta, visionslösa män som inte sällan ljuger, fifflar och som tar ansvar genom att avgå är lång. Bjälken i manlighetens tryne syns inte, men grandet i kvinnas, som utmanar makten, ger krigsrubriker i medierna som också måste prestera (klick och uppmärksamhet) för att överleva. Resultatet blir att vi nu måste bedriva en helt annan typ av kamp, om helt andra frågor. Som någon sa innan valet: Clinton kanske blir en dålig president, men Trump är en KATASTROF. Han ger rasismen, dumheten, sexismen och främligshatet luft under vingarna. Vi kan inte låta han och hans gelikar sätta agendan. Alla vi som tror på en bättre värld kan och får inte tappa huvudet och sluta tro. Vi måste ta oss tid att tänka efter, före. Och sedan agera för det vi tror på, för solidaritet, medmänsklighet, minskade klyftor, klimatet och för en hållbar framtid samt ett samhälle byggt på kunskap, inte tomhet.

The operative word here is “re-radicalize” – trying to cope with this traumatic defeat, acknowledging the pain and learning from our and other people’s mistakes, in order to go on and build a new political praxis. I am reminded immediately of Derrida’s comments on the suicidal character of the democratic system, which echo Nietzsche’s thoughts from the previous century. The sobering awareness that democracy in itself is not enough to save us from its electoral majority is crucial at a historical time when the political momentum seems to be on the side of rising populism. In the 1930’s – Virginia Woolf’s time – far too many people voted “democratically” for the national-socialist movements, for fascist and Nazi leaders who then went on to deprive them of their basic rights and to commit atrocities. The repetition of these tendencies in the western world today makes me wonder whether representative democracy is at all immunized against its own reactionary elements.

Allt tal om poststrukturalism som ett hot mot sanningen ekar i dessa dagar tomt. Braidottis referenser, som alla har verktyg att förstå det som händer, är idel poststrukturalister som alla verkligen tagit frågan om sanning på allvar, till skillnad från alla dem som sagt sig försvara den när det egentligen bara har handlat om att försvara sin makt, sitt inflytande och sina forskningemedel. Opininonsinstituten som med hjälp av teknik och logik skulle visa vart vindarna blårt, som skulle ge oss trygghet och tala om vart vi var på väg har misslyckats KAPITALT. Sanningen finns inte i världen för oss människor att upptäcka, den skapas här och nu. Det förstod Derrida, Nietzsche, Foucault, Deleuze, Harraway, Braidotti och många andra som tänker som dem. Kampen mot poststrukturalismen har i praktiken banat väg för populismen, för sanningen är inte något man tror på, den liksom verkligheten är som den är. Och resultatet står vi nu begravda i, ända upp till halsen. Tappa inte huvudet: TÄNK!

I am thinking for instance of the manipulative use that has been made of the referendum as a political instrument, not only in the UK, but also in the Netherlands and Italy. A lot of commentators are currently writing on the uses and abuses of the referendum as a tool of government: isn’t representative democracy about allowing our democratically elected representatives to research and pass the suitable legislation to confront the complex issues of the days? Why call a referendum on intricate constitutional or international relations issues? I think it would be far more useful to set up a serious educational program, backed by a full-scale information campaign, talking to people and fellow citizens, also about difficult subject matters. I am not at all sure that the media and social networks are to blame for the misinformation that dominates public debate. What are we to make of the fact that the so-called advanced economies fall for “post-truth” politics, while a country like South Africa opts for the dialogical model of “Truth & Reconciliation” commissions? Maybe it is time to learn from the South?

Även postkolonial teoribildning är ett rött skynke för sanningens riddare och ekonomiseringens försvarare. Kolonislismen lever, och allt som hotar dess världsbild där den vite, rike mannen tronar i toppen måste förgöras. Det är inte en intellektuell reaktion, det är en ryggmärgsreaktion. Och argumentationen bygger inte på kunskap utan på makt. Nelson Mandela var en annan typ av ledare, en HELT annan typ av ledare. När han valts till Sydafrikas president valde han en annan väg än den enda väg som dagens ledare väljer. Han valde att göra upp med apartheidtiden och alla dess vidriga brott genom att skapa en Sannings- och försoningskommision. Mandela valde kunskap och förlåtelse och lade grunden för att hållbart samhälle på spillrorna av det samhälle som satte honom i fängelse. Han valde att sätta stopp för galenskapen. Likt Barack Obama valde han att tro på alla männiksors lika värde, liksom på framtiden. Obama sa: Yes we can, för åtta år sedan. Han trodde mer på väljarna än väljarna trodde på sig själva och sin förmåga att göra skillnad. Sedan fick han kämpa i åtta år i motvind mot en republikanskt dominerad kongress och senat som motarbetare alla hans förslag. Vi borde definitivt lära oss av Mandela och hans syn på vad världen behöver. Om Donald Trump är svaret är vi alla, utan undantag, illa ute. Tomheten segrar och det är vi som får betala priset. Ledarna är inte intresserade av samhället, de är bara intresserade av sig själva. 

The electoral victory of a misogynist, unexperienced and unskilled, white male supremacist like Trump, however, reveals far more than the limitations of representative democracy. What we are witnessing is the return of sexist and racist language and practices in the public sphere, coupled with an instrumental use of ideas like the decline of the West, the crisis and the necessity of state violence in times of emergency. Trump capitalized on the frustrations and fears of the former middle classes, badly hit by the fallout of economic globalization. The politics of resentment has quite a long history: Bush himself pursued a similar strategy at the turn of the millennium. Today, new populist movements follow suit, introducing some interesting variations on this old theme.

Det är inga nyheter vi får oss severade, det är gammal skåpmat. Fast det säljer och det är det enda medierna bryr sig om idag, det som ger uppmärksamhet och genererar reklamintäckter. I samma stund som pengar blir till målet segrar tomheten, och det är dess ansikte vi stirrar in i nu. Det är samma gamla unkna värderingar och dumhet nu som då. Samma floskler och korkade, visionslösa och orimliga "lösningar" som förs fram. Vi som ser igenom ytan och räds tomheten. Låt oss inte gå i fällan att reagerar, låt oss stanna upp, tänka efter, använda våra kunskaper och klokheten som lärda samtal resultetar i och AGERA för det vi verkligen tror på. Inte mot det vi inte tror på, för det, lär oss Nietzsche, ger bara mer makt åt den ideologi som ännu en gång vinner mark på klokhetens, medmänsklighetens och hållbarhetens bekostnad.